Ett år präglat av längtan

Då är snart årets sista dag här och jag tänker på vilket år det varit men framför allt vilket år, vilket liv, som vi har framför oss.

Om vi börjar i rätt ände så har jag väl aldrig varit med om ett sådant år som detta 2016. Världen har varit konstig, sorglig. Inte nog med att en sådan "rasistiska citat"-maskin som Donald Trump vann presidentvalet i USA, oskyldiga barn och vuxna dör i ett beklämmande omänskligt krig i Syrien. Det är så att hjärtat gråter, går sönder, och tron på godhet ibland känns som bortblåst. Måtte det vända, måtte det vända.

Men jag bloggar ju förstås i ett annat ämne och där har hösten varit desto mer upplyftande än våren. På det privata planet gick mitt 2016 från att vara ett av de absolut tyngsta år jag upplevt, när den ofrivilliga barnlösheten nådde sin kulmen, till att bli det bästa i mitt liv.

Året måste givetvis delas upp i "före" och "efter" barnbeskedet. Vad gäller väntan minns jag särskilt när vi satt på bussen på väg till flygplatsen och skulle lämna Kreta. Medan landskapet tynade bort allt mer för varje sekund kände jag hur jag verkligen inte ville hem till vardagen, till den långsamma klockan och tysta telefonen. Vi hade haft en så fantastisk vecka, men nu skulle jag tillbaka till väntansgropen där jag hörde hemma. Jag ville bara gömma mig. Få ligga i en solstol, drömma mig in i en bok, medan väntan passerade. Det är så otacksamt. Men sorgen är ju sällan vacker, sällan sympatisk. Väntan åt upp mig under resten av semesterperioden och fortsatte tära på mig ända in till höstlöven.

Men. Så kom äntligen ljuset en av de sista höstdagarna. 21 oktober och den bästa stund jag upplevt i mitt liv, vilket måste göra 2016 till det mest fantastiska år i livet. När Tobias ringde och berättade att vi skulle få en dotter. Det var som att årets väntan, åren innan dess, sprängdes bort på en sekund där i lunchrummet på jobbet. Det är ju det som fascinerar med väntan. Att det kan skilja så på "före" och "efter". De trygga orden som jag längtat så länge efter att höra fanns äntligen där. Allt jag behövde veta. En dotter. Hon fyller ett i morgon. Nu var jag hel igen.

Jag förstår att detta kan vara att svära i kyrkan och att jag får äta upp det senare i vår väntan, men jag kan inte fatta hur fort tiden gått efter det samtalet! Det är drygt 25 timmar kvar av detta år. Snart är vi inne på det år när vi blir föräldrar. En envis röst inombords säger att det kommer ske i april. Jag har sådan kraft, energi, optimism att jag inte orkar bry mig om osäkerheten. Att något kanske händer som förhindrar processen, trubbel kommer i vägen. Vad pratar du om? Vi åker till Hanna i april. Den lyckovågen rider jag på och har nog gjort större delen av tiden efter barnbeskedet. Håll nu ut till april. Om vi får åka då, innebär det att vi redan väntat en tredjedel av tiden.

Är det något väntan lärt mig, är det att inte hålla tillbaka glädjen, hoppet och lyckan. Lev med det så länge du har modet och orken. Det är de känslorna ihop som gör att väntan går så mycket fortare. Jag säger inte att man kan nå den euforin på beställning. Men om man har turen att den hittar en, är det dumdristigt att mota bort den.

Det är väl att skriva er på näsan men jag tänker att 2016 är ett år då jag periodvis lidit som mest av barnlösheten, ett riktigt skitår, men samtidigt varit det år då jag äntligen till slut blev mamma, det bästa året i mitt liv. Så tänker jag att det väl så ofta är på det sättet, att glädje och sorg går hand i hand eller kanske snarare när man inte tror man ska orka mer och kraften är på väg att helt ta slut så sträcker hoppet ut en hand. Nu ska denna glädje fortsätta ända in i föräldraskapet, rätt in i hjärtat, och bara mysa. 2017 får äntligen min familj börja livet som tre. Det är den största dröm jag kan tänka mig och jag begär inget mer av livet just nu.

Gott nytt år!

Dags att få den berömda tiden att gå ...

Så är det snart januari och om någon nu missat det kan jag berätta att min plan är att tiden fram till att vi får åka till Taiwan, förhoppningsvis i april, ska gå i ett rasande tempo. Jag tänkte så ni vet om ni undrar var tiden tog vägen, ingen fara utan bara jag och Tobias som skyndat på den lite.

Detta planeras förstås göras på många sätt. Ett av dem är att jag planerat in för oss att gå på bio inte mindre än fyra gånger under årets första två månader! Redan nästa vecka har jag bokat in 101-åringen som smet från notan och försvann. Därefter väntar dramat Skönheten i allt, komedin Why him samt Disneyfilmen Vaiana.

Swosh, swosh, säger jag bara.

De små, små kläderna

De senaste veckorna har jag verkligen börjat plocka och sortera här hemma. Jag har tagit mig tid att köpa förvaring och stuvat undan, kastat det vi inte använder och städat. Börjat planera för en storrensning i garaget ...

