Minituristande

Jag hamnar (så gärna) här ändå eftersom jag vet att Hanna har en nyfiken morfar och gammelfarmor!

Vi tog en långpromenad till Taipei 101. Snobbig galleria. Men en sådan magnifik utsikt trots moln. Hissen upp tog 45 sekunder!

Det var väl så där för min febriga förkylning men bitvis väldigt skönt att promenera. Framför allt ett kul sätt att upptäcka omgivningen. Jag var väldigt trött efteråt. Men det var inget som inte en hamburgare, Alvedon och en dusch kunde råda bot på.

Vi får se vad det blir för miniäventyr i morgon. Det viktiga är ändå att ha energi på fredag  (och för tiden som följer!).

Tack snälla för alla kommentarer och heja-rop här och på insta. Jag ser även om jag slarvar med att svara just nu.

Hej Taipei!

Vi mår bra! Supertrevligt ställe, det här. Det vegetariska utbudet är så där (blev pannkakor till middag) men vad gör det när vi kommit till ett land med så stort hjärta.

Tänk att vi äntligen är framme ...

Då åker vi då!

Gomorron! Lilla julafton idag. I dag åker vi! Jag vill verkligen vara på topp - men självklart slog Tobias sjuka till mot mig NU. Så jag är i det där stadiet när man verkligen kan känna att det bara är början på

eländet. Kroppen är extremt trött. Men GLAD är jag verkligen i dag! Även om det inte riktigt syns ... Måste bara tillägga att detta är tredje gången  som Tobias blir sjuk innan och jag när ledigheten börjar Fuerteventura, Kreta och nu Taiwan). För komiskt för att inte skratta! Och sorry för alla kramar jag delat ut de senaste dagarna - hoppas de inte varit smittsamma!

En dag kvar på jobbet

Näst sista dagen på jobbet. Efter 6,5 år på samma bygge, utan längre ledigt än fyra veckor åt gången ... Overkligt att försöka ta in vad som väntar!

Det blev en festlig eftermiddag då jag och en kollega var på pressvisning för Elsa Andersons konditori som efter en stor brand byggts upp och återinvigs i helgen. Det är ett anrikt fik i Norberg som jag nog berättat om några gånger tidigare. Innan det brann ner var det mitt och Tobias utflyktsmål på söndagar. I sommar är vi där med Hanna. Stort.

Jag ser förstås väldigt mycket fram emot att få vara hemma tillsammans med Hanna. Men det blir ovant att lämna det som varit en så extremt stor del av min vardag i närmare sju år, om än bara tillfälligt. Det är en betydande del av min identitet. Det ska bli spännande att se om jag saknar det eller inte. Troligt är väl att jag oftast inte tänker på jobbet, men då och då längtar efter att vara tillbaka. Jag älskar ju nyheter!

I kväll har vi, på riktigt, packat det mesta av det sista. Resväskorna är fyllda till brädden. Vi fick ett bra tips om att packa ned ett paket blöjor på ditvägen, så att vi har lite tomrum på hemvägen. Dessutom har vi ju en del presenter med oss som tar lite plats, liksom klämmisar och skötväskan som ju blir ett handbagage på hemresan.

Jisses. Som vi förbereder oss för dessa två veckor som vi väntat på så många dagar, veckor, månader ... Två veckor är en kort tidsperiod av ett liv, men det kommer verkligen vara en av de mest betydelsefulla tidsperioderna i vårt liv.

Tre nätter ...

Tre nätter kvar på svensk mark då ... För att inte tala om att det bara är nio nätter kvar innan vi får kliva upp och ta oss till Hanna. Det blir allt verkligare, särskilt när fantastiska kollegor överraskar med presentkorg på hejdå-fikat som tjuvstartade i dag - och när god vän dessutom dök upp för att kramas hejdå. Detta fantastiska liv.

Finns väl tusen grejer att skriva. Men just nu nöjer jag mig med att försöka sammanfatta känsloläget med några giphar ...


via GIPHY


via GIPHY


via GIPHY



via GIPHY

Fem snabba frågor och svar

Det känns fortfarande som det är ganska mycket att stå i, men jag är som i slow motion. Jobb- och fackgrejerna börjar jag i alla fall ha betat av riktigt bra. Så skönt! Det går ju liksom inte att skjuta upp.

Men mycket av det här hemma som hade varit skönt att få gjort, får vi helt enkelt ta tag i när vi kommer hem igen. Typ klippa gräsmattan med mera. Vi är väldigt mycket på det här sättet, gör saker i sista stund och nu var ju det en sådär plan när Tobias skulle gå och bli sjukt sjuk. Han hade över 40 graders feber i dag! Men nu börjar åtminstone den avta vad det verkar som och jag har inga känningar än så länge. Bra. Jag kurerar oss båda med framför allt Echinagard och c-vitaminbrus.

Jag ska inte bli långrandig utan ser till att riva av svar på några frågor som dykt upp:

• Hur snart får vi träffa Hanna i Taiwan?

