Kanske nästan halvvägs

 

Jag tyckte det var dags att komma på något nytt i Pytte-väntan i stället för sånt man äter. Vi har tänkt varsin rullväska till barnen, men lite längre fram. Mycket annat är svårt att köpa i förväg.

Så borstade jag tänderna igår kväll när det slog mig. En tandborste till Pytte. Toppenidé tyckte både pappan och blivande storasystern. Så i dag köpte vi just det. Hanna fick välja en till Pytte och en till sig själv och sen betala. Den med kaniner på är till Pytte, även fast hon nog helst hade behållit båda själv. Fem månader bakom oss i dag. Nästa väntansmilstolpe har vi väntat halva den tiden som vi väntade på Hanna.

Det rör på sig

En gång i månaden skickar vår adoptionsorganisation ut ett nyhetsbrev till oss som väntar på antingen barnbesked, som vi, eller resebesked. Dagens nyhetsbrev var ganska upplyftande av flera orsaker. Vi fick veta att det ser ut som att Taiwan gjort vissa lättnader gällande Covid-19. Nu har en familj rest till sitt barn i Taiwan och i nyhetsbrevet framkommer att det också finns de som planerar att resa. Jag har sett att det är liknande för dem som adopterar via annan organisation och från andra länder. Det rör på sig!

Det som verkligen berör oss, och som vi hoppas förblir så, är att Taipei Mission meddelat att de nu kan utfärda visum till medföljande barn till dem som står omnämnda i domstolsdokument. Tidigare har det framgått att bara de blivande vårdnadshavarna får åka till landet, inte barn som redan finns i familjen. Om det vänder och blir en sådan situation igen, skulle det i vårt fall med stor sannolikhet innebära att bara jag eller Tobias kan åka och den andra stanna hemma med Hanna. Vi hoppas förstås att det rör på sig ännu mer åt andra hållet, det vill säga att vi har möjlighet att ta med oss förstärkning i form av mor- eller farföräldrar eller både och om omständigheterna tillåter.

Fortfarande är det två veckors karantän, instängd i ett hotellrum på något av de särkilda hotellen, som gäller innan det går att lämna hotellrummet. Men nu ser det ut som att det ibland kan gå att ordna så att det går att få bo hela familjen tillsammans. Detta har inte varit möjligt tidigare under pandemin, utan reglerna har sett ut som sådana att det är en vuxen per rum som gäller. Också här hoppas vi givetvis att det hinner förändras så att karantänen inte längre behövs. Men det löser sig givetvis om det är så.

Jag har haft kontakt med några som fått barnbesked från Taiwan den senaste tiden. Nu har jag skrivit i den St Lucy-grupp vi är med i om någon liksom vi fortfarande väntar på barnbesked. Det skulle vara så skönt att ha kontakt med någon som är i samma steg i processen, ja, utöver min man då.

En mantel av längtan

Fina, rara, Pytte. Det är tyst i huset, så när som på golvuret i köket, bara jag är vaken och i kväll har jag en liten dipp i längtan och då minns jag att jag hade det ungefär denna tid förra gången. Fast då hade vi väntat längre. Då hade det gått åtta-nio månader, nu bara fyra. Likheten är att det då liksom nu var mitt i sommaren. När mycket annat står stilla. Det sunda förnuftet säger att ju längre barnbeskedet dröjer, desto större förhoppning att världsläget hunnit lugna ned sig och resandet bli smidigare. Hjärtat däremot skriker, gråter, efter dig just i kväll.

Strunt samma att vädret är skit denna sommar och semester, varje dag bakom oss är en viktig väntansdag som passerat. Ett steg närmare mål. Jag är till stor del i nuet, i synnerhet dagtid, men kvällarna då lugnet lägger sig och bereder längtan plats är nog ibland tyngre än jag vågat medge för mig själv.

Jag brottas mellan att vara tacksam över att ha fått mer än jag kunnat önska mig, bli mamma till ett barn jag älskar så, och att ha mage att längta efter mer, efter dig. Det är egentligen så privilegierat, så förmätet och så "mycket vill ha mer" men det är också så det blir att ge sig in i en adoptionskö. Vi står här för att vi längtar efter dig och det går inte att tänka "Nä, det är lika bra att slappna av och försöka längta lite mindre nu när vi har det så bra. Någon måtta får det vara. Det gör inget om det inte går vägen, vi kanske till och med struntar i det.". Vi är inne med hull och hår, ja, med rubbet. Oftast med känslorna innanför, ändå, men i kväll är det tyst i huset och känslorna kryper ur skinnet och ligger utanpå kroppen som en osynlig mantel.

Denna veganska citronkladdkaka med vit chokladtryffel, recept från fridasvegobak, gjorde jag när vi väntat i fyra månader (och en dag) som efterrätt efter att vi käkat asiatiskt. Så litet och blygsamt i sammanhanget, men betydelsefullt ändå.

Ja. Vi bär våra osynliga mantlar i tystnaden och längtar efter dig, Pytte. Nog mer än du någonsin kommer förstå.

Att njuta i nuet

Fortfarande har jag så svårt att föreställa mig att vi ska bli fyra. Ibland tror jag nästan det är svårare att tänka sig än när jag skulle förstå att vi skulle bli tre. Det logiska jag kommer fram till är att det beror på att jag inte hinner reflektera så mycket över det på egen hand som förra gången, än mindre reflektera över det tillsammans med Tobias.

Vi fick liksom fundera, stöta och blöta, inför beslutet men sedan är det bara att hänga med på resten av livet. Det enda jag vet är att jag inget vet hur det blir. Det är en ganska befriande känsla att inte ha kontrollen. Att bara passivt vänta.

Vi får ungefär lika ofta som förra gången frågan "Hur går det? Har ni hört nåt?" och jag påminns om att jag så lätt glömmer att för oss är det normaltillstånd att vi inte hört något redan men att det för andra inte är det.

Jag har ju gissat att vi får besked i höst. Jag ändrar inte datum, men tror faktiskt mer på vårkanten.

Jag vet att Hanna också längtar och det gör ibland ont att inte kunna säga att Pytte kommer snart. Men samtidigt vet jag att det kommer ta mycket kraft och energi för henne att bli storasyster. Hon kommer antagligen få det väldigt tufft många stunder. Så jag försöker att njuta av att verkligen få finnas där för just henne just nu, innan jag ska räcka till för ännu ett barn.

Tre månader bakom oss

Tre månaders väntan och längtan har vi bakom oss. Vi firade med en kaka i dag.

Det slog mig i dag att i väntan på Hanna var mycket fokus på oss själva. Vi visste ju inte riktigt hur det skulle vara att bli föräldrar, särskilt till ett barn som redan finns.

Nu vet vi inte hur det blir att vara tvåbarnsföräldrar men jag tänker mycket på dig och Hanna nu. På din bakgrund, hur du kommer uppleva det att vara adopterad.

Jag surfar runt och funderar på att läsa en nybörjarkurs i kinesiska för att underlätta kommunikationen med dig i början och förstås för att jag är intresserad av det språk som talas i ditt och din systers ursprungsland. Helst tillsammans med din pappa, men det är inte riktigt förankrat hos honom ännu. Vi får se vad som blir.

Återkommer.

Ungefär som med paraply

Ja, lite så här är väntan just nu. Ungefär som med paraply.

Distrahera mera

I dag lämnade vi efter att ha varit lite sega in en översättning av uppdateringen om att jag fått nytt jobb.

Det är ett sånt moment som överrumplande påminner mig om att vi väntar. Så hinner jag tänka en sekund att "Åååh! Vi väntar barn! Tänk så ringer de I DAG!? I DAG! Snälla, snälla kan de ringa i dag?" innan jag landar med fötterna på jorden igen och kommer ihåg att samtalet kan vara ett år bort. Den landningen är tuff att göra.

Men vi, nog särskilt jag, donar på här hemma med att sortera, slänga, sälja diverse saker. Möblerar om i ena och andra rummet. Alltså, jag kommer på att jag vill ha ut en otymplig bokhylla ur Hannas rum och ställa in i tvättstugan, så jag är jag ut en garderob till garaget för att inse att tvättstugans andra garderob är väggfast och så tänker jag om och ser något annat och något till som ska bort och så fortsätter det. Ännu har det nog inte riktigt burit frukt men vi knogar på med att fixa här hemma.

Jag drömmer mig bort på Pintrest och försöker fokusera på det jag kan påverka. I dag köpte vi lite större förvaring till kläderna som blivit för små för Hanna och som Pytte kanske kan ha. Jag har gett bort så mycket 86/92 men ändå finns massor, massor kvar, likadant med 98/104, så det är förstås en del att sortera och hitta lämplig plats för. Det är på gång, bara jag möblerar om lite mer ...