I väntan på en lättare längtan

När det kommer till skypen är mitt mående som en klocka. Det slår inte fel, alltså. Samma dag som skypeträffen är: Mår superbra. Dagen efter: Mår lite skit. Dagen därpå: Mår lite mer skit.

Saknaden drämmer till en. men det är bara att kämpa för att ta sig igenom. Så nu har jag ordinerat mig själv Grey's Anatomy tillsammans med smörindränkta popcorn.

I morgon är längtan förhoppningsvis lite lättare än i dag.

Den tredje skypeträffen

Dagens skype var supermysig. Det är förstås alltid underbart att få se Hanna. Men förra gången var hon lite trött vad det verkade och nu var hon i stället väldigt med. Så det var roligt. Hon ville röra Babblar-Bobbo och oss. Hon tittade mycket i pekboken och kopplar verkligen ihop att det är vi. När hon stod och ritade vid staffliet och de sa "mamma och pappa" till henne, så gick hon mot skärmen där vi fanns. Hon vet förstås ännu inte vad en mamma och pappa är, vad det betyder. Förutom att man hittar glada sådana i pekböcker och vinkande inne i dataskärmar. Men det är häftigt att hon kopplar att det är vi som är de orden.

Domstolsprocessen fanns inget nytt att säga om. Vi vet bara att det "går framåt". Skönt att få höra ändå, det skänker ett lugn.

Ni minns väl min mammas skämtsamma kommentar om att St Lucy kommer tro att vi inte äger några andra kläder i och med att vi alltid har på oss samma kläder vid skypeträffarna och i pekboken? Jag blev lite osäker när tolken sa att socialarbetaren påpekade att vi har samma kläder på oss hela tiden. Jag sa att det stämmer och förklarade att vår tanke med det är att vi hoppas att det ska hjälpa Hanna att känna igen oss. De sa att de hade anat det och att de tyckte det var jättebra tänkt av oss. Det skulle de tipsa fler väntande föräldrar om!

Det gick knappt att koncentrera sig på att jobba efter skypeträffen i dag. På vägen hem tänkte jag på det. Att det är så typiskt att vi behöver "jobba in i kaklet" inför resan till Taiwan. Att vi inte känner att vi har möjlighet att unna oss att söka ledighet eller semester. Allt det där vill man ju spara, tills när hon är här. Det borde verkligen finnas åtminstone några standardveckor inför ankomst för adoptivföräldrar att ta ut, lite som i slutet av graviditeten.

Ju närmare vi kommer, desto mer börjar vi inse vad vi får uppleva just nu och det är minst sagt överväldigande. Visst, det vi går igenom är inte fysiskt. Men många gravida jag pratat med verkar uppskatta tiden hemma inför barnets ankomst inte enbart på grund av det fysiska, utan också för tiden att smälta det som komma skall och hinna förbereda sig. Handen på hjärtat tycker jag faktiskt det är orimligt att någon sådan förberedelsetid inte ges oss som blir föräldrar genom adoption. Det är ett stort åtagande vi har framför oss och det kräver enorm mental förberedelse. Well, well ... kanske hinner reglerna ikapp så småningom.

Jag vill ju inte visa någon bild på Hanna alls här på bloggen, inte innan vi är tillsammans. Men här är ett litet bildkollage som visar Bobbo och två glada föräldrar som träffar sin dotter på skype för tredje gången.

En dag kvar!

I morgon är det äntligen dags för vår tredje skypeträff med Hanna. Vad kommer hon hitta på för något  kul nu, tro? Åh, så spännande. Läger för lite happy dance? Självklart.


via GIPHY

Det spritter i kroppen

Tänk att dagarna i mars knallar på, att vi snart är framme vid det där datumet när de ringer och berättar när vi får hämta Hanna. Det är verkligen så, att det spritter i kroppen.

När det samtalet kommer, när vi får henne i våra armar, då är vi ju äntligen framme vid den där slutstationen eller startpunkten. Slutet av denna långa era som ofrivilligt barnlös, starten på detta livslånga åtagande som förälder. 

Jag kan ibland knappt tro att det är sant att vi snart är hos vår lilla Hanna Wei-Ching i Taiwan. Då och då kommer jag på det, så mumlar jag åt Tobias något om "Helt galet. Jag fattar inte ..." följt av "Kan du förstå att vi snart får träffa Hanna? Att hon nästan är här?".

Igår bläddrade vi igenom de bilder vi har på henne och jag skrattar alltid när jag ser den absolut första bilden vi såg på henne. När vi fick se bilderna var det så otroligt mycket information att ta in och man visste inte vad man skulle bearbeta först. Man har ju ingen aning om vad man väntar sig och det är ju det som är så spännande och överväldigande. Att få se denna lilla människa, som man aldrig någonsin sett men som växer till att bli den absolut viktigaste människan i ens liv. 

Den absolut första bilden, alltså. Hon ser så fantastiskt festlig ut. Inte alls det docksöta, försiktiga lilla, barn jag nog hade trott att jag skulle se. I stället ligger hon på sidan, i sina rosa mjukisshorts, ena benet i kors över det andra med knät upp i luften. En arm framför sig i en cool pose, den andra handen håller en leksak. Tänk er den tuffaste i tonårsklassen, som låg längst fram på klassfotot eller lagbilden i fotboll. Men i en ljusrosa t-shirt med ett kanintryck. Små veck på både ben och armar. Den lilla putmunnen ger inte en antydan till att hon ska le alls mot kameran. Nej, i stället har hon en allvarsam blick som borrar in i en. Och så håret. Hon är näst intill skallig mitt uppe på huvudet, det lilla hår hon har står spikrakt uppåt. Man tittar på bilden och undrar vad hon ska hitta på för hyss härnäst. I bakgrunden sitter ett annat, lite mindre och till synes lite mer oskyldigt, suddigt barn och tittar på antingen henne eller fotografen. 

