Det hände en rolig grej dagen efter att vår adoptionsansökan blivit godkänd. Jag blev erbjuden ett jobb jag inte ens sökt. Min spontana reaktion och det jag kläckte ur mig var "Nej, vi har nyss blivit klara med vår adoptionsprocess, så jag vill inte ha något nytt jobb. Trist tajming, du får hitta någon annan". Ja, precis den sunda reaktion som nog varenda kotte i en adoptionsprocess skulle ha även fast alla kanske inte säger det rakt ut. Men hon bad mig fundera om jag ändå inte var intresserad och det är samma arbetsgivare, så det förenklar det ju betydligt.
Jag är lite för nyfiken av mig och tackade så klart ja efter några dagar, även om det kändes trist och läskigt att lämna mitt gamla jobb som jag trivts väldigt bra med. Men det nya jobbet känns mer utvecklande för mig och en stor fördel är att jag inte har låsta arbetstider på samma sätt som i en kundtjänst utan kan styra det lite bättre.
Sedan i torsdags jobbar jag då på socialförvaltningen i vår kommun som samordnare för chefer kan man nog enklast beskriva det som, främst enhetschefer ute i verksamheterna så att de får fokusera på att vara just chefer medan jag ska rodda med bland annat inköp, bokningar och kommunikation. Kommunikationsdelen är den minsta men mest avgörande biten för mig som ju älskar just kommunikation. Det är en helt ny tjänst på den förvaltningen, vilket är både svårt och roligt på samma gång. Socialchefen som erbjöd mig jobbet, ska sägas, har ju inte alls varit inblandad eller ens haft koll på vår adoptionsprocess.
Det som behöver göras nu är att jag får ett nytt arbetsgivarintyg och att jag skriver några rader på engelska om att jag har ett nytt jobb, vad det går ut på och hur arbetstiderna ser ut. Sedan översätts det till kinesiska och skickas till vår akt på St Lucy. Sedan behöver den ekonomiska rapporten uppdateras något.
Topp fem på sånt som gör att jag känner att tankarna, mycket på gott och lite på ont, är lättare att skingra i denna väntan:
1. Hanna.
2. Hanna.
3. Hanna.
4. Nytt jobb.
5. Corona.
❤
SvaraRadera