Första natten borta från pappa

Natten till fredag sov Hanna och Tobias borta från varandra för första gången sedan vi kom hem. Vi sov hemma hos mormor i Sala för första gången! Även om jag tänkt att det inte blir några problem att åka upp till Norrbotten - visst har jag berättat att jag och Hanna åker till Öjebyn två nätter i slutet av november? - så var jag lite nervös över hur Hanna skulle ta det att sova borta från pappa. Nervös alldeles i onödan, skulle det visa sig!

Hanna och pappa videopratade först under dagen och sedan innan läggdags. Vi "nenne-räknade" tillsammans som vanligt. Vi har ingen digital mikroklocka och har då fått in rutinen att räkna högt till 40 när vi värmer vällingen. Sedan sa Hanna och pappa gonatt till varandra. Hanna slocknade så fort vi gick och la oss efter att ha hållit igång hela eftermiddagen. Sedan sov hon, inga tårar eller skrik alls, ända till morgonen. Lite längre än vanligt, till och med. Hon sov med andra ord väldigt gott på den där tempurmadrassen tillsammans med mig.

Hanna fick ett par rejäla vinterskor av mormor, svarta med blommor. Så de vägrade hon nästan ta av sig när hon väl vågat prova dem hemma i mormors kök, haha. Iförd blöja och vinterskor körde hon, Hanna alltså om jag bäddade för missförstånd där, racer med dockvagnen. Skorna är fortfarande på ungefär 80 procent av hennes vakna tid! Kanske har det att göra med att hon nu börjar bli en riktig "kan själv"-tjej. Hon tar av och på skorna, av och på. Det är nästan samma mönster med resten av kläderna. Nu kan hon hålla fram handen och på så sätt säga "Stopp" om vi försöker hjälpa henne att ta på sig byxor eller tröja. Hon vill prova själv först. Jag har ju läst om detta, men blir så fascinerad av att den drivkraften finns och är så otroligt stark. Det känns som det kommit från ingenstans!

Jag fick tillfälle att prova lämna vagnen hemma och bara ha med mig selen på bussen och tåget. Så jag hade Hanna på magen och en ryggsäck med våra grejer på ryggen då. Supersmidigt! Det känns oerhört tryggt att veta inför att jag och Hanna ska ta oss fram med rullväska på Arlanda från tåget.

Ibland kommer ju en oro efteråt, väl hemma igen. Men denna gång märktes inget sådant. Jag var noga innan att förbereda Hanna, på en tvåårings nivå då, att vi skulle åka bussen och tåget och sova hemma hos mormor. Att pappa skulle sova hemma och vänta på oss. Jag tror att såväl jag som Hanna och mormor längtar till nästa övernattning!