Hanna har nu på riktigt börjat koppla att hon kan kommunicera på ett smidigt sätt genom att nicka eller skaka på huvudet. Det är fantastiskt vad det öppnar upp hennes värld (och så gör det under för hennes tålamod och hon slipper få kraftiga raseriutbrott så ofta). Vi försöker också använda tecken ibland och hon hakar på ibland.
I dag har vi varit tre månader hemma och denna vecka som passerat är det som att vi verkligen gjort den berömda "landningen" tycker jag. Beredd på att det förstås kan kastas omkull och att vi behöver börja om nu när vi ska vara själva om dagarna Hanna och jag. Men magkänslan säger att vi kommer ha det väldigt roligt och mysigt för det mesta. Jag hoppas på en höst med mycket plask i pölar och pyssel. Den bästa hösten någonsin knackar äntligen på dörren!
Tre månader av ren kärlek ��.
SvaraRaderaVerkligen ❤
RaderaHoppas verkligen det har gått bra för eran dotter nu när denna förändring sker att hennes pappa böjar jobba
SvaraRaderakram från Diana som är adopterad från Peru
Ja, det var jobbigt för Hanna på eftermiddagen igår. Men vi kämpar på. Hälsar liksom tidigare på Tobias arbetsplats och så äter han lunch hemma. Tack ❤
RaderaDet är så kul att följa din familj! Det är så stort att få barn och livet blir verkligen uppochner. Men ett härligt uppochner. Jag ler lite varje gång jag skriver in adressen till bloggen: det är ju fel namn tänker jag, storken har ju redan kommit! (OBS: det var alltså ingen kritik mot namnet, eller åsikt om att namnet ska bytas, bara ett konstaterande att "vart fan är storken?" inte längre stämmer - vilket är underbart!)
SvaraRaderaHaha, riktigt observerat. Storken har ju varit och farit 😊 Tack för den fina kommentaren!
Radera