Vår envisa lilla diplomat

När barnet sover passar mamman på att blogga några rader och äta en snickers och några chips.

Helt otroligt att det gått en vecka i morgon. Vi har lärt oss så mycket om varandra, samtidigt som vi har en lång bit kvar.

Hanna Wei-Ching skrattar och ler med hela ansiktet allt som oftast, förutsatt att hon är nöjd med tillvaron. Hon är också den envisaste jag känner i flera situationer, men även diplomatisk. Så jag kallar henne vår envisa diplomat.

Sömnen har varit klockren ungefär varannan natt. Vi har låtit henne busa av sig i sängen ungefär en timme och sen har hon blivit trött och slocknat. På lite roliga ställen ibland, haha.

Maten har vi inte stridit så mycket om här i Taiwan, utan försökt att till stor del låta henne bestämma. Vilket inneburit en hel del plock som hon kan smaska i sig själv och ja - både russin och barnkex. Ibland har gröt dugit, andra gånger inte. Ena gången har snabbnudlar  (ett av de bästa köpe för mamma  pappa) gjort succé, andra gången inte. Banan i bitar gick inte för sig, men att äta den själv var supergott.

Vi har i stället försökt  vänja henne med bärselen, vilket varit en kamp. Men i dag gick det och så mysigt det var! Hon blundade i den fem minuter innan nytt storgråt. Alltid nåt, lilla envisa diplomaten, så vi känner lite att vi mötts halvvägs där.

Vagnen har gått ganska okej, så pass att vi kunnat gå i gallerian som sitter ihop med hotellet och mamman kunnat köpa  rena trosor efter visst återanvändande (Hur kunde vi tro att vi skulle hinna och orka tvätta i handfatet/lämna in tvätt? Tokmamman och tokpappan). Vi roffade också åt oss en klänning, euforiska för att barnet var tillfreds och att vi åtminstone köpte med oss nåt plagg från Taiwan till Hanna Wei-Ching missade vi prislappen som var några hundra men vi har ju inte lagt pengar på annat ändå.

Orkar hon med bärsele och lite strosande i eftermiddag så ger vi oss nog på det. Jag vill ju så gärna köpa lite souvenirer och helst en traditionell taiwanesisk dräkt, men det har varit lågprioriterat. Vi har fokuserat på att bara vara och det känns inte alls fel i efterhand. Vi har mycket från barnhemmet som känns värdefullt och jag hoppas kunna beställa dräkt från nätet även om det nog blir en rätt saftig fraktkostnad.

De senaste två nätterna har jag känt så starkt i bröstet att jag saknat henne, fast hon sussat bredvid mig. Det är som att min kropp skriker efter hennes närhet. Älskade lilla vän, vilken tur vi har som får vara din familj.