Apropå föräldraledighet

Nu har ungefär halva tiden av min föräldraledighet passerat. Det går verkligen i en rasande fart! Jag har nog aldrig varit med om att tiden gått så fort. Fast då har jag ju heller aldrig kunnat mäta tid på detta sätt.

Tobias och jag pratade i ett väldigt tidigt skede, redan när vi visste att vi ville ha barn, om hur vi såg på föräldraledigheten. Vi vill att vårt barn ska få vara hemma med oss lika mycket och för att det ska ske, så är vi båda föräldralediga lika mycket. Det har liksom aldrig varit något snack om saken och det är nog därför som det känts så självklart för oss hela vägen.

Jag gick hem i maj och kommer börja jobba i januari. Tobias har varit hemma åtta veckor med oss i sommar, det vill säga bränt alla semesterdagar samt ett gäng dubbeldagar. Jag kommer ha mycket semester att ta ut nästa år i och med att jag knappt tagit ut någon i år. Sedan är vår plan att Hanna Wei-Ching börjar förskolan under hösten 2018. Jag har inte tagit ut föräldrapenning ännu, bara under våra dubbeldagar i augusti (även fast försäkringskassan, surprise, krånglar där just nu). Det märks förstås i plånboken, så jag ska ta tag i det där nu. Vi får se när nästa höst närmar sig om vi vill att Hanna får en extrem mjukstart i förskolan, alltså bara går ett par dagar i veckan, eller om vi gör så att förskolestarten skjuts fram något. Det finns en massa sätt att göra det där på och är förstås väldigt individuellt vad som känns bäst.

Lekparkslek. Funkar vardag som helg.

Hanna lägger sig fortfarande väldigt tidigt för natten nu, redan mellan 18 och 18.30. Så det blir ganska lite tid med henne för den av oss som jobbar. Vi jobbar båda till 17 när vi jobbar. Så vi har gjort som så att det är Tobias som tar alla läggningar nu, även om det förstås är öppet för mig att göra det också då och då. Sedan är det ju jag som tar varje dagvila, även om det är öppet för Tobias att ta det under helgen då han är ledig. Hanna vaknar runt 06 på morgonen. Jag kliver upp med henne alla vardagar utom onsdagen och så delar vi på helgen.

Jag älskar att vara hemma med Hanna men jag vet att hon har det precis lika bra med pappa. Inte bara vet det utan också vill ge dem det. Så det ska bli fantastiskt roligt att följa deras vår. Visst är deras relation stark i dag, men det är ju något alldeles extra att vara den som är hemma på heltid. Den här tiden kommer inte tillbaka. Det blir jag mer och mer medveten om.

Så en sista reflektion kring föräldraledigheten, denna fantastiska uppfinning. Jag har varit inne på det förr, att jag nog trodde vi skulle göra en massa och vara så sociala. Men det bästa vår nästan tvååring vet, är så klart när varje dag ser nästan exakt likadan ut. Det känns så självklart nu.

Besöka pappa på jobbet. En av de vardagliga rutinerna.

Nej och nej.

När jag och Hanna träffar en (för mig) bekant två dagar i rad och hen båda dagarna bara "Får jag hålla? Jooo, hon vill bli hållen!". Mitt svar? "Nej." och "Nej.". Inombords ett litet efterföljande "För i helvete". Hannas min innan mina svar: Förskräckelse. Ren förskräckelse, där hon klamrar sig fast i famnen.


via GIPHY

Den kritiska timmen

Nyligen fattade vi ett av de svåraste men skönaste besluten sedan vi blev föräldrar. Det var dags att tvätta snuttefilten.

Som vi gruvat oss för detta. Vi har haft överläggningar huruvida vi skulle klippa av den på mitten och tvätta en del åt gången, förutsatt att hon reagerade positivt på den tvättade delen. Men så kände vi en dag bara att "nu slänger vi in hela rasket i tvättmaskinen" och det gick relativt smärtfritt!

Snutten har ju hängt med sedan St Lucy. Hanna har sedan dag ett haft den som en enorm trygghet. Den har hängt över stolen vid näst intill alla måltider, släpats på trottoarer, dragits i sandlådor, gosats med i sängen och framför allt varit en tröst när Hanna ramlat. Vi skojar om att denna snutte gett henne ett fantastiskt immunförsvar då hon ännu inte varit sjuk eller krasslig en gång. Hon har ett helt fantastiskt ljud när hon letat efter snutten och ser den. Den är för övrigt inte särskilt svår att hitta. Vi snackar ett stort, lila, badlakan.

Vi lät Hanna lägga den i tvättmaskinen själv. Vi valde ett snabbt program, som visade sig gå långsamt ändå. 28 minuter var plötsligt över 60. Kritisk timme för Hanna som vi trots allt lyckades distrahera gång på gång. Den var förstås dyngsur när den togs ut, så vi fick vrida ur den innan den evighetslånga stunden i torktumlaren. Men när den kom ut kände hon (tack och lov!) igen den. Tyvärr kände även föräldrarna igen den på grund av att mycket av doften "hängde sig kvar". Så nu dröjer det nog inte lika länge till nästa tvätt.

Dig ska jag älska så länge jag lever

Vid kvällens läggning höll jag på att svämma över av vad som inte kan beskrivas som annat än kärlek. Just innan Hanna somnade tog hon min hand och la ovanpå sin och jag kände hennes puls på armen. Dessa små, tickande, slag pulserande mot min handflata. Jag tänker att för den som inte jobbar inom vården är det sällsynt att känna en annan människas puls, att komma livet så nära. Och när det kommer till ens barn ... För mig blev det verkligen liksom vid andra tillfällen tidigare den här starka känslan "Dig ska jag älska så länge jag lever. Dig vill jag skydda från allt ont".

