Hon är vår, vi är hennes

Klockan var nog 11.16 eller så när i dag förvandlades till och hade kunnat sluta som en riktig skitdag. Det började med att jag skulle slå på spisen när Tobias kommit hem för en tidig lunch. Ingenting hände. Mikron var stendöd, internet stendött, kyl och frys stendött och så vidare. 

Sedan fortsatte det med att jag fick bajs på fingrarna vid blöjbyte och att jag hittade en gammal tomat med tillhörande larver i ett av skötväskans fack. Urk. Hemmet ser ut som ett kaos trots den där storstädningen i helgen och att göra-listan bara växer, är ju sådana där obligatoriska tankar som växer som svampar när man råkar hitta några larver i skötväskan.  Varken barnet eller mamman hade ett humör som var på topp vid 12.30-snåret kan jag meddela.

När elektrikern fixat strömmen tillbaka åt oss och Hanna fått mat i magen såg jag till att ta med mig henne ut på en vända med vagnen. Givetvis utan byxor på grund av tidigare nämnda humör. Barnet utan byxor, alltså, inte mamman. Vi fick skönt nog lite mer energi båda två och jag kände att kanske kan denna dag vända. Och vet ni, det gjorde den! 

Posten hade kommit under tiden vi promenerade och där i brevlådan låg varsitt kuvert från tingsrätten till mig och Tobias. Jag hann svära och undra vad för komplettering som skulle krävas nu. Jag har tänkt ringa dem i veckan för att fråga hur långt ärendet fortskridit, om vi bör förlänga Hannas uppehållstillstånd som går ut i december. 

Men i stället för att behöva komplettera något, visade det sig vara domstolsbeslutet!  Jag blev alldeles tagen och tvungen att ringa Tobias direkt. 

Jag fick gjort två punkter på att göra-listan (burkpantning och säga upp gym-medlemskap!) och resten av de där punkterna som gnagde kändes ju som bortblåsta nu när tingsrätten sagt sitt. Vad spelar något annat för roll? Ingenting. Hanna är äntligen vår på pappret och vi är äntligen hennes på pappret. Den här dagen vill jag inte byta bort mot något i hela världen. 

Utanför tingsrätten i Falun när vi lämnat in pappren i juni.