Den första återrapporten

Snart är det dags för vår första återrapport till Taiwan. Den ska vara barnhemmet tillhanda inom sju månader efter hemkomst och vi har nu varit hemma i drygt fem månader. I dag var socialen, som gör de två första rapporterna, hem till oss. Hanna var nog på de flesta av sina humör, så som tvååringar kan upplevas. Hon var extremt trött, inte så sugen på att hänga med två främlingar och som grädde på moset fick hon inte en andra kaka, vilket blev droppen i den berömda bägaren. Men de fick se hennes glada sidor också, för är det något som tvååringar kan är det väl att (så småningom) sudda bort sin sura min?

Det var väldigt roligt att få skryta om allt som Hanna kan men också att få reflektera över framtiden. De stora frågorna är ju inte där ännu, men det är klart att de kommer så småningom. Jag hoppas så att Hanna vill låta Taiwan vara en del av hennes liv, men det måste förstås hon själv få avgöra.

Angående skrytet så känns det som att Hanna har extremt stor ordförståelse. Hon suger åt sig ord och betydelser som en svamp. Det dröjde inte länge innan hon hajade prepositioner som "bakom" eller "under". Samma sak är det i böckernas värld. Det går inte bara att fråga om hon kan se den röda strumpan på bilden utan hon kan ofta säga vilken fisk som är störst eller minst, till exempel.

Hon pratar inte ännu, det mesta och de flesta heter allt som oftast "mamma", men hon har börjat göra lite andra ljud vilket förstås känns mycket spännande. Vi kör ju dessutom en del med tecken och det förstår hon tjusningen med. Ibland blir det verkligen rätt och andra gånger får man tänka till lite. Jag smälter varje gång jag ser hennes glädje över att lyckas göra sig förstådd. I slutet av november ska vi få träffa en logoped för att få lite tips och tricks.

Det är nog ofta så med barn, att de blir varma i kläderna med en stor utmaning innan de tar tag i nästa stora grej i samma skrå tror jag.   

Nu har vi ett ganska angenämt bekymmer framför oss, att välja ut vilka av alla hundratals bilder vi ska skicka till barnhemmet och förstås framkalla dessa. Jag är väldigt glad att vi hunnit träffa Hannas bästis från barnhemmet, så att vi kan skicka med en bild på de två tillsammans. Den som adopterar genom St Lucy får också möjligheten att skicka med kopior på bilderna så att biofamilj som vill och kan ta emot får dessa. Återrapporten finns också att läsa för biofamiljen. Denna öppenhet är en av de saker jag tycker så bra om med Taiwan och St Lucy. Jag har nämnt tidigare att vi återrapporterar fram till dess att Hanna är 18 år, en gång om året. 

Igår anmälde jag förresten föräldrapenningsdagar hos försäkringskassan för näst intill första gången utöver två veckor i augusti. Jag anmälde för varje vardag i november och tyckte att jag hade såååå få kvar sedan, haha. Man blir verkligen snål! Men vi kan ju inte leva på luft varje månad, så det var väl lika bra att få gjort.