Det blir en lillebror

Ja, i torsdags, klockan 13.24, kom äntligen det stora samtalet. Vi ska få bli föräldrar till en liten kille, som fyller två i april. Omtumlande, fantastiskt och alldeles underbart. Men vi kanske ska ta det något sånär från början? 

Redan fredag 13 november ringde faktiskt min telefon. Det var Barnens Vänner som hade fått en förfrågan från St Lucy och ville föreslå oss som familj. Vi fick läsa fyra översatta sidor, inga bilder fanns att se och hans namn var överstruket, där vi kunde se hans medicinska historia och kort bakgrund till adoption. Man kan väl säga att det var ganska omfattande läsning, men att han var en pojke som fått en tuff start i livet men verkade må bra. Vi fick fundera på det över helgen, men det var egentligen inte mycket för oss att fundera på. Vi visste att vi ville bli föreslagna som familj för den här lilla killen. Sen började en ny väntan. Vi berättade inte för så många om att det nu fanns ett barn som vi förhoppningsvis skulle få adoptera. Men vi berättade för Tobias föräldrar och min mamma, några enstaka andra och framför allt personer vi visste inte träffar Hanna och kan råka försäga sig inför henne. 

Så var det bara att vänta ... Och vänta. Oj, så annorlunda från när vi fick beskedet om Hanna, där ju allt kom på en och samma gång. Här visste vi inte riktigt om vi skulle vara glada eller om det var att hoppas för mycket. Vi vet att frågan ibland kommer på detta sätt och sen blir det av olika anledningar inte aktuellt.

Vi hoppades att få höra något inom två veckor, man vet ju aldrig. Men det var tyst. Så närmade sig julen och vi funderade om vi alls fortfarande var aktuella för det här barnet och det var tyst. Vi skrev och frågade Barnens Vänner, som skrev till St Lucy och det var tyst. Så kom äntligen en dag i januari, när vi fick veta att St Lucy godkände att vi skulle få adoptera pojken men så är det ju i Taiwan att också de biologiska föräldrarna, eller den biologiska mamman, eller annan representant för barnet ska godkänna adoptanterna innan de går vidare. Vi blev också ombedda att beskriva hur vi förberedde Hanna på att eventuellt bli storasyster. Så det blev en ny väntan. 

För ungefär en vecka sedan, på fredagseftermiddagen, funderade vi om det kanske gick att få någon slags tidsram eller så att förhålla sig till och mejlade Barnens Vänner igen, som också hade planer på att kontakta St Lucy och gjorde så på måndagen. Ganska snart fick vi veta att jo, ett möte för att presentera vår akt var planerad innan 12 februari! "Puh!", kände vi lättat. 12 februari infaller det kinesiska nyåret och samhället står i princip stilla i två veckor, jämför med vårt julfirande. Det var skönt att veta att det åtminstone var planerat så, men vi ställde in oss på att det skulle kunna bli uppskjutet och då fick vi leva med det. 

Men så redan dagen därpå, i torsdags alltså, såsade lediga Tobias och Hanna i soffan medan jag satt i digitalt möte med kollegor när ringsignalen jag ställt in för just Barnens Vänner hördes (I've got a feeling - Black Eyed Peas). Jag tänkte faktiskt inte att det var det samtalet, men var ivrig eftersom det kanske var något annan uppdatering. Så säger hon "Nu har jag glada nyheter" och jag förstår att det äntligen händer. Jag har precis innan det slagit på min jobbtelefon för att fånga upp ljudet och säger att jag måste nästan gå ut till Tobias och Hanna. Högtalaren är på och jag berättar vem som ringer. Hanna blir så taggad och så får hon höra från andra sidan luren "Jag ringer för att berätta att du ska få en lillebror!". Oj, vilka lyckotjut och hoppande upp och ner i soffan. Så skickades bilder, filmer och dokument. När vi såg honom kändes det bara "Wow! Självklart hör vi ihop". Han är en sån solstråle.

