Vår lilla trädgårdsmästare

Tidigare i sommar fick Hanna en påse rädisefrön av grannen och så fick hon plantera dessa i hans pallkrage. Så himla fint, tycker jag! Det blir ett lite speciellt band oss familjer emellan, känns det som, då hans dotter också är adopterad även om hon nu är tonåring. Hanna tycker mycket om dem! Det gör vi också, förresten.

Hanna har hur som helst vattnat och vattnat och rädisorna har vuxit riktigt ordentligt! Så nu ser vi, nog främst jag, fram emot att skörda dem relativt snart åtminstone. 

Måste bara fråga grannen hur jag vet när det kan tänkas vara aktuellt. Tror inte Hanna hunnit googla upp information om det ännu. Det självständiga hon gör i internet-väg verkar än så länge mest bestå i att trycka på gilla-knappen på konstiga grejer åt mamma och pappa på Facebook. Men hon är en fena på dataspel.

Ibland är man så snygg ...

Tobias ska göra några ärenden och handla. Hanna vill inte vara hemma utan följa med. Sagt och gjort. Vi får sätta oss alla tre i bilen. Men när det är dags för Ica har Hanna tappat tålamodet och vill inte sitta kvar. Så jag börjar inse att jag och hon behöver följa med in.

Jag: Jag känner mig ju inte så himla rätt klädd för det här. 
Tobias (som vägrar mjukisar utanför hemmet): Äh, ta på dig selen så syns det inte. 
Jag: Jag tror inte riktigt att det funkar i dag.

Ni kan ju avgöra själva om selen hjälpte eller stjälpte "dagens outfit" igår:

En opålitlig barnvakt

Som tidigare nämnt är jag inte direkt någon hönsmamma när det kommer till Hannas strapatser och bravader hemma och utomhus. Det finns dock ett undantag och det är att jag har svårt för att hon ska vakna ensam och rädd. Där är jag och Tobias rörande överens. Det handlar om att vi inte vet hur hennes nätter på barnhemmet varit, men att hon ska veta att hon är trygg tillsammans med oss och att vi aldrig överger henne. Det är svårt att förklara för henne i ord, vi måste liksom finnas där.

Vi bestämde oss därför för några veckor sedan för att köpa en babymonitor, alltså en sådan som gör att vi kan ha koll på Hanna utan att vara i samma rum när hon sover. Jag tyckte att det skulle fungera att köpa en billigare utan kamera. Men Tobias tyckte att kamera, trots att det är mycket dyrare, är bäst. Hans säljande argument som övertalade mig var att Hanna vaknar och är tyst först innan hon börjar skrika. Hon ska inte behöva vara ensam och otrygg den stunden. 

Sagt och gjort. Tobias köpte en av de dyrare modellerna då den hade kamera, en Philips Avent Ugrow. Men så besvikna vi blev! Man sätter upp kameran i sovrummet och så har man en app i telefonen som man kopplar till kameran. Helt okej kvalitet på "night vision"-bilden - men tekniken fungerar ju bara cirka 50 procent av gångerna! Övriga 50 procent står den mest och snurrar. Jättedåligt. Vi lämnade givetvis tillbaka den. Jag vet andra som varit nöjda, men främst har jag läst missnöjda recensioner.

Så nu är vi litegrann tillbaka på ruta ett när det kommer till att ha den kollen. Jag slits lite mellan att jag är orolig för om Hanna känner sig otrygg när hon vaknar ensam och hur det påverkar henne medan jag samtidigt försöker tänka att när hon skriker släpper ju den ena av oss allt den har och rusar dit. Hon märker alltså tydligt att hennes signal fungerar. Vi lyssnar. Hon blir dessutom lugn i famnen ganska fort. Men det är den där stunden innan, alltså, hon ska inte behöva känna sig ensam. 

Nåja, vi får se var vi landar. Just nu är det ändå ofta svårt för den som nattar att ta sig därifrån hur som helst. Älskade lilla ungen trivs ju som fisken i vattnet när det kommer till att ligga på mammas eller pappas mage. Eller vad sägs om sms:et jag fick för snart två timmar sedan; "Nu sover lilla Hanna på mig. Kommer ut när jag kan. Puss". Mamman väntar fortfarande på att få äta Almondy Daimtårta med pappan kan jag meddela.  

  

Grattis pappa Tobias

Flera av de första högtidsdagarna tillsammans, som jag funderat så mycket kring hur de skulle bli, passerar i en rasande fart. Fantastiskt och ännu ganska ofattbart att det faktiskt händer. Bakom oss har vi mors dag, min födelsedag, svenska nationaldagen och midsommarafton. Närmast framför oss är "ten ten" eller Taiwans nationaldag 10 oktober, tolv dagar innan Hanna Wei-Chings tvåårsdag.

I dag, fast vi tjuvstartade igår, har vi firat Tobias födelsedag. Jag är pank eftersom jag inte tagit ut föräldrapenning ännu, så presenten från mig och Hanna fick lov att bekostas från vårt gemensamma konto. Tur att jag har en förstående man, hehe. Det blev en läslampa att fästa på boken, jättefiffigt vid nattning, och så blev det en pocketbok med kända pappor som berättar om föräldraskapet.

Jag har nog tänkt innan, att de första högtiderna skulle vara väldigt uppstyrda eftersom det ju är så speciellt. Men det är verkligen inget vi mäktat med. Nu behöver det få vara lugnt för Hannas skull och också för oss. Till viss del har vi landat i allt det nya. Men oj, så nytt allt fortfarande är. Det har varit väldigt mysigt med högtidliga dagar men det är ju liksom inga fyrverkerier eller tårtbuffeer. Jag tänker att det finns en tid för allt.

Det här blev nog flummigt men min mammahjärna är seg i dag.

Den sprängda miljonvallen

Efter en ganska tuff dag för familjen - vi är ju alla tre beroende av att det älskade lilla barnet sover gott och det har inte skett på två nätter i rad - så är jag om inte slut så väldigt mörbultad som artist i kväll. Jag kikar ändå in för att fira att bloggen nu nått över makalösa en miljon sidvisningar. Kul! (Och tack!)


via GIPHY

Mammahjärtat tar ett skutt ...

... när man kommer in till barnet och pappan. Pappan lyssnar på ljudbok och barnet sover tvärs över andra halvan av sängen. Så vaknar barnet till, studsar av glädje mot sängkanten för en kram innan hon lägger sig till ro igen.

Jag knölar in mig i mitten och innan jag hunnit få på mig täcket är hon blundande där med sitt lilla huvud mot min mage. Älskade barn. Ja, det är en av alla gånger som mammahjärtat tar ett skutt.

Bär ner mig till sjön

Det blev bad i dag igen, fast denna gång på hemmaplan. Hanna skakade, hon frös så stackarn, men upp ville hon inte! I stället gick hon envist i igen, gång på gång. Fast ovanför midjan höll hon sig torr.

Ni som hängt med ett tag känner säkert igen uv-dräkten. Jag och Tobias köpte varsin julklapp till Hanna, då visste vi ju att det var henne vi väntade på. Det var en så märklig upplevelse att veta att hon fanns, men inte när det skulle bli vi. Vi berättade hur som helst inte för varandra vad vi köpt utan öppnade paketet den andra hade köpt. Uv-dräkten var från mig. Tänk att nu få se henne i den. Så märkvärdigt men ändå så självklart nu.