Då har vi båda genomgått hälsoundersökningen och fått konstaterat att det inte är några konstigheter med hälsan varken ur Sveriges eller Taiwans perspektiv, då vi gjorde båda på en gång. Det känns lite som att man får en "Ok"-stämpel, som kreatur som går för slakt eller något. Fast lite trevligare. Skönt!
Inte lika skönt att den gemensamma plånkan blev 5000 kronor tunnare, parallellt med att vi behövde byta lås på dörren i veckan då det slutade att fungera. Den historien gick loss på 3000 kronor (vi provade att ringa på söndag när det hände, tackade nej till att betala potentiella 10 000 kronor och väntade fint tills lokala firman öppnade på måndag i stället). Men det drabbar ingen fattig, så jag tänkte bara använda detta lilla stycke till att klaga innan jag ger mig. Slut på meddelande.
Dessutom har Hannas förskola nu haft kontakt med vår utredare. Det känns väldigt bra att kunna säga "check!" på den innan julledigheter drar igång och januari plötsligt knackar på.
Jag har i vanlig ordning fortsatt projekta med diverse praktiska göromål för att stilla sinnet. I helgen när jag hade tänkt plocka ur vårt skräprum/kontor som är tänkt att bli Pyttes rum framöver, för att kunna lägga in lite barnsaker och fotografera till albumet som ska med i vår ansökan till St Lucy, så såg jag helt plötsligt att det rummet var mycket bättre att inreda som barnrum för Hanna just nu än att ha leksaker utspridda i tre opraktiska rum (utöver obligatoriska vardagsrummet och köket, alltså). Hanna är helnöjd. Jag med, för plötsligt blev rummet praktiskt när det blev ett barnrum. Hon har fortfarande en del leksaker i vårt gästrum på bottenvåningen eftersom det är mest där vi är. Men nu är det "bara" pysselsaker, kafé-/köksgrejer, dockor och utklädningskläder nere. In i lekrummet uppe åkte lego, dockhus, böcker, spel, pussel, vilket är prylar som slukat mycket yta och är smidigt att plocka fram vid behov. Det finns verkligen massvis med leksaker i vårt hus, antagligen alldeles för mycket, men jag brukar tänka att det finns också plats och det bidrar till att hon nio gånger av tio väljer lek framför surfplatta.
Vi vet inte om Hanna och Pytte kommer att ha samma eller olika rum. Jag tänker att det kan vara mysigt och kännas tryggt att dela, så kan ett rum vara sovrum och det andra lekrum. Men det beror förstås helt på deras personligheter som syskon, åldersskillnad och om gemensamma intressen finns. Det blir spännande att se. När vi vet vem vi väntar på blir det nog projekt tapetsering. Självklart är i alla fall att hela familjen har sovrummen på övervåningen. I dag har Hanna sin säng i vårt sovrum. Den står tämligen orörd. Eventuellt får vi kasta ut den och bygga ut dubbelsängen något utifall att Pytte har samma vänsterkrok, kick-vana och gosbehov på natten som sin storasyster. Hm, anar jag ytterligare ett projekt?
Efter fem år av längtan fann vi vår dotter i Taiwan. Nu längtar vi efter syskon.
onsdag 18 december 2019
fredag 6 december 2019
Utredaren, bärgningsbilen och berömda bollar
Mötet i onsdags inleddes minst sagt dramatiskt. Vi skulle träffa utredaren klockan 14. Klockan 13.50 ringer han. Bilen hade lagt av knappt en mil hemifrån oss och han trodde att han skulle behöva boka om. Jag höll mig någorlunda, med betoning på någorlunda, lugn under samtalet. Men bröt egentligen ihop totalt. De här besvikelserna vi gått igenom hittills i Pyret-processen påminner mig för mycket om de misslyckade ivf:erna och "Det blev inget ägg till frysen"-stunderna. MEN. utredaren hörde av sig efter en kvart och tackade ja till erbjudandet som kommit tidigare, att bli upplockad och komma hem till oss i väntan på bärgarens samtal.
Den här starten präglade en del mötet. Utredaren var inte riktigt "där" märkte nog både vi och han. Vi hade förväntat oss mer pang på-frågor, en rivstart i den bemärkelsen. Det blev ett ganska praktiskt och famlande möte och vi kände lite efteråt "Var det bara det här?". Men vi pratade med utredaren i efterhand och har fått en lite klarare bild av hur han tänker, vilket känns väldigt skönt. Vår gemensamma förhoppning är att utredningen går upp i nämnden i början av februari. Vi har blivit ombedda att korrigera och uppdatera gamla uppgifter som går att använda ur den gamla rapporten samt uppdatera våra livsberättelser som vi skrev i somras och när detta är gjort kommer vi vara en bra bit på väg och han kommer ha en bra grund att stå på inför nästa gång vi ses. Då har vi en chans att fokusera på bitarna gällande vårt nuvarande föräldraskap och våra erfarenheter och kunskap om adoption. Det ser jag fram emot.
Igår var Tobias ledig och jag kompade ut tidigare så att vi kunde lämna blodprov och urinprov på Drop in i Uppsala. Det slumpade sig så att Hanna hade fått lämna blodprov i annat ärende på förmiddagen i vår hemkommun. Hon satt i min famn medan jag lämnade tre rör blod (Tobias visste inte om han skulle svimma och ville inte ha Hanna hos sig). Hon visade en sådan nyfikenhet och min spruträdsla stillades definitivt av att få fokusera på henne och prata om sprutan, blodet och armen medan hon lutade sig så nära sprutan hon kunde, även om jag hade lite gelé i benen och dröjde mig kvar en stund innan jag reste mig upp. Pappan svimmade inte han heller. När jag sedan lämnade urinprovet ryckte Hanna i dörren som givetvis var låst och sa högt och tydligt (på grund av när har jag stängd och dessutom låst dörr?) "MAMMA BAAAAJJJSAR". Jo, men vi är jätteglada att vårt barn börjat prata så mycket nu. Jätteglada .... Hehe.
För att knyta ihop säcken lite: Om knappt två veckor genomför vi hälsoundersökningen som socialnämnden vill ha och chansar tidsmässigt på att i samma veva göra den som sedan barnhemmet vill ha. Den berömda bollen är så att säga definitivt i rullning.
Den här starten präglade en del mötet. Utredaren var inte riktigt "där" märkte nog både vi och han. Vi hade förväntat oss mer pang på-frågor, en rivstart i den bemärkelsen. Det blev ett ganska praktiskt och famlande möte och vi kände lite efteråt "Var det bara det här?". Men vi pratade med utredaren i efterhand och har fått en lite klarare bild av hur han tänker, vilket känns väldigt skönt. Vår gemensamma förhoppning är att utredningen går upp i nämnden i början av februari. Vi har blivit ombedda att korrigera och uppdatera gamla uppgifter som går att använda ur den gamla rapporten samt uppdatera våra livsberättelser som vi skrev i somras och när detta är gjort kommer vi vara en bra bit på väg och han kommer ha en bra grund att stå på inför nästa gång vi ses. Då har vi en chans att fokusera på bitarna gällande vårt nuvarande föräldraskap och våra erfarenheter och kunskap om adoption. Det ser jag fram emot.
Igår var Tobias ledig och jag kompade ut tidigare så att vi kunde lämna blodprov och urinprov på Drop in i Uppsala. Det slumpade sig så att Hanna hade fått lämna blodprov i annat ärende på förmiddagen i vår hemkommun. Hon satt i min famn medan jag lämnade tre rör blod (Tobias visste inte om han skulle svimma och ville inte ha Hanna hos sig). Hon visade en sådan nyfikenhet och min spruträdsla stillades definitivt av att få fokusera på henne och prata om sprutan, blodet och armen medan hon lutade sig så nära sprutan hon kunde, även om jag hade lite gelé i benen och dröjde mig kvar en stund innan jag reste mig upp. Pappan svimmade inte han heller. När jag sedan lämnade urinprovet ryckte Hanna i dörren som givetvis var låst och sa högt och tydligt (på grund av när har jag stängd och dessutom låst dörr?) "MAMMA BAAAAJJJSAR". Jo, men vi är jätteglada att vårt barn börjat prata så mycket nu. Jätteglada .... Hehe.
För att knyta ihop säcken lite: Om knappt två veckor genomför vi hälsoundersökningen som socialnämnden vill ha och chansar tidsmässigt på att i samma veva göra den som sedan barnhemmet vill ha. Den berömda bollen är så att säga definitivt i rullning.
tisdag 3 december 2019
Kvällen före vs kvällen före
Kvällen före utredarens besök i väntan på barn ett, 2015:
Kvällen före utredarens besök i väntan på barn två, 2019:
Hahaha. Det ÄR ett helt liv sedan och jag är så lyckligt lottad att få leva i bild nummer två. Nu ska jag städa så gott jag orkar innan orkanen yr fram i morgon igen. Barnet just nattat, mannen jobbar sent. Fika finns i frysen.
Kvällen före utredarens besök i väntan på barn två, 2019:
Hahaha. Det ÄR ett helt liv sedan och jag är så lyckligt lottad att få leva i bild nummer två. Nu ska jag städa så gott jag orkar innan orkanen yr fram i morgon igen. Barnet just nattat, mannen jobbar sent. Fika finns i frysen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)