måndag 21 mars 2016

Tjugotvå veckor


Tjugotvå veckor. Jag försöker vara positiv. Men i dag är väntan ett tungt ok att bära. Inuti värker hjärtat. När jag äntligen får stänga om mig, bränner tårarna. Koalan är stor som ett lejon just nu.

6 kommentarer:

  1. Vet inte vad jag ska skriva och inget jag skriver kan nog trösta. Trots att vi inte alls känner varandra och jag inte ens vet hur jag halkade in på din blogg så tänker jag ofta på er och hoppas varje gång jag kikar in att det skall finnas en rubrik där det står att nu har barnbesked kommit!! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så omtänksamt skrivet. Tack <3 Kram!

      Radera
  2. Väntan är som en berg och dalbana. Ena dagen är man uppe på toppen och väntan känns inte så farlig, andra dagar är man nere på botten och det känns inte som man ska komma upp igen och längtan tär på en. Och väntan och längtan förändras under processens gång beroende på var man befinner sig. Det finns nog tyvärr inget botemedel mer än tid, att tiden faktiskt går framåt, fast det känns som den står still.
    Kämpa på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för peppen, Cornelia! Ja, vi försöker tänka att hur vi än vrider och vänder på det så går det ju trots allt framåt.

      Radera
  3. Tvaskablitre22 mars 2016 19:57

    Håller med Cornelia att denna process är en berg och dalbana. Innan BB var ovissheten värst och efter BB var det fruktansvärt på annat sätt. Som jag satt och läste om alla som fått sina barn, som var där "på andra sidan". Det kommer aldrig hända oss, så långt bort. Men tiden går och här är vi med vår son! Kan bara säga kämpa och hitta saker i vardagen ni gillar,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag säger till dig som till Cornelia: Tack för peppen! <3

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina