Det är olika för alla

"Jag vill inte sluta ge mig hän åt hoppet. 

Men det gör ju så ont att falla gång på gång"

I dag är en lite tung dag. Jag är i perioden när jag inte vet om det växer ett liv därinne eller inte. Jag försöker intala mig själv att inte längta så förbaskat mycket efter barn. Men det är svårt, ibland. Ofta. Vi har försökt på vanlig väg i snart ett och ett halvt år. Nu har det gått två jular, två påskar... Många graviditetstest senare är det svårt att våga hoppas. En strimma hopp finns kvar, men ibland känns den så svag, så svag. 

Alla de där graviditetstecknen som kommer varje, varje månad har jag börjat lära mig att ignorera. Det är väl med det som hoppet blir svagare. Jag vill inte sluta ge min hän åt hoppet. Men det gör ju så ont att falla gång på gång. 

Vi är i alla fall i gång att få veta om vi över huvud taget kan få biologiska barn och vad som då krävs. Det känns skönt att komma någon vart. Vi pratar också om adoption. Våra barn kanske väntar någon annanstans därute i världen. Adoption var på tapeten för oss innan vi visste något om när vi skulle vilja bilda familj. Men det är en lång resa med granskningar, kötider, föräldrautbildning och en djungel av krav. Vissa länder har vi inte varit gifta tillräckligt länge för att ens få stå i kö, organisationer i andra länder har krav på en aktiv tro för att adoption ska komma på fråga.

Ja, ibland avundas jag dem som lyckas på andra försöket. Men jag försöker intala mig själv att även om vi känner oss svaga nu, så växer vi av denna resa. Det är olika för alla och så här är det för oss. Våra barn kommer att vara så efterlängtade när storken väl hittar hit.