Det är som att när adoptionsprocessen och göromålen och väntandet som kommer med det inte längre behöver tas itu med så orkar jag se allt det andra som behöver göras och det är så skönt. Särskilt som jag ju vill att tiden till resebesked ska gå fort, fort. Jag gör det dessutom gärna, för det är ju en väldigt befriande känsla att få saker gjort hemma.

När vi var till Gimo över jul fick vi en hel drös med barnkläder av en snäll bekant. Fantastiskt! Det var färgglada klänningar, tajts, tröjor ... och en vinterjacka. Guld värt att slippa köpa en dyr vinterjacka i rätt storlek, som hon nog bara hinner använda några gånger innan sommaren är här. De många kläderna, tillsammans med Hannas andra kläder som vi hunnit samla på oss, har lett mig in i nästa projekt: Att tvätta.

Jag hade tänkt vänta till mars eller åtminstone kunna hålla mig till nästa år men det var visst stört omöjligt. Det började lite oskyldigt med att jag köpte en rundstav (ja, eller "som ett plaströr fast i trä och inget riktigt rör", som jag så fint försökte beskriva det inne i trähandeln) så vi kan hänga upp en del av hennes kläder i garderoben i stället för att ha allt ihopvikt och så några små galgar från Mio. Så tänkte jag att jag kan tvätta några plagg och till slut bestämde jag mig för att köra rubbet efter att ha klippt bort alla prislappar och så där. Men varför inte? Om jag nu ändå har all denna energi, så är det väl lika att ta tag i tvättandet. Dessutom är det ju alldeles ljuvligt att få se dessa små, små kläder hänga på tork. Vilken milstolpe.

Två maskiner blev det igår kväll, de resterande två och sängkläderna ordnas det med i dag. Vi fick matchande sängkläder av farmor och farfar. Så de kommer vi nog ha bäddat med när vi kommer hem från Taiwan. Det var Tobias idé. Det tyckte jag var bra, med ändringen att i stället för att som han föreslog bädda dagen innan vi åker till Taiwan så bäddar vi några nätter innan för att lakanen ska ha fått våra dofter. "Dofter?" undrade Tobias ironiskt. Jag bara "Okej, odörer då" ...

Och så tillbaka in i garderoben igen!

Grannflickan och presenten

Har jag berättat om grannflickan? Det hände den mest bedårande grej. Grannflickan, som snart är tonåring och adopterades till Sverige från Kina när hon var liten, har följt vår adoptionsprocess med intresse. Likaså hennes föräldrar. Någon vecka efter barnbeskedet knackade jag på för att berätta de glada nyheterna.

Grannflickan var så där eftertänksam som hon kan vara, hoppade och studsade inte direkt av glädje, och jag funderade om jag kanske överrumplade henne med bilder och information och att det var mycket för henne att ta in. Min magkänsla sa mig ändå att hon nog var okej, även om jag var lite orolig.

Det gick några dagar innan hon knackade på hos oss. Med sig hade hon en urgullig ryggsäck som det visade sig att hon haft när hon var liten. I Mimmi Pigg-ryggsäcken låg ett pennskrin, en bok och en korg att hänga upp och ha leksaker i. Allt detta ville hon ge till vår lilla Hanna. Så himla snällt och genomtänkt av henne! Hon behövde bara lite tid att ta in vårt barnbesked och jag tror att när ytterligare lite tid gått kommer hon nog bubbla av frågor och goda råd, som hon så ofta gör.

För var dag som går

Från den här julen tar jag med mig njutningen av att vänta på Hanna. Jag vaknade med ett vemod på julafton, fällde någon tår av saknad men sedan tillät jag mig njuta. Så fantastiskt att veta att nästa jul, då finns hon med oss. Också den här julen var hon förstås väldigt närvarande utan att veta om det. De flesta paketen under granen var till just henne och de flesta paket som vi gav bort handlade om henne.

Vi gav bort tavlor på Hanna och Taiwanarmband från Barnens Vänners biståndsshop. Av mig och Hanna fick Tobias i present att jag och han ska gå på Afternoon Tea med bubbel på Gimo herrgård i mitten av februari. Kanske har jag prickat in datumet när längtan är nästintill olidlig och så en smålyxig aktivitet som vi inte kommer (vilja) se röken av på lång tid framöver ...

Av mig och Tobias fick Hanna då varsin julklapp. Tobias köpte ett Duplo tågset. Klart tjejen ska ha lego! Av mig fick hon en UV-dräkt av märket Banz att ha till sommaren när vi är och badar. Den är i lite större storlek så att den kanske räcker en sommar till. Och så några strandleksaker till, förstås.

De här dagarna har det varit stort att tänka att många av de släkt och vänner vi träffade i Gimo nu ... kanske, kanske var det sista gången som vi träffade dem och inte var alla tre. Hon är så nära nu! Det är nästan så vi kan ta på henne. Som de vackra orden lyder: Hon växer inte i min mage, men i våra hjärtan. Och det är svårt att förstå hur det går till, men för var dag som går älskar vi henne än mer.

