Vi existerar i Taiwan!

Vi är ett steg närmare barnbesked! Nej, det stora samtalet har absolut inte kommit ännu. Men låt mig guida er genom denna spännande dag, som antingen är början på den stora resan eller så ett sidospår på vägen dit. En del hade nog valt att bära på hemligheten, vi vill glädjas tillsammans med nära och kära, hur länge lyckan än må vara.

I dag liksom resten av veckan har känts ganska tung. Motigt att kliva upp, motigt att befinna sig i ovissheten, i passiviteten, i vardagen. I kontorslandskapet på jobbet började så en låt spela klockan 10.44. Varför stänger ingen av, hann jag tänka. Men det låter ju hos mig, kopplade jag snart. Visst var det "Hejsan morsan, hejsan stabben", som spelades! Jag blev glad, även om jag kände redan innan jag svarade att det inte är det samtalet. Varför skulle de ringa redan? Vi kommer få vänta på det samtalet till nästa år, gick mina tankar som förstås fortsatte under kallpratet med Barnens Vänner. Det är något papper som håller på att gå ut och behöver beställas på nytt, kände jag mig rätt säker på. Ändå glad att något händer.

Så kommer anledningen till samtalet: "St Lucy har kikat på era handlingar och har en kompletterande fråga. Jag mejlar den till dig om det går bra och så kan ni väl svara så snart som möjligt."

VA?!
Hörde jag rätt?
Redan?! (Haha, ja, ordet "redan" dök upp i mitt huvud)

Existerar vi i Taiwan? Har St Lucy sett våra papper? Vill vårt barnhem veta något om oss?

Det första jag sa till Tobias när han svarade var: "Det är inte något barnbesked, MEN …". Sedan såg vi till att svara på frågan (det är för övrigt ganska vanligt att få kompletterande frågor och ofta långt fler än bara en) och mejlade svaret, på engelska, till BV inom en halvtimme. Vilket tydligen var väldigt snabbt fick vi veta. Vår kontring? "Vi har hunnit fundera på detta ganska länge ;)"

Vårt svar, som kändes väldigt bra att ge, översätts till mandarin och skickas tillbaka till St Lucy. Så är det bara för oss att gå tillbaka till vår väntan. Lite mer nervösa. Antingen väljs några andra föräldrar eller så väljs vi. Antingen är det alldeles tyst, det var inte vårt barn den här gången, och vi fortsätter vår väntan, kanske lite mer dämpade, eller så ringer telefonen inom en snar framtid igen …. Hoppet lever, starkare än på länge!

Två glada, trötta, blivande föräldrar

Vilken var då frågan?
Hur introducerar vi och behåller vi den taiwanesiska kulturen för vårt barn? <3