Sex dagar kvar!

Just nu längtar jag väldigt mycket efter att vi ska åka till Taiwan. Vi åker redan nu på lördag, visst har jag väl berättat det? Det finns hur som helst en massa att göra innan dess. Både hemma och på jobbet. Det stressar mig men samtidigt inte. Inget av det är ju sådant som blir till en livsfara om det inte blir gjort, om ni förstår hur jag menar. Iväg kommer vi ju.

Men jag längtar verkligen efter att sitta på det där flygplanet, verkligen vara på väg och inte fundera om jag hinner göra eller kolla upp ditten eller datten ... Bara få känna "gjort är gjort, nu sitter vi här". Det längtar jag efter.

Det här mellanläget som vi är i nu. Det passar inte riktigt mig.

Sex dagar kvar ...
Wow.

Havregryn och familjen framförhållning

Vi är helt slut här hemma i kväll. Det har varit en lite märklig dag på jobbet för oss båda, med teknikhaveri för våra nyhetssajter och Tobias fick det riktigt hektiskt när den stora industri som ligger granne med oss, Outokumpu, drabbades av ett syraläckage!

Nåja. Vi har vaccinerat oss i dag! Sprutan (skydd mot hepatit a och hepatit b) ska egentligen tas åtminstone två gånger innan avresa och sedan en tredje gång efter några månader. Men vi är ju så långt ifrån familjen framförhållning i sådana här lägen, så vi hann med en spruta. "Bättre en än ingen", sade vårdcentralen. Det är ingen spruta som måste tas inför Taiwan, där vi ju dessutom vistas i stadsmiljö, men den rekommenderas.

Just nu försöker vi länsa frysen, det är lite av dubbel betydelse. Dels för ekonomin, dels för utrymmet. Det går riktigt bra. Igår var en kollega så rar när jag viftade med havregrynen (ej från frysen då, utan rent ekonomisk fråga) och bjöd på lunch! I dag däremot blev det havregrynsgröt till lunch och det var väl lika bra med tanke på att vaccinationen gick på över 500 spänn! I morgon ska jag lyxa till det genom att äta ute med en vän och då passa på att använda slantar från sparbössan (mynten blir ju oanvändbara snart!). Det är absolut inte synd om oss och visst skulle vi ha råd att inte snåla. Men jag riktigt myser av att det är smidigt både praktiskt och ekonomiskt att låta kontot vara ifred så gott det går nu.

En lat kväll, som sagt. Men det kan vi ha med gott samvete i och med att väskorna nästan är färdigpackade. I tvättmaskinen ligger Hannas nya jacka, den är sååå snygg, och lite annat smått. Bara nio dagar kvar tills vi åker nu! Fem arbetsdagar ...

Slutet på en era och början på en ny

De senaste dagarna har jag känt ett starkt behov av att vara nära Tobias. Mellan alla samtal om Hanna, om Taiwan, om packning, så pratar vi om oss. Vi har varit gifta i fem år till sommaren, varit tillsammans i nio när hösten kommer. På bilden ovan, från en studiesresa till Bryssel, har vi varit förälskade i två månader. Nu närmar vi oss slutet på vår egen era, Tobbelina-eran, som fått pågå i nästan ett decennium.

Att hålla om Tobias extra länge på morgonen, ha långa pratstunder om livet och när vi träffades, vardagslyxa bara vi två med att laga god mat medan vi sippar på varsitt glas rött. Minnas när Tobias skickade den här sången till mig. Det är sådant jag njuter av nu.

Om två veckor kommer det in en liten människa i vårt liv, som så länge vi lever kommer att vara i första rummet för oss båda. Vi har flyttat ihop, gift oss, köpt hus och utvecklats i våra yrkesliv. Men för oss är inget av det något mot för det som väntar. Man kan säga upp sig från ett jobb, flytta isär och skilja sig. Men att bli föräldrar till Hanna är den överlägset största och mest livsförändrande omställningen som sker i vårt liv. Föräldraskapet bär vi för alltid med oss, det kan vi inte backa ur ifrån. Mäktigt. Denna längtan som vi burit på i över fem år är på väg att slå in och det kommer ske med en kraft. Vi blir äntligen tre, men det innebär också att vi inte längre kommer att vara bara vi två.

Sedan den där lunchbilden i Bryssel togs har vi hållit varandra i handen genom stora svarta hål, burit varandra genom gapande sorg och tröstat när livet varit som läskigast. Men allra mest har vi fått varandra att skratta. Det stora är ändå inte att det är slutet på en era nu, utan att det är början på en ny. Jag är så lyckligt lottad att få vara gift med min bästa vän och att nu äntligen få barn med honom.

Att bara vara tre

En av mina närmsta vänner undrade när vi bokat biljetterna, vad jag nu längtar mest efter. Jag var tvungen att fundera en stund, men ganska snabbt fanns svaret där:

"Allra mest just nu, mittemellan flygresan dit (herregud, tänk när planet äntligen lyfter!) och att äntligen vara hemma och leva familjelivet, längtar jag verkligen efter att bara vara vi tre. Att Hanna ligger mellan oss i hotellsängen, kanske dricker välling medan jag får stryka hennes hår. De där 'bara vara'-stunderna när vi trevande försöker lära känna och förstå varandra som familj. Det är det jag längtar allra mest efter just nu", berättade jag för henne.