Samhörighet genom syskon eller delade erfarenheter?

Igår, eller om det var i förrgår, kom pappren från Migrationsverket. Hanna får uppehållstillstånd. Nu ska vi bara lägga pappren på "ett smart ställe" så vi hittar igen dem när det bär av mot Taiwan.

I morgon är det julafton. Så otroligt overkligt. Visst är det mysigt med ledighet några dagar men jag och mannen är ganska överens om att det bästa inte är just att det är jul utan att vara ledig och att dagarna samtidigt går så att vi kommer närmare vår Hanna. Påsken är vi kanske, kanske tillsammans. Midsommar är vi med allra största sannolikhet det. Likaså på Hannas födelsedag och vips var det plötsligen dags för första julen ihop.

Igår gick jag och Tobias med i en internationell Facebookgrupp för St Lucy-föräldrar efter att jag bett om en inbjudan. Jag presenterade mig i gruppen och berättade att vi väntar på att få åka och hämta vår dotter någon gång mellan april och juni. Då berättade en mamma i USA, det är främst amerikanska föräldrar i gruppen, att hon hämtar sin dotter i januari när hennes dotter då är 18 månader. Hon är alltså bara några månader äldre än Hanna, så de är med stor sannolikhet lekkamrater! Är inte det helt fantastiskt?

Jag har tänkt mycket på det där. En del vet ju direkt om det blir fler barn. Vi vet inte utan får se vad som känns rätt när vi hunnit vara hemma ett tag. En ny medgivandeutredning påbörjas ändå inte förrän vi varit minst ett år hemma. Tur för vår del är att vi fortfarande är relativt unga i adoptionssammanhang och inte behöver bestämma oss snabbt. Åldersrekommendationen som sett likadan ut i flera år och som många kommuner följer strikt innebär att det börjar brinna i knutarna när vi passerat 40 skulle man kunna säga. Men än så länge är vi bara 33 och 30.

"Om sökanden är över 42 år då ansökan görs, bör utredaren klargöra, om det finns särskilda omständigheter som kan vara av betydelse för helhetsbedömningen av, om sökanden är lämpad att adoptera".
- Socialstyrelsens allmänna råd om socialnämndens handläggning av ärenden om adoption -

Det jag tänker på är att en del pratar om att man vill ha fler än ett barn "för barnens skull". Jag är osäker på om jag kan relatera till det efter barnlösheten. Innan ville jag ha det så eftersom jag som vuxit upp själv ofta känt mig ensam. Så tänker jag i alla fall som vuxen. Samtidigt minns jag att jag älskade att gå in i min egen bubbla och leka ensam. Det kunde jag göra i timmar och känna mig väldigt tillfreds med. Så är det i dag också när jag tar mig an en arbetsuppgift, läser eller skriver. Jag kan verkligen njuta av att vara ensam. Jag tror också, handen på hjärtat, att de gånger jag mått sämst av att inte ha något syskon, är när jag saknar min bror som jag hade men förlorade.

Vi kanske inte kommer ge Hanna ett syskon, oss själva en till individ att älska. Men för mig känns det allra viktigaste att vi håller kontakt med andra adoptivfamiljer och då allra helst andra St Lucy-familjer. Kanske inte minst barn som bott på St Lucy samtidigt som Hanna. Det är en stark gemenskap för oss föräldrar, men framför allt tror jag det är en stark samhörighetskänsla för barnen. Jag vill i alla fall skapa förutsättningarna för Hanna att få det. Det kanske inte går att jämföra, men jag tänker att det känns så mycket viktigare att vårda de relationerna än att Hanna växer upp med ett eller flera syskon.

Ännu är vi inte där. Kanske att det känns annorlunda senare i livet. Jag är bara glad och tacksam att vi har gott om tid på oss att fatta ett beslut. Hur det än blir, tror jag det blir rätt för just vår familj.

Snart ser Hanna oss för första gången

I dag kunde jag inte stilla min nyfikenhet utan mejlade Barnens Vänner för att fråga om vår pekbok kommit fram till kansliet och kanske rentav var på väg mot Taiwan. Då fick jag veta att den postas till St Lucy i dag! Fantastiska nyheter och jag var nog inte riktigt beredd på det men jag blev rörd.

Det är så stort att den här lilla boken, som vi pysslat med här hemma och omsorgsfullt valt bilder till, ska vår ljuva Hanna bläddra i och säkerligen tugga på och det snart. Det blir hennes första kontakt med oss. Vi som snart ska bli en familj, få en livslång relation tillsammans. Det i sig är överväldigande att ta in men börjar kännas allt mer självklart. Att det inte är konstigt alls. Det är precis som det ska vara.

Men ett steg i taget. Först ska hon få bekanta sig så smått med oss genom sin fina pekbok. Kommer hon reflektera över bilderna alls? Vilken fastnar hon mest för i så fall? Och så den stora frågan som vi förstås längtar efter ett svar på: Vad händer efter detta?