Nej, när den väl närmade sig trodde jag inte att i dag skulle bli dagen. Men visst är det smärtsamt ändå. Jag påminns om hur väntan tär på oss. Hur vi trampar runt i det här vakuumet utan att nå vårt mål.
Det blev lite av en sådan dag i dag, i stället för att bli det där minnet för livet. Nu försöker vi ta det en dag i taget, kanske till och med en månad åt gången. Kämpa, kämpa.
Vad tror pappan på för datum?
SvaraRadera10 oktober, så nu håller vi en tumme för att hans gissning går hem✊ Om två veckor har vi svaret på det!
RaderaStyrka till er! KRAM
SvaraRaderaTack!
RaderaJag har nästan glömt hur hemskt det är att vänta, särskilt på den första. Det är bra att bli påmind. Men det som är så bra är, att sen får man precis rätt barn, och det krävs ju att man väntar till rätt dag för det. Det är ingen tröst. Men kanske är det en liten tröst att andra har klarat av att vänta med förståndet i behåll, trots allt.
SvaraRaderaJo, vi försöker trösta oss med det. Att precis rätt son eller dotter finns därute för oss. Det kommer bli bra, bästa möjliga till och med. Tack för peppen.
RaderaHoppas på er tur snart!
SvaraRaderaTack!
RaderaHej Lina!
SvaraRaderaJag önska så att vi alla som följer dig och som du har lyft kunde få bära dig o er nu. Du har betytt så mycket för mig i vår kamp. O säkerligen för så många andra. Jag förstår att ni bara vill ha er guldklimp nu. En tanke: Tycker att du ska utlysa en liten förfrågan om alla dina besökare inte kan skriva någon rad om vad du (o Tobias) betytt för oss el liknande? Jag har aldrig skrivit till dig innan för jag har svårt att kommentera. Men om du ber om det så tror jag att du har ett hav av kärlek att hämta ur här ute.. Kanske skulle det (jag fattar att det är sekundärt) kunna se en viss mening i er kamp? Som även om den inte betyder så mycket just nu, är något som du kommer kunna se tillbaka på o le åt o inse hur viktig du varit för oss o att du har något stort! /Elin som följt din blogg varje dag i över två år
Bästa, fina du! En så ljuvlig kommentar och en så ljuvlig idé! Jag blir alldeles varm i hjärtat. Ett sånt inlägg får det förstås bli, så ska jag förstås passa på att få uttrycka vad alla ni fantastiska läsare betyder för mig (oss, faktiskt!).
RaderaTack Elin! <3
Åh, känner med er. Vi har ett adopterat barn men har väntat syskon i sex år nu (!). Fick barnbesked på ett barn där adoptionen avbröts under väntan på resebesked. Tårar. Landbyte. Nu har vi ansökan i annat land sedan 18 mån tillbaka och 3:E medgivandet går ut i mars. Ingen ljusning i sikte.
SvaraRaderaOvissheten och väntan är bara såå mentalt utmattande emellanåt. Tårar som bränner. Orkeslöshet. Ibland vill jag bara ringa organisationen och dra tillbaka vår ansökan för jag oooorkar inte vara tålmodig längre.
Och ändå. Det där pockande hoppet finns ju kvar någonstans. Dolt långt någonstans därinne i ett hjärt-skrymsle.
Önskar att de ringer er snart så vi får välkomna er in i föräldraklubben.
<3
RaderaSådana kämpar ni är!
Jag finner inte riktigt ord. Men ni har mina tummar och min empati. Stor, stor kram