Den första vi berättade för var min mamma, som Hanna fick videoringa till. Då hade Hanna på sig sin nya tröja som hon fått för detta tillfälle och min mamma bara "Jahaaa, Big sister, det är ju jag också" och jag fick lov att avbryta henne och säga "Nu får du lyssna på vad Hanna har att berätta", så då kom glädjetårarna hos mormor som fick se bilderna genom skakig mobil. Sen var vi mitt uppe i att skriva ut en bild på lillebror för att gå över till farmor och farfar, när farmor gick förbi med hundarna och kom in för att säga hej. Så då fick Hanna hålla upp bilden för farmor och visa. Tobias åkte och köpte frukt så att vi kunde göra en fruktsallad och så fick farfar hjälp att upptäcka bilden på lillebror på kylskåpet. Sen vår det förstås en stolt tjej på förskolan dagen därpå. Videomötet flexade jag ju ut från, förresten, och sa bara ungefär "Nu har adoptionsorganisationen äntligen ringt och jag ska få se mitt blivande barn. Lägg på mig vilka arbetsuppgifter ni vill, för nu checkar jag ut!"

Så nu är vi här. Väldigt oklart ännu vad lillebror heter, ja förutom att han liksom Hanna behåller hela sitt taiwanesiska namn som mellannamn. Jag hade antecknat säkert tio namn sen november, ganska starka överlevarnamn och flera med betydelsen krig eller strid. Det var Edgar, Dante, Vidar, Viggo, Vilhelm, Sixten och några till. Så ser vi denna glada lilla mjukis och nu är det i stället Alfred som det lutar mest åt (för övrigt ett att de vanligaste födesenamnen i vår kommun förra året(!). Fast är ju inte så många nyfödda, tre fick hela Alfred. Annars är Erik efter min bror eller Sune efter Tobias farfar två bubblare. Gillis har jag också fastnat för.

Jag återkommer.

Tio månaders väntan

Ja, jag är lätt disträ så vi firade en månad bakom oss först den trettonde. Men blivande tvåbarnspappan, månntro lika disträ, protesterade inte. I stället insåg jag den fjortonde att vi inte alls prickat in rätt datum. Det är inte helt orimligt att vi valde del datum, men det berättar jag om en annan dag.

Det blev i alla fall vår favorit "fejkad pekinganka" som innebär sojafilébitar stekta i sesamolja och honung tillsammans med hoisinsås, tortillabröd, rostade sesamfrön samt salladslök, gurka och sojabönor som tillbehör.

Tänk att det gått snart är ett år sedan vår ansökan blev helt klar för Taiwan. Ja, en så kallad "vanlig" graviditet hade ju varit avslutad för en månad sedan vid det här laget. Men det är ju rätt olika i det mesta.

Vi stretar på, Pytte, och hoppas vi får veta vem du är snart.

Inte längre undantag för adoptivfamiljer

Tråkiga nyheter i dag för de familjer som väntar på resebesked eller kommit långt i processen. 

Under hösten gjorde Taiwan undantag för adoptivfamiljer. Det gick att söka särskilt visum för att hämta sitt barn, man behövde då först vara isolerad på hotellrum på särskilt karantänhotell i två veckor innan man fick träffa barnet. Nu är det däremot inresestopp i landet också för adoptivfamiljer. 

På det sättet känns det ändå skönt, för oss, att vi inte kommit längre i processen men visst tänker man på de familjer som länge väntat på att få förenas och nu är i ovisshet hur lång tid det dröjer. 

Taiwan har imponerande nog bara haft 800 Covidfall sedan pandemins start och endast sju dödsfall. På Barnens Vänners hemsida framgår att nästintill alla fall kan kopplas till resande som kommit in från utlandet.

Nu är vi sååå redo för vaccin! Och barnbesked givetvis.

Nu börjar vi nånstans

Längtan går i sakta mak. Hittade billiga, fina, tapeter och har börjat ordna i lillabrosters rum. Köpt tapeter till Hannas rum också, men lättast att börja med ett rum som inte används.