Och det är väldigt precis så det känts de senaste dagarna och en slags målbild som jag har. Det kanske inte blir precis så. Vad gör väl det? Det kanske blir något ännu bättre! Eller bara något annorlunda. Men på vägen, mitt i allt packande och tvättande och förberedande, blir jag stärkt i att se den bilden framför mig.

De första skorna

Skypeträffen var förstås ljuvlig. Väldigt avslappnat. Det kändes som att hon trivdes att sitta nära skärmen och ha koll på oss. Det är framför allt Tobias hon dras till! Han är ju lite mer "laid back" än vad jag är. Sitter ganska tyst och ler. Hennes knubbiga lilla hand petar på hans näsa, hans glasögon och hon sätter sin hand i hans. Sen kommer mamma. Vi får se vad hon gillar arrangemanget "mamma hemma först", haha.  

Väldigt speciellt att det var sista träffen via en dataskärm innan vi äntligen ses på riktigt. Jisses, alltså. Denna lilla människa som ska bli en del i vår familj. Som vi får förtroendet att älska och vårda. Vi pratade här om dagen om att det ju verkligen är det största åtagandet i vårt liv. Det här steget gör oss för alltid sammanlänkade, var livet än tar oss. Det blir inte större än så här för oss.

I fredags efter skypeträffen, när de mätt hennes fot, så köpte vi Hannas första skor! Jag har verkligen varit inställd på ett par billiga dojor, är liksom lite praktiskt och ekonomiskt lagd när det vill sig. Men så har ju Hanna en pappa också. Och det är inte ofta han är den som är drivande när det gäller inköp till Hanna. Så när han hittar ett par skor han vill köpa till henne. Då struntar man i det där ekonomiska och praktiska, för det är så roligt när han väljer och hittar något som han tycker att hon bara måste ha. Det skadar ju inte att de är sjukt söta heller. 

  

Berättelsen om Hanna och fasanen

Tidig tisdag kväll, när vi satt och åt middag, hände något besynnerligt. När jag tittade ut genom fönstret, satt på staketet nära vår husvägg en stor, nästan guldskimrande, fågel. Den var så malplacerad, att jag undrade om det var på låstas. Men när Tobias såg den berättade hanatt det var en fasan. Den hoppade vidare till grannens tomt och var sedan borta. 

Jag hade haft en ganska tung dag, utan samtal från Barnens Vänner, så den där granna fasanen piggade upp mig. Nästa dag hann jag knappt titta på telefonen, så kom ju det där efterlängtade samtalet. Vi kunde göra oss redo för Taiwan. 

Fasanen var svår att släppa, så jag kollade upp om det finns någon slags symbolik vad gäller fasaner. Till att börja med lärde jag mig att fasanen härstammar från Asien. Från början fanns den bara i södra Asien men förekommer numera (jag citerar wikipedia här) "från sydöstra Europa genom Centralasien till Japan och Taiwan". Visst är det besynnerligt att Taiwan nämns? Sedan läser jag på lite olika sidor som berättar att i Kina och Japan anses fasanen vara en symbol för ljus, välstånd,  beskydd och moderskärlek. Moderskärlek. När Hanna blir stor kommer jag berätta om kvällen innan vi fick samtalet, att man nästan skulle kunna tro att den där vackra fasanen kom med beskedet. 

Sannolikt kommer hon tycka att andra delen i berättelsen är roligare. Kvällen därpå, när vi bokat biljetter och hotell och gick ut för att prata med grannarna, dök fasanen upp igen! Den gav ifrån sig några höga läten och stannade kvar rätt länge. Jag lyckades fånga den på film när den stod på grannens tomt och sedan flög iväg. 

Jag som är lite fågelrädd hoppas att han inte gör det till en vana att hälsa på. Mamma är mycket för det andliga och tror att det är min bror som kommer och säger hej. Den tanken och känslan bär jag nära hjärtat. I dag har fasanen inte synts till, inte heller hörts något.    

Jag hann ju inte ta någon bild på fasanen första dagen.
Men det gjorde granntjejen, så jag bad att få den som minne. 

För den som orkar läsa så här långt ska jag berätta att Tobias råkade ut för ett roligt sammanträffande på tisdagen just när vi fått veta att vi får åka till Hanna. Han intervjuade en person som berättade att han skulle åka med Thai Airways till Bangkok och sedan Taipei, så sa han datumet. Lördag 6 maj. Samma datum som vi åker till Taipei! Det var inte adoptionsrelaterat eller så och han skulle vidare till ett annat land därifrån, men ganska häftigt ändå.

Vi är på väg!

Vilken dag! Nu är vi äntligen på väg. Klockan 10.17 fick jag ta emot samtalet. Det efterlängtade klartecknet från Barnens Vänner! En sådan lycka. Vi är så nära Hanna nu. Fortfarande overkligt att ta in, trots en intensiv kväll.

Kvällen har givetvis ägnats åt att boka både flygbiljetter och hotell. Det faller sig så, nåja någorlunda har vi styrt det så, att vi är två St Lucy-familjer som flyger samtidigt. Både dit och hem! Dessutom bor vi på samma hotell i Tainan. Perfekt! Det är verkligen en trygghet att ha varandra.

Jag är fortfarande omtöcknad, omtumlad och verkligen knockad. En mamma i lyckorus. Så jag orkar inte leverera så mycket mer än dessa rader i kväll.

Vi hörs igen när jag fått smälta detta lite.

Älskade lilla Hanna, snart ses vi äntligen.