tisdag 23 april 2013

"Jag skulle vilja lämna tillbaka den här livmodern"


Ungefär den här texten skrev jag en gång när jag inte kunde sova. Den spelades upp som en dialog, på engelska egentligen, i mitt huvud och till slut klev jag upp mitt i natten för att få ner den på datorn. När jag fick ner den här texten så var det första gången jag kände att jag kunde hitta någon humor i det här eländet som vi går igenom.



Mötet med Guds assistent
”Ursäkta mig. Var är det här företagets kundtjänst? Jag har ett klagomål att framföra. Jag skulle vilja lämna tillbaka den här livmodern.”
”Varför? Är det något fel på den?”
”Öh, ja. Den vägrar göra mig gravid.”
”Hm, okej. Har du provat att starta om den?”
”Ja, min man har tryckt på startknappen flera gånger. Jag vet inte... Finns det någon slags ctrl+alt+delete-knapp att trycka på?”
”Nej, inget sånt. Låt mig se efter i lagret, vännen, så ska vi se om jag hittar något som passar dig. Du var gift, visst?”
”Ja..?”
”Då borde det inte vara något problem. Låt mig bara se din legitimation så ska jag kolla upp det i datorn.”
”Åh, vilken osis. Stämmer det att du inte gifte dig i kyrkan?”
”Eh... ja?”
”Bossen är inte något stort fan av borgerliga vigslar. Så det skulle kunna innebära trubbel...”
”... och jag ser i datorn att ni hade samlag innan det så kallade äktenskapet
”Flera gånger. Jisses, det är ett annat problem och det står här att ingen av er ens tror på killen häruppe. Ett stort problem.”

”Men.. hallå där. Har ni liksom spioner överallt? Och det där med tro. Jag har haft anledning att tvivla. Big Bang verkar logiskt.”
”Shh...”, säger assistenten och ser sig omkring för att se om någon av de osynliga kamerorna snappade upp det sista.
”Jag skulle inte kasta sten i glashus. Jag försöker bara hjälpa dig. Har du garantin med dig?”
Jag räcker över några skrynkliga papper till assistenten.
”Ah... Det här kan innebära problem. Garantin har gått ut. Vi har en tvåårsgaranti men den här livmodern är liksom 26 år gammal.
”Ja, det är kväl klart... Hur... lyssna nu, jag skulle vilja prata med din chef.

”Lyssna du i stället på mig. Han har det väldigt stressigt just nu, med Syrien, Antarktis som krymper, hungersnöd och allt det där... Om du fyller i det här formuläret...”, säger han och räcker över en lunta med vad som ser ut att vara drygt 50 papper. Fram- och baksida täckta med text.
”... så kanske han kikar på det, så småningom. Men han kommer bara säga samma sak som jag redan sagt åt dig.”
”Jaha”, suckar jag utan att ens ta emot pappren.
”Men vadå... Kan jag köpa en ny livmoder?”
”Javisst! Men det är inte något du hittar i vår butik. Hm... Moder natur finns här intill, men hon erbjuder inte heller det. Du måste vända dig till vetenskapen. Det kan vara lite knepigt, men jag har hört att det funkar. Ibland.”
”Tack då...” 
”Varsågod och välkommen åter!”

4 kommentarer:

  1. Jag fullkomligt jublade när jag läste detta! Tack för att du får en att inse att alltibara inte är skit :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lite sent svar. Men tack för jublet :)
      Ibland känns ju verkligen allt som skit, men vi får påminna oss själva (och varandra) ibland om att det inte är så.

      Radera
  2. Åhh så klockrent skrivet!

    Ibland undrar jag om det är någon däruppe som har bestämt att just vi ska drabbas. Undrar lite vad just vi gjort för att förtjäna det här?

    Igår sa en kollega något tänkvärt som jag hoppas stämmer: "ni kanske har svårigheter på det här området, medan det för vissa andra går väldigt lätt. Tro mig, de kommer att drabbas av andra svårigheter, och där kanske det går väldigt lätt för er".

    Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Det var kloka ord. Något ska väl vara lätt för oss också.

      Kram!

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina