Det har hänt något

Jag hann bara tänka det en dag, innan Tobias uttryckte samma sak. Det har hänt något med Hanna Wei-Ching, med oss. Något väldigt positivt. Hon känns så otroligt harmonisk. Ja, alltså hon är fortfarande två år så utbrott lite här och då råder det föga brist på. Men i adoptionen. Jag tror att hon, bara senaste veckan, verkligen landat i att vi är en familj. Visst kommer det komma bakslag, kanske särskilt när vi utsätter henne för nya utmaningar. Men hon har tagit så stora kliv framåt.

• Vi har båda reagerat på att hon blivit (ännu mer!) kärleksfull. Spontant ger hon riktiga omfamningar och vi får många, många blöta pussar. När vi vinkar av Tobias då han går till jobbet ger han först Hanna en puss och sen mig, då tar Hanna mitt huvud i sina händer och pussar mig flera gånger. Så får pappan en puss också om han har tur. Så fortsätter pussarna dugga tätt under dagen och kvällen. Hon söker mer ögonkontakt nu än i början, upplever jag det som. Kan titta nästan drömskt och så ler hon stort. Ja, så gör ju hennes föräldrar också förstås.

• Hon är fortsatt väldigt social men trivs numera också med att leka själv ganska långa stunder. Hon går in i sin lekbubbla. Oftast är det vid grytorna och i kökslådorna, i badkaret, vid diskhon, eller så donar hon med sin leksaksspis. Jag älskar att studera henne när hon leker. Och visst är det skönt att jag ofta får en chans att plocka undan lite under tiden.

• En annan bit är att hon nu (äntligen? hehe!) börjat visa att hon kan vara lite bångstyrig också med sina favoriter farmor och mormor. Trygga tjejen! Parallellt med detta har hon också börjat söka kontakt med andra och nu faktiskt suttit kortare stunder i famnen på två till personer! En av sina gammelmostrar och så min bästa vän Petra. När vi är i nya miljöer eller träffar nya människor visar hon först tydligt att det är "vi" som hör ihop, sedan släpper hon sin gard lite och minglar så lite eller mycket som hon känner för.

• Snuttefilten från barnhemmet blir allt mindre viktig. Det är oss hon vill ha tröst av och hon blir ofta lugn väldigt fort när hon får tröst, både dagtid och under natten.

Jag blir så stolt över vår lilla, stora, tjej och så glad för hennes och vår skull. Det känns som att vi är på rätt väg!