En rastlös privatdetektiv

Ok. Jag erkänner. Jag kanske finner föräldraledigheten liiite ostimulerande ibland. Det händer sällan. Men i dag kom jag på mig själv, mitt i sövningen av Hanna. Vi gick i "vårt" lilla skogsparti, när plötsligt en man i kostym kom gående. I det där skogspartiet syns ju annars aldrig annat än friluftsfolk vilket är extremt sällan, eller jag och Hanna då. Synnerligen märkligt med denna kostymperson alltså, eller inte alls.

När jag var ute ur skogspartiet var jag bara tvungen att ta registreringsnumret på det som troligen var hans bil. Synnerligen märkligt. Eller? Privatdetektiv och barnsövare på samma gång, för en liten stund.


via GIPHY

Gårdagens sövning var inte fullt lika dramatisk. Då gick jag och funderade över varför inte barnens skoltermin och vuxnas semestrar förskjuts. Vore det inte mer logiskt att skolorna drog igång första september? Vårterminen är ju proppad med både lov och röda dagar, så jag tycker inte det vore så pjåkigt om skolan höll på till sista juni. Då kanske det inte skulle vara så jobbigt att vara den som drar nitlotten "tidig semester" heller. Det är ju ofta iskallt fram till juli, tänker jag. Ja, mycket hinner man grubbla över när barnet sover.

När det river i hjärtat

Nu sover hon tryggt i vår säng och det är mycket jag är så glad över att vår lilla Hanna Wei-Ching inte förstår ännu. Som rasism. Häromdagen påmindes jag om det när jag och Hanna promenerade genom hennes favoritgångtunnel, där hon vill att vi sjunger och gör ljud så det ekar. Vi går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Nu hade någon eller några klottrat med kritor. N-ordet stod skrivet och så var några hakkors, och försök till hakkors, ritade.

Hanna strålade som vanligt med hela ansiktet och var glad i tunneln, men för mig fick klottret det att knyta sig i magen. Jag avskyr det och jag avskyr att veta att både den osynliga och den synliga rasismen alltid kommer finnas där och hoppa upp i ansiktet på en när man minst anar det. Skillnaden förut, jämfört med nu är att det blir extra personligt. Förut har jag bara blivit förbannad eller ledsen för andra i omgivningens skull. Men nu är det verkligen min allra närmsta familj, den viktigaste människan i mitt liv, som berörs och det river i hjärtat. Hon är jag, jag är hon. Vi är verkligen ett.

Så var vi, liksom halva stan, på Ica i dag där det serverades gratis tårta. Jag och Hanna står utanför butiken när jag hör två kvinnor i 70-årsåldern prata. De gnäller över några människor som är jobbiga och att det ska behöva vara så och då säger den ena att "Ja, men kom ihåg att rösta rätt nästa val!". "Ja, det ska jag verkligen göra den här gången!" skrockar den andra och jag bara vet. Jag bara vet att "rösta rätt" i deras ögon är att rösta på det parti i riksdagen som så sent som 1999 ansåg i sitt partiprogram att "möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa ska upphöra". För dem är vare sig det eller annat som gång på gång avslöjas om den rasism som finns inom partiet något personligt när de går till valurnan nästa år. De påverkas inte av att rasism normaliseras. För dem river det inte i hjärtat när de ser rasistiskt klotter i gångtunneln.

Chokladbollsdiskussionen har jag ju gett mig in i tidigare ... men tanterna gjorde jag ingenting åt denna gång. Det kanske egentligen var Kalle Anka-partiet de tänkte rösta på, vad vet jag som bara hörde konversationen med ett halvt öra. Angående klottret mejlade jag en anmälan till kommunen och när vi gick genom Hannas favoritgångtunnel igen igår, var jag glad att se att det hade tvättats bort.

Fyra fantastiska månader hemma

Det rullar verkligen på. Fyra månader hemma i dag. Imorse pratade jag och Tobias om att det nästan är overkligt att försöka tänka på hur olyckliga vi var innan. Alltså under behandlingarna, under väntan och under nedslagen. Den tiden känns väldigt långt borta, längre bort än första gången vi sågs.

Fyra fantastiska månader.

Berättelsen om den första bulan

Nu har Hanna hunnit med att slå sig några gånger, så som små vilda "toddlers" på upptäcksfärd gör. Men jag berättar gärna om hennes första bula hemma i Sverige.