Sånt som får hjärtat att slå ett extra slag

Att få sitta med sådant här en vardagskväll, när pappan lägger barnet. Det är så självklart i dag, men ändå så att känslorna nästan svämmar över när det sker.

Är vi här nu? Ja, det verkar så. Efter all den där långa väntan och de många göromålen blev det ju ett barn till slut. Vårt barn. Som så många sagt och känt förut, känner också jag. Vilken tur att inget av de där tre ivf-försöken fungerade, att vi inte lyssnade på läkaren som tyckte vi skulle gå vidare med äggdonation. Att det aldrig blev någon graviditet.

Så självklart att det är just Hanna Wei-Ching och Tobias som är min familj. Tacksamheten inför det stora är oändlig.

En lördag att minnas

Vi har haft en helt magisk lördag! Sedan ganska länge har vi haft en St Lucy-träff inplanerad med några andra familjer som vi fått kontakt med genom den Facebookgrupp vi är med i. Så i dag var vi välkomna hem till en familj på Lidingö. Till en början hade vi tänkt åka tåg och sova kvar i Stockholm hos några andra vänner. Men i torsdags började Tobias att vackla om huruvida vi alls skulle åka och det var bra, även om jag först blev ganska ledsen. Vi ställs ju ofta inför att ta ansvar för att verkligen tänka efter och ställa oss frågor i stil med "Är Hanna redo för detta?" och "Gör vi detta för vår skull eller Hannas skull?" och "Hur kommer hon att reagera?" . Ytterligare en viktig fråga för oss är ju att om vi chansar och det visar sig att Hanna inte var riktigt redo - hur pass beredda är vi att hantera de situationer och känslor som kan uppstå?

I torsdags landade vi i att Hanna nog inte är redo för tågresa dit (vilket dessutom riskerade att avbryta dagvilan) samt sedan vidare med buss och att sedan antagligen slutkörd av nya intryck åka in till Stockholm och sova över på en plats hon aldrig varit. Så tänkte vi ändå att det här känns som en viktig grej på lång sikt, att hålla kontakten med fler barn från samma barnhem. Dessutom skulle ju hennes gamla bästis, som vi rest tillsammans med, vara på plats. Vi kikade på kartan och bestämde oss för att ta bilen över dagen och bara vara med på träffen. Det tog knappt två timmar enkel väg och vi hade sådant flax att Hanna trivdes i bilen både på väg dit och hem!

Så hur var träffen då, annat än magisk? Det var så mysigt att få se Hanna växa under tiden. Först var hon i famnen hela, hela tiden. Men så vågade hon sparka bollen, hoppa på den suuuperroliga studsmattan och mysigast av allt var att hon och hennes bästis från St Lucy efter en lite trevande start hade väldigt roligt tillsammans. På vägen hem kände jag mig så tagen av det, att få se de två tillsammans igen. Dessa två små fantastiska människor har funnits i varandras liv längre än de varit ifrån varandra medan det är tvärtom för oss. Bästisens mamma ska skicka iväg en fin bild till barnhemmets föreståndare.

Jag och pappa Tobias försökte efter bästa förmåga att socialisera och det var ju oerhört trevligt att prata med andra vuxna de korta stunder det gick utan lite avbrott här och där. Vi var fem familjer med barn i Hannas ålder upp till sex år och jag kände ett väldigt, väldigt stort utbyte här jämfört med på öppna förskolan eller i lekparken. Adoptionen och när barnen dessutom har varit på samma barnhem är verkligen en stark samhörighetskänsla, hur olika liv vi annars än må leva. En fantastiskt skön känsla att barnens adoption på ett sätt är i fokus, men utan de frågor som andra ställer. Man får liksom komma till den intressanta diskussionen och de delade erfarenheterna utan att någon fråga blir privat (alla har erfarenheten och vet därmed var gränsen går). Innan adoptionen visste jag ju att vi "behövde" detta men jag hade nog hunnit glömma det längs vägen, småbarnslivet kommer ju liksom emellan. Det gjorde ett starkt intryck på mig.

Jag skulle nog kunna skriva spaltmeter om detta men pizzan kallnar.

En dag på cykel

I dag cyklade jag med Hanna för första gången! Det var en helt fantastisk frihetskänsla och hon gillade det också. Vår värld har liksom växt, på nåt sätt. Cykel är ju sju gånger smidigare och roligare än vagn och sele. Nu hoppas vi att snön dröjer!

Första cykelturen gick till pappans jobb. Sedan var vi inte hemma länge innan Hanna hämtade mina skor och våra hjälmar. Hennes sätt att säga "Cykla mera!" förstås. Så vi cyklade till en minilekpark i närheten, som både jag och Hanna kommit att gilla. Vi busade på ett tag innan Hanna klappade cykelstolen. Dags att bege sig hemåt för mellis.

Apropå minilekparken så har Hanna börjat åka lite högre rutschkanor helt själv. Hon puttar försiktigt bort mig med handen, vill att jag ska ta emot längst ner. Hon har börjat leka en hel del själv, även om hon vill ha koll på mig. Hon börjar verkligen fatta galoppen med pussel också. Så har hon börjat använda ordet pappa även om han ännu oftast får heta mamma. Jag upplever verkligen att Hanna utvecklas i en "Pang! Boom!"-fart just nu. Häftigt men ändå vill jag stanna tiden. Snart tar hon väl studenten denna stora nästan tvååring.

Sånt vi gör på pappans jobb: