Nu vet vi lite mer. I slutet av januari är det dags att köra igång med ivf:en igen. Det blir, liksom vid andra ivf:en, den korta behandlingen. Förklaringen är att det åtminstone gick lite bättre än när vi körde det långa protokollet och att jag mådde bättre av det korta än det långa. Jag känner mig nästan vimmelkantig när jag tänker på det. Vi ska orka med en till ivf. Hur är det ens möjligt? Jo, det är klart att det är.
Vid det korta protokollet så slipper jag nässprej och så börjar jag få sprutorna på mensdag nummer två. Efter sju dagar med en spruta per dag, eller snarare kväll, är det dags för två åt gången. De flesta mediciner ska jag ha samma som sist. Gonal F, Ovitrelle och Lutinus (vaginaltabletter efter ägginsättningen) men i stället för Cetrotide från och med dag sju ska jag troligen ta Orgalutran. De sistnämnda är till för att hejda ägglossningen innan det är dags.
I dag grät jag för första gången på länge när det gäller ivf. Jag vet inte. Det är måndag, jag är trött, vi börjar en ny behandling om två månader. Och, just ja: Vi har inga barn. Inga alls. Allt det där vet jag ju, det är inget nytt. Men ändå känner jag mig så hopplös just nu. Jag har svårt att intyga mig själv att ett tredje försök ska göra någon skillnad när de två första försöken inte gått särskilt bra. Men jag får väl försöka tänka att om, om, om, om, om, om, om, om nästa försök fungerar så kan det ligga en ynka några veckor gammal bebis bredvid oss om ett år. Är det ens möjligt?
Jag håller tummarna för er!
SvaraRaderaTack! :)
RaderaHej! Jag kände som du för ett år sedan. Var så nere och tänkte att det aldrig skulle fungera. Det var då dags för vår sjätte återföring i januari. Nu sitter jag här med en liten flicka som blir två månader på onsdag... Hoppas så att det ska gå bra för er!
SvaraRaderaTack för peppen, Jennie. Och varmt grattis till dottern!
RaderaSjälvklart är det möjligt! Lycka till! Håller tummarna. Kram
SvaraRaderaTack för peppen. Jag är försiktigt skeptisk, trots allt. Tror det när jag ser det, som det ser ut just nu. ;) Kram
RaderaHåller tummar och tår för er och det gör så ont i mig sååå ont att det inte funkar.
SvaraRaderaFick mens idag, eller rättare sagt NU...efter 2 månaden med Gondal sprutorna och Ivitoelle sprutan.
Får köra på Gondal sprutorna denna månaden med, men sperma labbet har julstängt så får försöka själva. Typ som det skulle funka, har ju snart försökt själva i 2 1/2 år så varför skulle de funka nu.
Uch det gör såååå ont så ont :( Hoppas så på er och hoppas så på oss. Hoppas de funkar för er denna gången, då kanske man får lite hopp igen, att de liksom kan funka. Just nu känns det helt omöjligt liksom.
Stora kramar.
Åh, så tråkigt för er. Det är svårt. Men jag hoppas att ni kan få koppla av någorlunda i jul, njuta av varandras sällskap och ledighet och så på't igen i januari. Kram!
RaderaJa vi kämpar tillsammans, och snart så snart är det Februari (fyller äntligen 25 år då) och då får vi äntligen försöka på med IVF, fast det är ju tyvärr ingen garanti det heller :(
RaderaVäntan hade inte varit lika jobbig om man liksom fick ett datum på huuuur länge man skulle behöva längta.
kramis
Det är ju just hoppet om en liten som håller oss tappra kämpar i gång.
SvaraRaderaAllt är möjligt, det är ju därför ni gör det här.
Jo, jag försöker också att tänka så. Och jag ser ju att det är möjligt för många. Men just nu känns det som att det är omöjligt för oss. Men tack för peppen!
RaderaJag förstår din känsla! Vårt första försök har precis misslyckats och det där med en bebis känns ungefär lika sannolikt som att vi skulle åka på semester till månen. Eller vänta - det är nog MER sannolikt att jag skulle få åka till månen till och med! För det är ju faktiskt genomförbart om man har rätt kontakter...;-) Och att jag skulle få gå hemma på gatan med en barnvagn....asså jag kan inte ens föreställa mig det.. Och jag veeeet - man får inte tappa målbilden och hoppet...men det som är så otroligt "naturligt" för många och som "bara blir", det känns som ett oöverstigligt berg just nu.. Jag kan inte hålla kvar vid hoppet varje dag, utan jag försöker att vara hoppfull ungefär varannan dag... så att jag tar mig vidare liksom... Vi laddar för FET i januari just nu. Jag vet inte hur det kommer gå för varken dig eller mig. Så jag kan inte säga att allt är möjligt eller att det kommer att ordna sig. Men jag hoppas innerligen att 2015 är vårt år! :-) Kram//Malin
SvaraRaderaHaha, vi kanske får försöka satsa på den där månresan i stället? ;) Det låter som att vi båda har ett gigantiskt berg att ta oss över just nu. Det är tufft. Jag känner igen det där "varannan dag-syndromet". Vi hoppas att 2015 är vårt år, på ett eller annat sätt! Vem vet, kanske tar vi oss till månen! Kram
Radera