Längre bort eller närmare än någonsin

Om frågan var om det är möjligt att längta ännu mer så visar sig svaret vara en knytnäve rätt i magen så luften går ur-ja. I dag fick vi träffa honom  via Skype. Det var mysigt och rörigt och alldeles nu fånler vi tills käkarna fastnar-underbart. En rätt blyg pojke i främmande miljö trots fostermammans trygga famn. Men många roliga leksaker gjorde att han sken upp och då och då tittade han försiktigt mot oss, inte minst sexåringen som showade så gott hon kunde för att fånga 2,5-åringens uppmärksamhet. Kanske är han lite mer med på banan nästa gång. Men vi var så glada bara att äntligen få kontakt. För trots att jag och Tobias genomgått detta en gång förut, så blev det ju plötsligt verkligare.

Nu har jag fått se honom i realtid och nu känns han längre bort än någonsin, fast vi borde vara närmare än någonsin. Det är väl eftersom vi först hade drömscensriot att få åka i juni-augusti. Men nu står vi här och inte ens november känns realistiskt. Vi pratar antagligen 2022, förvisso förhoppningsvis januari eller februari men aj i hjärtat alltså. När pappren skickas till domstol, vilket vi hoppas sker väldigt snart, är vi troligen 4-6 månader från Taiwan beroende på hur pandemin dessutom påverkar.

Jag vill mata min lilla pojke med jordgubbar och vindruvor och leka med honom ute, allt det som jag fått veta att han tycker om så. Jag vill somna med honom och finnas där när han vaknar, som jag fått lära mig är viktigt för honom. Jag vill, jag vill, jag vill ... 

Snart, snart, snart ... Får väl se till att fylla frys, rensa förråd, läsa kinesiska och brodera under tiden bara. Och sist men inte minst passa på att njuta av känslan att kunna ge min nästan sexåring odelad uppmärksamhet.