Några tankar från en nykläckt mamma

Tiden rusar iväg men vi börjar så smått hitta vår plats i allt det nya. Igår var vi till Falun för och barn- och ungdomskliniken för hemkomstundersökningen.

De var riktiga proffs att ha att göra med. Så skönt! Men allra duktigast var förstås Hanna. Hon charmade både besökare och personal de två timmar vi var där. Tills det var dags för de läskiga blodproven då, men när det var över och hon fick tröst i pappas knä var hon snart sitt glada jag igen. Jag trodde att jag skulle få panik och börja gråta när jag behövde hålla fast mitt storgråtande barn. Men mentalt var jag så inställd på att det gjordes för hennes skull, så jag lyckades hålla mig lugn. Efteråt fick hon en leksak. Då trodde jag att jag skulle börja störtböla. Vilket föräldraögonblick!!

Det här gjordes: vägning, mätning, huvudmått. Emblasalva inför blodprov, samtal med läkare (han frågade om biobakgrunden, men respekterade när vi var restriktiva med uppgifter som inte kändes relevanta att lämna), koll på viktkurva vilka vacciner hon har, hörsel- och synkoll, lyssna på hjärtat, blodprover samt MRSA-prov. Tack Sverige för att besöket var helt kostnadsfritt för oss!

I morgon behöver vi ta oss till Skatteverket för folkbokföring och ett personnummer. Jag har försökt ringa socialtjänsten flera gånger sedan i måndags, bett via växeln om att bli uppringd och även pratat in mobilsvar om vad det handlar om. Men responsen har varit noll. Riktigt dåligt eftersom hembesök ska göras inom två veckor efter hemkomst. Jaja, känns som att bollen ligger hos dem men jag får väl fortsätta jaga nästa vecka.

Annars rullar dagarna på. Vi leker mycket. Utomhus är grus och gräs roligast. Det har varit mysigt att få till lekparken på morgonen. Man tror man är tokig när man är där klockan åtta en helgdag, men så märker man att man inte är enda familjen där, haha. Inne är kattspaning oc trappträning roligast. Men att laga mat och säga "namnam" eller "mamma" som det oftast uttalas är också väldigt kul. Mindre succé är det att bli påklädd, det sker sällan utan raseriutbrott. Men det börjar gå an det också.

Humöret hos oss alla tre är ganska pendlande. Visst är jag och Tobias överlyckliga. Men vi skrattar åt den där frasen "Ååh, nu bara njuter ni hela tiden va?". Vi är nästan konstant skittrötta småbarnsföräldrar som ofta gör allt för att försöka förstå vad vårt barn behöver, vilket är en gåta vissa gånger och så finns det de gånger vi förstår mycket väl vad hon behöver men hon vägrar sova/äta/byta blöja/sitta kvar i bilbarnstolen. Så jo, större delen av dagen är vi euforiska, särskilt när vi får höra det där ljuva skrattet eller se den där koncentrerade minen när något nytt undersöks. Men det finns stunder där vi också gärna skulle lägga oss  ned på golvet och bara gallskrika eller åtminstone bara få hinna borsta tänderna eöler dricka upp den där kaffekoppen. Allt är så nytt. Två veckor tillsammans! Men visst lär vi känna varandra i en rasande fart.

Jag tänker på den där "Visst är allt superbra för er nu!"-bilden som är så lätt att säga till föräldrar, hur barnen än kommit till familjen, att den lätt kan sätta press på en stressad förälder. Vi har pratat om det med varandra, att vi har flera känslor med oss och att det känns naturligt. Men jag har i alla fall fått mig den tankeställaren, att det som ny förälder är roligare och skönare att få höra "hur mår ni?" istället för "nu njuter ni väl hela tiden!".

Nu ska jag stryka mitt middagsvilande barn över kinden - och njuta av hennes lugna andetag en stund.