Jag har nog nämnt att jag och Tobias är föga hönsiga åtminstone när det kommer till Hannas upptäckande. Hon får mer än gärna gunga högt, göra kullerbyttor i sängen, klättra högt, åka själv nedför stora rutschkanan och springa runt på såväl gågator som hemma. Däremot har mormor samt farmor och farfar varit lite nervösare. Det har yttrat sig så att ingen vill att hon gör illa sig just hemma hos dem eller i deras närhet. Vare sig det handlar om att bli klöst av katten eller ramla och slå sig. Nåväl, det är ingenting vi retar oss på utan mer retar dem för.

Min kära mor har ändå varit nojigast då det sträcker sig till att hon blir rädd när gungan har hög fart eller när Hanna tar stora tuggor vid matbordet. Detta hade vi kanske kunnat ana eftersom när vi kom hem från Taiwan märkte vi att "mommo" i samband med väldigt uppskattad städning hos oss hade säkrat undan våra "farliga grejer" etc.

Så förstå ironin när Hannas första bula kommer från att hon slår i huvudet i en liten plastlåda med oroliga mormors undanstoppade "farliga grejer" som hon hittade i badrumsskåpet. Det var ju som inte lådan i sig som ansågs vara ett riskmoment ...

Den lilla bulan i pannan försvann efter bara någon dag, så som små bulor på små nyfikna barn gör.

Att vänta på samtalet

Innan Tobias gick till jobbet i dag nämnde jag, som väntar ett halvspännande samtal eller mejl, att de kanske hör av sig i dag. Så jag säger till Tobias att "Denna måndag känns det som att jag kanske får ett samtal eller mejl". Det slår Tobias först, att "Oj, vad länge sedan man gick och väntade på mejl och samtal." Den där tiden när det var upp- och nedvända världen, då vi var alldeles nedslagna fredag eftermiddag och pirriga på måndagen. 

När Tobias nämnde det slog det förstås mig också, när vi väntade först på barnbeskedssamtalet under drygt ett års tid och sedan på resebeskedssamtalet i nära ett halvår. Jag blev så tagen av när han sa det, att jag nästan började gråta. Lyckan över att vi är här nu, dit vi längtade så länge, är ibland precis så att jag mäktar med den. Det var likadant i bilen på väg till mormor igår, när Hanna Wei-Ching brast ut i ett av sina smittande skratt, att jag slogs av hur fantastiskt lyckligt lottade jag och Tobias är att få älska just henne. 

När tre månader gått sa jag att jag trodde vi var vid den berömda "landningen". Nu är det drygt fyra månader sedan vi fick varandra och jag märker verkligen att vi "landar" mest hela tiden. För oss tror jag något som hjälpt mycket är att vi har just mest likadana dagar hela tiden och nya människor samt "kändisar" och utflykter då och då men verkligen inte som en del i den övergripande vardagen. Så där lagom. Vi får goda möjligheter att tillsammans dela glädje och motgångar utan att ta hänsyn till någon annan. Så får vi möjlighet att lösa de konflikter som uppstår. De känns ju väldigt annorlunda nu jämfört med i början. För det första kan vi hantera det snabbare och bättre, vilket är en lättnad eftersom det då inte blir explosivt lika många gånger. Visst, det blir småkonflikter oftare nu när det finns en starkare vilja och självständighet. Men det är ju ett naturligt steg i både hennes personliga utveckling och i vår utveckling som familj. 

I morse när jag var på toaletten och kom ut därifrån, hoppade Hanna fram från hallen och sa "Bu!". Vi har så klart gjort det tillsammans med henne gentemot den andra föräldern, klassiker, men det var länge sedan. Så det där lilla "Bu!" gjorde att jag nästan exploderade av känslor. Hon utvecklas hela, hela, hela, hela tiden! Hon var en nästan-bebis när vi fick henne och nu är hon en så stooooor nästan-tvååring. 

Två nya trevliga laster

Hanna lägger sig ju så tidigt om kvällen. Det gör jag också i och för sig. Men den brukar ändå vara halv nio innan jag går in till henne och närmare halv tio innan jag somnar.

Sedan någon vecka tillbaka ägnar sig Tobias åt sin kära last Destiny 2 stor del av kvällarna. Ett tv-spel som han kör med några kompisar. Detta, kombinerat med att Hanna numera låter mig plocka undan bitvis under dagen så att jag slipper ha ett kaosstök att ta tag i på kvällen, har gjort att jag funnit två nya laster att ägna mig åt.