Jag har burit ut grejer, köpt material, tagit loss lister och börjat spackla. Men så kickade jobbet igång och jag tappade suget och orken. Tror att spackel-energin kanske hittar tillbaka i dag! Här är rummet, är en garderob som står mitt i.

Sista julen som ettbarnsfamilj?

Vi njuter av julledigt tillsammans men visst är det lite tungrott att höra ljudet av telefonen som inte ringer. Min sinnesstämning är som sådan att måndagarna är jobbigast och då särskilt tiden när jag vet att "Nu stänger kansliet för dagen". 

I pandemin är det också svårt att hitta sysselsättning tycker jag. Vi är främst hemma. Nu har jag ändå scannat nätet och hittat tapeter till Hannas rum och eventuellt till Pyttes rum, så jag har börjat förbereda för det. Jag plockar, rensar och städar för att tömma hjärnan en stund. Hinner tillåta mig att tänka att detta trots allt nog är sista julen som ettbarnsfamilj.

God fortsättning!

Nio månader plus

Ja, då har det hänt igen Pytte, att jag missar att i rätt tid skriva ett par rader om att en månad hunnit gå. Det betyder inte att vi inte längtar, tvärtom. Självklart uppmärksammade vi väntan i helgen som var. Vi provade att göra kinesiska salladslökspannkakor, de blev så där nu första försöket. 

Jag fantiserar om att du är hos oss nästa lucia. Undrar just om du här utklädd till en liten tomte eller tärna då. Din storasyster, som pratar så mycket om dig, kom inte på vad hon önskade sig när tomtenissarna bad om en önskelista. Det hon kom på var en handkontroll till dig, så ni inte skulle bråka om hennes. 

Ja, syskon, ni kommer nog hinna bråka om både det ena och det andra. Fast förhoppningsvis mest skratta tillsammans.

Att välja böcker till barn

Har ni hängt med i kritiken av influencern Margaux Dietz  barnbok som släpptes tidigare i höst och nu nominerats till Adlibrispriset i kategorin Årets barnbok 0-6 år? Boken heter Arnold reser till Sydafrika och de enda människor som porträtteras är vita. Därav kritiken.

Författaren försvarar sig med att de enda människor som porträtteras är barnets familj, som ju är vita, sen är det bara djur med i boken. 

Jag sällar mig till kritikerna. Här har hon haft världens chans att göra en inkluderande bok. Men hon har inte sett det, inte heller hennes omgivning verkar ha gjort henne uppmärksam på det eller undrat varför Sydafrika ens är med i titeln.

Fast allra mest är jag nog kritisk till nomineringen, att inte juryn har sett det. För att barnböcker ofta är usla på att vara inkluderande vet jag redan. 

Jag har fått leta så många gånger för att hitta barnböcker som inte bara porträtterar vita och ännu mer för att hitta barnböcker där det finns en huvudrollsinnehavare eller åtminstone en namngiven karaktär med annan hudfärg än vit. Detta är också något jag uppmärksammat bokaffärer på inte bara en gång. Jag minns när jag frågade på en bokaffär i Borlänge var jag kunde hitta nån bok där alla inte karaktärer var vita och butiksbiträdet tänkte efter innan hon svarade "Pelle Svanslös kanske?" och jag svarade lite syrligt att han ju är en katt. Det här är ju genomgående också vad gäller filmer och leksaker.

Hanna har en välfylld bokhylla, men jag är väldigt selektiv i vilka böcker jag köper. Det är extremt sällsynt att se mig köpa en barnbok där karaktärerna endast är vita och det är ytterst medvetet. Undantaget är ett par böcker av Astrid Lindgren. Hon har också ärvt Pettsson-böcker och Alfons-böcker. 

Olikaförlag har jättebra, inkluderande, böcker för barn.  

Ett instagramkonto som är fantastiskt på att belysa och problematisera detta och annat, prata om rasism, rasistiska strukturer och antirasism helt enkelt, är action4humanity_se. Ett till följtips är svarthistoria.