När det kan finnas en annan mamma

Ni som hängt med ett tag har koll på att tre av anledningarna till att vi valde att skicka vår ansökan till Taiwan var att det ofta finns mycket bakgrundsinformation, att det finns en representant, ofta den biologiska mamman, som väljer bland ansökningarna samt att det finns en chans att vi kommer kunna träffa vårt barns biologiska mamma. Det sistnämnda vet vi ännu ingenting om men ja, vi hoppas att det kan ske. Men det är helt upp till henne.

Själva mötet är ofta kort. Högst troligt en känslosam situation, oerhört vemodig, och det handlar inte om att vi ska lära känna varandra där och då. Det är ett tillfälle för henne att se oss, berätta om det är något särskilt hon vill att Hanna ska veta. En möjlighet för oss att utrycka vår tacksamhet och lova henne dyrt och heligt att Hanna kommer få det bra med oss som föräldrar. Att vi ska göra vårt bästa. Så kan vi ta chansen att fråga om mamman eller någon släkting är särskilt musikalisk, atletisk eller konstnärlig. Så vi kan berätta för Hanna om det.    

I samband med att vi hade inbrott försvann två halsband från oss. Det första som jag fick när jag var liten, ett guldhänge som från början tillhört min farmors mamma. Det andra smycket som försvann var det första som jag köpt till Hanna några dagar efter barnbeskedet. Hennes blågröna månadssten i ett hjärta, i ett silverhänge.

När vi åker ner till Taiwan kommer vi att ha med oss några gåvor. Dels till barnhemmet, där barnen troligen får leksaker och barnkläder medan personalen nog får godis och kanske varsin souvenir, dels till tolken som nog får någon Sverigesouvenir. Då vi är bosatta i Dalarna är väl dalahästen en lågoddsare. Sedan är det ju då den biologiska mamman som det kan hända att vi får träffa. En del ger något med Sverigeanknytning, medan andra ger något smycke.

Vi bestämde oss för att utifall att vi får träffa Hannas biologiska mamma vill vi ge henne ett smycke med Hannas månadssten, så får hon ett likadant som Hanna får. Det kändes väldigt rätt. Vi har funderat en del och kom på det häromdagen när vi besökte Guldfynd för att köpa ett nytt smycke till Hanna.

Jag såg en diskussion i en gammal tråd i internationella St Lucy-gruppen, där jag tyckte en mamma utryckte det bra. Att det är bra att tänka på att den present vi som adoptivföräldrar ger bör handla om den biologiska mamman och barnet, deras relation, att inte själv försöka tränga sig fram och ta plats där med sina känslor och sina uttryck utan i stället ta ett steg tillbaka med respekt för det som hon går igenom. Jag och Tobias har inte huvudrollerna i detta.

Om det här går förstås att tänka olika. Men de orden satte fingret på hur jag också tänker, kanske utan att jag visste det innan. Ett halsband kanske inte är mycket för världen, men jag hoppas att både Hanna och hennes mamma uppskattar tanken med det.