Rapport från våning 17

Fortsatt glada - och trötta! Pappan och barnet sover sött. Mamman borde väl sova.

Mamman är fortsatt favorit och pappan får ännu inte hålla någon längre stund medan mamman helst ska hålla hela tiden och då stående eller gående. Förutom när det är "bli jagad och fångad i hotellrummet"-leken som stegvis ökat i popularitet. Skönt när mammahöften är trött (läskig bärsele är än så länge bara att glömma).

Vi har kommit på ett life hack för att de vuxna ska få i sig näring. I badkaret tycker vår solstråle om att leka själv, om mamma är nära och sitter med. Pappa ska helst jämt vara i samma rum, annars känns det oroligt. Familjen ska vara samlad. Så medan mamman badar med barnet är det läge att inhalera maten. Pappan inmundigar under tiden sin portion vid handfatet. Roomservice har snabbt gått från "guldkant i vardagen" till livsnödvändigt, haha.

Äter alla småbarnsfamiljer så här? undrar förstås vi nybörjare. Troligen inte, men de flesta småbarnsfamiljer är nog glada när de hittar knepen som funkar.

Hon är verkligen vår lilla solstråle och ler med hela ansiktet mest hela tiden. Ofattbart att vi inte varit tillsammans ens tre dygn ännu.

Mamma kan också tittut

Vi har det fortsatt bra och lär känna varandra i lugn och ro. Tack snälla för alla fina lyckönsningar.

Hanna Wei-Ching valde mig som favorit väldigt direkt. Så jag är en levande säng/klätterställning mest hela tiden, ja, trygghet egentligen, medan pappa främst får sköta markservice. Men ikväll fick han också gosa en stund. Vi har mest varit inne på rummet. Tar små myrsteg och får se vad morgondagen har att erbjuda.

Natten till lördag upptäckte hon till sin stora förtjusning att mamma också kan "tittut", så den leken har gått väldigt varm här. Det var när vi lekte tittut som vi fick höra henne kikna av skratt första gången och det fick Tobias på film!

Det är så fantastiskt att få höra henne prata och skratta. Hon har jättemånga ljud för sig som vi ju inte haft en aning om!

Gullungen. Jag har ännu inte greppat att hon är vår.

Vi mår bra

Vi är trötta men glada. Vår lilla Hanna Wei-Ching har varit så modig denna konstiga dag. Jag kan ännu inte förstå vad som händer.

Nu sover hon utslagen på mitt bröst. Ganska likt tidigare i dag vid vårt möte då hon somnade i min famn efter en stund.

Vi hörs.

En blivande pappas fundering kring ordet “vi”

“Vi” har för det mesta betytt jag och Lina. I morgon kommer det korta ordet att innebära något helt annat när vår lilla familj blir tre.

Nu sitter jag i den största säng jag någonsin sett och blickar ut från 17:e våningen över ett grått Tainan. Jag vet att bara några kilometer och timmar bort leker vårt barn som vi ännu inte träffat. Det är överväldigande och även om det inte syns på utsidan så rasar känslorna inom mig.

Jag tänker tillbaka på föräldrautbildningen för två år sedan när vi fick i uppdrag att var för sig skriva ned hur vi trodde att en adoption skulle påverka oss. Både jag och Lina skrev att vi såg fram emot att få se på livet genom vårt barns ögon.

Just i dag tänker jag på hur Hanna Wei-Ching kommer att se och känna när hennes liv förändras för alltid. Vad kommer hon att uppleva när hon ser oss i morgon? Hur kommer hon att reagera när vi tar med henne i taxin till hotellet eller när vi kommer hem till Avesta?

För Lina och mig är morgondagen den största i våra liv. Jag hoppas för allt i världen att Hanna också kommer trivas och känna sig älskad i vårt nya “vi”.

En blivande mammas funderingar dagen innan

Under en så lång tid har vi hunnit gå igenom hela känsloregistret inför denna punkt, inför i morgon. Det är den största dagen och tiden i våra liv som vi står inför. I morgon är fjärilarna antagligen "all over the place".  Men just i dag infinner sig ett lugn i mig.

Någon hoppades i en kommentar att vi är beredda på det livslånga trauma det innebär att vara adopterad. Det är förstås en fråga vi många gånger ställer oss själva även om vi nog inte kommer veta det svaret eller stå inför det förrän om flera år.

