Så ger ju bloggen ett kontaktnät också och igår var ett sådant tillfälle. Jag bjöds in i en facebook-grupp med andra kvinnor som väntar på att adoptera eller har adopterat. Som ofrivilligt barnlös har det länge varit en sorg att inte få vara med i mammaklubben av uppenbara orsaker. Men nu. Att äntligen få känna samhörighet tillsammans med andra i liknande sits och som varit där jag är och som visar att det finns ett lyckligt slut.
Om jag hade varit tyst? Fortsatt hålla inne känslorna och vad vi går igenom. Hur hade livet sett ut då?
Så tänker jag återigen att jag är så himla glad över att jag är öppen med barnlösheten, om vem jag är, så att de här chanserna dyker upp. Vilken lycka!
Hej! Jag har precis börjat följa din blogg och tycker du skriver sååå bra. Önskar er all lycka till och hoppas ni snart har en liten knodd hos er♥/Marie
SvaraRaderaSå rart skrivet, Marie! Tack <3
RaderaHej Lina. Jag hittade din blogg igår kväll och började läsa den från början (för då var ni i ungefär samma fas i processen som jag och min sambo är nu) och har nu läst alldeles för många inlägg i sträck. Nu måste jag nog hejda mig lite för det är något med dina ord som släpper fram en så stor sorg inom mig och så pass mycket som jag gråtit idag och igår har jag inte gjort på länge. Det har på något vis varit lättare att hålla situationen lite från mig när jag distanserat mig från hela ofrivilligt gravid-träsket med allt vad det innebär av bloggar, tips och råd och familjelivstrådar men när jag läser dina inlägg och känner igen mig till punkt och pricka i känslorna brister mina fördämningar (och jag fasar inför vad vi har framför oss). Jag vet inte vad jag vill säga med detta mer än att du skriver fantastiskt bra och att jag känner väldigt mycket med dig och din man. Jag hoppas att vi båda snart ska få våra efterlängtade. Allt gott, Emma.
SvaraRaderaSå rörd jag blir av att läsa det du skriver, Emma. Att vara ofrivilligt barnlös är nog för många av oss en av de svåraste tiderna, och en av de absolut största sorgerna, i livet. Men som tur är så går det i vågor. Ibland känns det övermäktigt svårt. Ibland händer något som gör att man inte tänker på saknaden så mycket, utan att man kan tillåta sig att drömma och hoppas. Känna att nåt händer i processen. Då är det ljuvligt att längta, tycker jag.
RaderaDet är knappast till någon tröst. Men min barnlängtan har varit allra svårast i början. Innan jag lärde mig att verkligen sätta ord på sorgen och innan vi fick hjälp av sjukvården och kommunen. Då var det som ett grått töcken hela tiden. Nu kommer sorgen stötvis och jag kan hantera den på ett helt annat sätt.
Jag säger som du, hoppas att vi båda snart ska få våra efterlängtade.
Kram! / Lina
Hej!
SvaraRaderaTack för en fin blogg! =) Hur var det när du för första gången insåg att det skulle bli svårt med att bli gravid och när var det? Jag menar, från och med när borde man bli orolig om ingenting händer? Kommer du ihåg hur det kändes då och på vilket sätt har känslorna förändrats? Hoppas du förstår vad jag menar...!
Kram! Maria
Tack för smickret! :)
RaderaJag minns inte helt första gången jag började ana att det skulle bli svårt. Visst var jag besviken några gånger redan under första året som vi försökte men så läste jag att det tar två år för vissa, vilket det ju faktiskt gör.
När vi undersökte oss efter 1,5 år och barnlösheten visade sig vara oförklarlig, trodde jag inte att ivf skulle vara aktuellt. Men det var nog någon gång mellan den tiden och första ivf-mötet ett år senare som jag förstod att vi skulle behöva hjälp.
Jag kände mig värdelös och skämdes till och med. Först för att jag inte lyckades med något som sååå många andra kvinnor i världen klarar av. Sedan för att jag hade trott att det skulle vara så lätt. Jag har också känt skam på grund av den egoism som blir. Hur kan jag vara så avgrundsdjupt ledsen över att inte bli med barn, när det finns människor som svälter/dör/plågas?
Med tiden har jag förstått att jag inte behöver skämmas. Jag har också lärt mig att det finns goda möjligheter för oss att bli föräldrar, även om det inte blir på det sätt som vi trodde från början.
Jag har jättesvårt att svara på när man "borde bli orolig". Men sjukvårdens råd är ju att ta kontakt med landstinget om man försökt under ett års tid. Så det är väl bäst att börja därifrån.
Om jag skulle ge ett lekmannaråd, så är det något så simpelt som att försöka tänka ett steg i taget i den mån det går, även om det är jättesvårt.
Hoppas det var någorlunda svar på dina funderingar :)
Kram!