Vårt flyg går som sagt på lördag, så är vi framme på söndag. Då stannar vi i Taipei, huvudstaden, fram till onsdag. Vi har valt ett relativt billigt hotell, utan frukost. Det ligger nära tågstationen, ett tips vi fick att utgå ifrån. I Taipei orkar vi förhoppningsvis med lite turistande. Taipei 101 och något intressant museum samt shopping känns som en lagom målsättning. 

På onsdag när vi checkat ut tar vi snabbtåget till Tainan. Väl där checkar vi in på Shangri-La. Då har vi halva onsdag och hela torsdagen till att utforska närområdet ... 

• När får vi träffa Hanna?

... för på fredag morgon ska vi hoppa in i en taxi och befinna oss på barnhemmet klockan tio! Det är dagen när vi äntligen får träffa Hanna. Jag tror vi kommer vara där rätt stor del av dagen. 

• När får Hanna bo med oss?

Om Hanna känns trygg med oss efter några timmar på barnhemmet, så följer hon faktiskt med oss till hotellet redan samma dag. Det är så proceduren vanligtvis ser ut. Men är hon tillbakadragen, eller kanske krasslig, så får vi i stället ta det dag för dag. 

• Kommer jag att blogga något under tiden i Taiwan?

Det beror på om jag får ett sug efter att göra det. Jag tror att det kommer bli några inlägg, men väldigt få i så fall eftersom datorn inte följer med. Troligare är i stället att ni hittar några inlägg på Instagram, där jag heter coolbridge. Man är varmt välkommen att lägga till mig, men min profil är öppen så det går att snoka utan att lägga till mig också.  

• Hur länge stannar vi?

Vi stannar sedan i Tainan i sju dagar, alltså till fredagen därpå (potentiella inbrottstjuvar kan ju vara väl medvetna om att vi har både larm och husvakt). Någon gång efter frukost beger vi oss mot Taipei och flygplatsen. Flyget går på kvällen och så är vi framme på Arlanda lördag morgon.   

Resfebern har anlänt!

I kväll slog den stora resefebern till, pang boom. Hjääälp så spännande att vi åker snart.

Dagen har varit relativt produktiv, åtminstone för mig. Stackars Tobias har legat däckad i förkylning och feber. Jag fick tillfälle att testa nya febertermometern på honom - den fungerar! Jag har bland annat rensat i trädgården och tvättat bilen. Sedan har jag handlat. Med mynt givetvis, hehe. Under kvällen satte jag mig med "det här behöver ni tänka på"-luntan av adoptionspapper och betade av bit för bit. Lämnar det som lämnas kan, än så länge.

Jag har inte kunnat anmäla min föräldraledighet. Det krävs ett fysiskt möte, hopplöst för en pendlare, så det får vi väl ta när vi kommer hem men jag ska slå en signal i morgon innan jobbet tänkte jag. Tobias tio lediga dagar har vi kunnat anmäla däremot, men senare måste han fylla i en särskild ansökan senast två månader efter att vi fått henne i vår vård. Då vet vi det.

Jag har fyllt i en blankett för Hannas försäkring så att den börjar gälla från den dag vi får henne i vår vård. Den behöver vi posta. Sedan har jag letat efter en blankett som jag inte hittar, som vi ska visa för Skatteverket när vi kommer hem. Så den behöver jag kontakta socialtjänsten om. Jag känner ingen panik över att inte hitta den. Irritation, absolut. Men det är ingen blankett som ingår i de adoptionsdokument i original som vi skickat till landet och kopierat till förbannelse. Så jag tänker att den inte är extremt viktig åtminstone.

Skönt att vi bara behöver med oss ett papper till Taiwan, det från Migrationsverket. Ja, utöver alla resehandlingar då (bokningsnummer till hotellen, flygbiljetter, adress till barnhemmet ... ).

Jag har också kollat igenom allt annat vi behöver göra vid första två veckorna inom hemkomst, främst myndighetskontakter, och det är ju ett gäng med grejer. Men det löser sig. Skönt att ha lite pejl på i alla fall. Ganska direkt efter hemkomst ombeds vi också höra av oss till barnhemmet med bilder och kort uppdatering om hur vistelsen och resan hem gått.

Jag längtar faktiskt lite till jobbet i morgon, att åtminstone få beta av jobbgrejer (och fackliga grejer) och få dem ur världen och framför allt huvudet dessa fyra sista dagar.

Jag har en härlig känsla av att också denna vecka kommer säga "swosh, swosh!"

Det har inte bara varit "nytta" i kväll. Jag såg också till att (nöjes)lyssna på samtalet när Tobias ringde mig om barnbeskedet. Jag blir fortfarande så tårögd när jag hör det. Resebeskedet var ljuvligt, givetvis. Men barnbeskedet, att efter den långa väntan få de där svaren på frågan vem vi väntade på ... Det var riktigt magiskt och olikt allt annat jag upplevt i livet. Om Tobias är okej med det ska ni få höra det någon gång.