Sedan lyckas man bearbeta vad som händer och får se lite fler nyanser av sitt barn; genom rapporter, stillbilder, videoklipp och möten på skype. En tuff och nyfiken tjej som tar en sak i taget i sin takt. Som ler när hon själv vill och inte när någon annan ber om det. Men också en tjej som ofta söker tröst, som gärna vill sitta i famnen eller hålla en trygg hand. Och alldeles snart är vi där, hos henne, och får lära oss ännu mer om vem hon är. 

Helt galet. Jag fattar inte ...  

Barnbokstips från rean

Den här boken snubblade jag över i vår lokala bokaffär här i Avesta. Jag blev rörd eftersom den är så fin. Sedan kändes det väldigt kul att vi hitta denna bok och ytterligare några som kändes genomtänkta vad gäller mångfald. Så kändes det ju definitivt inte när jag var in för ungefär ett halvår och delgav butiken mina synpunkter om det. Jag vet inte om det var det som fick dem att ta in en större mångfald i barnbokssortimentet. Men ett riktigt lyft har skett och det känns förstås toppen!



Min nya familj är skriven av Renata Galindo och handlar om en familj som blir till genom adoption. Väldigt gullig, kärleksfull och vardaglig. Jag hoppas att Hanna ska gilla den.

En vecka kvar ...

Hörni! Det är inte bara fredag i dag. Det är prick en vecka kvar tills vi får prata med Hanna på skype igen! Den här gången ska jag faktiskt fråga hur det går för ärendet i domstolen. Kanske, kanske törs de säga om de har något hum om hur ärendet ligger till.


via GIPHY

Mamma var lite rolig när jag berättade förra veckan att vi hade fått en ny skypetid. "Nu känner hon säkert igen er så att ni kan ha andra kläder på er". Jag sa att vi löper linan ut med att ha samma kläder vid varje skype, i pekboken och när vi träffar Hanna första gången. "Fast då kanske ni får förklara för personalen på barnhemmet att det inte är de enda kläder ni äger?" tyckte hon. Haha, ja, kanske det. Tokmamma. Jag hör ju varifrån mitt märkliga filosoferande härstammar.

En tigermamma väcks ur sin dvala när volonturism hyllas

I dag hamnade jag i mejlväxling med en kollega på en systertidning. Det var en artikel om en tjej som volontärarbetar på barnhem i 1,5 månader och hur hon samlat in pengar dit. Sådana här artiklar skrivs förstås titt som tätt. Tyvärr utan att ämnet problematiseras ens med en mening - för man ser inte att det kan finnas något problem med det.

Det var inte så att jag och journalisten i fråga skrek på varandra, inte alls. Vi har båda olika ingång och bakgrund och jag kände att jag ville förklara att det finns fler perspektiv, så gott det går via en kortare mejlkonversation. Samtidigt handlar det om att jag måste bli lite obekväm, vara en sådan där människa som vågar ifrågasätta att andra är ute och räddar världen. Hur kan jag? Men det är tigermamman i mig som vaknar, som tänker att jag ändå har barnens bästa i åtanke. Om vi inte tillåter frågor om "västvärlden räddar u-länderna" vara komplexa, så kan vi ju inte utvecklas.

Jag säger inte att det är hundra procent fel att volontärarbeta på barnhem. Men det finns en problematik, som jag tycker är viktig att våga prata om. Det blir personligt för mig eftersom min dotter bor på barnhem.

Det här låter hårt, men den som volontärjobbar får känna sig "duktig", får en upplevelse för livet och något behjärtansvärt att sätta på cv:t. Samtidigt förstår jag att det finns barnhem som verkligen är beroende av att få hjälp av volontärarbetare från västvärlden.

Vad är då problemet? Ska man helt skita i att volontärarbeta? Sitta med armarna i kors? Absolut inte. Det finns väl en massa andra sätt att "rädda världen på" (och NEJ, adoption är absolut inte ett av dessa sätt, men det tror jag ni hunnit förstå att jag inte tycker vid det här laget).

Volontärer som jobbar kortare perioder på barnhem innebär att barn utsätts för att träffa nya vuxna hela, hela tiden. En volontärjobbare som barnet hinner knyta an till sticker efter fem eller sju veckor. Så kommer nästa, och nästa ... och nästa. Månad efter månad. Barnet utsätts hela tiden för slitsamma separationer. Ingen relation är varaktig och det här riskerar att leda till trauman för livet. Det är lite obekvämt att bli medveten om. Men jag tycker det är en viktig sak att ha i åtanke innan man beger sig till ett barnhem för att volontärjobba några veckor.

Förra året larmade SOS Barnbyar om att barnen blir en affärsmässig produkt när många västerlänningar vill åka och jobba på barnhem så att det därmed behövs fler barnhem.

Det finns ett instagramkonto, där två amerikanskor illustrerar problematiken med volonturism på ett väldigt smart och ironiskt sätt. Barbie Savior hittar du här.

Vad är min åsikt i korthet då? Att volontärarbeta några veckor i ett fattigt land är inte fel. Men jag tror att några veckors volontärarbete på ett barnhem är ett exempel på något som riskerar att göra mycket större skada än nytta för barnen. När barn som skilts från sina biologiska föräldrar, och ständigt tvingas knyta an till nya kontakter, är inblandade är det långt ifrån så oproblematiskt som det ofta framställs i artiklar och andra sammanhang.

Törs jag fråga hur ni reflekterar kring detta?