När jag tänker på det som händer i morgon, att Hanna Wei-Ching lämnar sin trygghet för ett nytt liv berör det mig på många sätt. Vi har förberett henne så gott vi förmår. Med att handla den välling hon är van med, bära samma kläder som i pekboken, de två sångfilmerna och de fyra skypeträffarna. Har med oss de leksaker hon sett på bild och i film. Små, små medel för en start. Vi tror att det räcker en bit, men förstås inte hela vägen eller hela livet.

I dagarna har jag tänkt mycket på mitt eget barndomstrauma, att förlora ett syskon. Väldigt annorlunda än för Hanna. Men jag tänker att jag undrar när det kommer  gå upp för henne att livet med mig och Tobias som föräldrar är permanent. Att personalen på barnhemmet som varit hennes trygghet och viktiga för henne i hela hennes liv inte kommer tillbaka. Jag var 4,5 år och kunde ju sätta ord på det på ett annat sätt. Min mamma har berättat att jag frågade så långt som efter flera månader om inte Erik skulle komma tillbaka till oss. Att jag började förstå eftersom han inte ens kom tillbaka fast vi var på semester som han ju tyckte om.

Jag berättar ju inte här huruvida vi träffar Hannas biologiska familj eller inte. Men att i morgon är dagen när Hanna får en ny familj måste givetvis vara ett tungt och speciellt datum för familjen. De finns i mina tankar i dag, i morgon och säkerligen vid flera tillfällen framöver. Människorna i Hannas bakgrund är inte osynliga för oss. Vi vet att fler älskar henne, att hennes liv inte börjar med oss även om det är fortsättningen.

Nu har jag skrivit många rader här, knappt suddat ett ord. Under gårdagen tänkte både jag och Tobias mycket på att vi faktiskt är här, att det är precis nu det händer. Det här som vi väntat på så länge, flera år, är på väg att slå in. I morgon är vi en familj med Hanna Wei-Ching som vi får privilegiet att älska mer än livet självt.

Nu lämnar jag över ordet till Hannas pappa.

En liten uppdatering från Shangri-La

Hotellet är  otroligt fint och med suverän service. Förutom när vi beställde drinkar i baren igår kväll då, det tog en faslig tid. Men det kommer vi ju knappast ägna oss åt stundande vecka. I stället kommer vi nog vara mycket på rummet, där Hanna har gott om plats att leka. Till middag körde vi för första gången i våra liv roomservice! Det var inte mycket dyrare än en vanlig middag, men vilken lyxkänsla!

Efter det drog vi tillsammans med resesällskapet till det stora varuhuset Carrefour. Där inhandlades bland annat välling och en billig sulky. Den är skranglig men som Tobias sa: "Den behöver ju bara hålla ihop några dagar".

Nu är det frukostdags. Sista dagen utan Hanna ...

Tofu och Tainan

Jag tordes inte prova "stinky tofu" (tänk surströmming) när vi var på Ningxia night market igår kväll. Däremot blev det vanlig, friterad och spicy, tofu. Gött, men mycket. Att äta på night market är trångt och smått kaotiskt, men också ett suveränt sätt att plocka och prova. Min tofulåda kostade cirka 15 kronor. Nattmarknaderna, som jag uppfattat oftast är mellan 17 och midnatt, är väldigt många här och det är antagligen flera i Tainan också.

Jag testade också Pearl Tea. En kall mjölkdryck med små kulor i. Min var smaksatt med toffee. Det blev inte många klunkar. De hala kulorna nerför halsen påminde mig för mycket om sådant jag försöker bli av med i förkylningen, haha.

Jag borde sova, klockan är sex. Men i natt har halsen varit väldigt jobbig. Jag har varit rosslig som bara den. Men tänker att det väl är ett tecken på bättringsväg eller nåt.

Sedan är det förstås pirrigt att vi tar snabbtåget till Tainan i dag. Äntligen. Det är svårt att greppa att hon snart är i vår famn. Jag längtar förstås efter fredag. Men det blir en intensiv dag, traumatisk för flera parter, och främst ser jag fram emot tiden som följer även om jag förstås inte vill ha fredag ogjord.