Wahlgrens värld. Jag har aldrig varit intresserad av Pernilla Wahlgren eller hennes familj för den delen. Jag har nog istället haft en del fördomar. Men nu behövde jag hitta en serie att titta ensam på och denna är så fantastiskt rolig! Skönast är Pernillas dotter Bianca. En väldigt rolig serie om ni vill ha en last att ägna er åt!

Pinterest. Min nya favoritlast när Hanna somnat. Det är en inspirationsapp kan man nog säga. Folk samlar allt från recept till inredning och sedan är det bara för sådana som mig att söka och oj vad man hittar! Man har sina anslagstavlor där man kan sortera och spara ner sådant man vill prova. Baserat på det man sparar dyker sedan liknande förslag upp. Just nu använder jag Pinterest som inspirationskälla särskilt till Hannas stundande födelsedag.

När 180 centimeter sovyta just isn't enough

Jag har nog inte nämnt vårt sovarrangemang. Sådant brukar förstås kunna vara av intresse. Vi samsover med Hanna, alltså att hon sover i samma säng som oss.

Att sova med Hanna känns självklart i och med att hon tydligt visat att hon vill det sedan dag ett och så har vi ju närmare två år av närhet att ta igen. Man behöver förstås inte ha adopterat för att samsova - jag vet faktiskt inte vilket sovarrangemang som är vanligast hos barnfamiljer överlag? Ett argument som många samsovare kommer med är att "Varför ska barnen lära sig sova själva när inte vi vuxna brukar vilja det heller?". Men det är förstås inte alltid enkelt med samsovning ...

För oss har sömnen bitvis inneburit en stor frustration sedan vi blev föräldrar. Man kommer verkligen in i det snabbt men i början var det ovant att inte sova hela nätter längre och här märks det tydligt att vi ibland blir irriterade på situationen och att det då förstås går ut över varandra, vilket vi inte är vana med sedan innan föräldraskapet.

Hanna sover oftast jättebra. Men man kan tro att hon har en jet-motor i benen om natten ibland! Jisses, så hon sparkar och har sig. I lakanen och mot oss. Jag kopplar bort och sover vidare. Men pappa Tobias, som vi insett är extremt lättväckt ... Han står inte ut!

Hur löser man då detta? Som erfaren observatör kan jag säga att det hjälper inte att sucka högt och uppgivet, vilket förstås gör att barnet förstår att en vuxen är vaken och själv gärna öppnar ögonen. Inte heller hjälper det att försöka resonera med barnet klockan 02.35 med fraser som "du måste sova" eller väsa till sin fru "vad ska vi gööööra?" vid ungefär samma tidpunkt.

Det är också svårt för Tobias att sova när Hanna ligger ovanpå eller tätt intill honom. Jag tycker oftast det är mysigt! Men så har det ju visat sig att jag oftast är en riktig tungsovare. Så ja, vi har fått jobba lite på att förstå varandra.

Han har hur som helst ändå ett hjärta av guld, min man, som envisats med att sova med oss trots att hans humör inte visat sig vara på topp 02.35 om han vaknar av sprattlande ben. Så vi har försökt hitta lösningar.

Vi bestämde oss ganska snabbt för att parkera en 90-säng bredvid vår kontinentalsäng, som Tobias kunde byta till om sparkandet blev för jobbigt. Men det här går inte Hanna obemärkt förbi, utan då rullar hon gärna ned i 90-sängen och lägger sig hos pappa. Gulligt så det förslår, men hålögd pappa på morgonen och resten av dagen dessvärre.

Så vi hittade en ny lösning! Det blir nog fem av sju fullt godkända nätter måste jag säga och som småbarnsförälder är väl det ändå jackpot?

Först och främst har vi lagt en tjock madrass i 90-sängen, så den nästan kommer upp i ungefär samma höjd som kontinentalsängen. Efter diverse experimenterande är det numera jag som ligger närmast 90-sängen och märker jag att hon behöver mer utrymme, det brukar visa sig med sparkande och vevande, rullar jag ner. Ofta rullar hon efter då det gått ett tag. Så det är inte sällan jag och hon ligger sked i 90-sängen och Tobias själv i 1,80-sängen när det blivit morgon.

Nu sover vi alla tre, allt som oftast, väldigt bra om nätterna jämfört med i början. Så otroligt skönt!

Det går förstås fint att somna lite hur som helst ibland.