Lättare och tyngre samtidigt

Nu är sista sprutan tagen. Jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen när maken tog fram en tom ovitrelle, alltså sprutan som ska kicka i gång ägglossningen om 36 timmar. Det visade sig att den gamla ovitrellen låg kvar i kylen medan den nya också låg där fast i en mindre kartong. Jisses. Det hade varit en svår nöt att knäcka om vi glömt att hämta ut sprutan.

Också i dag har jag legat mest stilla. Jättetrött. Men nu börjar jag tro att det är någon sjuka och kanske inte alls hormonerna. Hoppas bara att jag är lagom pigg på tisdag när det är dags för äggplocket.

Den här ivf-behandlingen har gått så otroligt fort. Jag vet inte riktigt var tiden tog vägen. På något bisarrt sätt är det som att det både blir lättare och tyngre för varje gång. Innan första behandlingen var jag alldeles kallsvettig när jag tänkte på nässprejen, sprutorna, äggplocket … Nu när tredje snart är slut är det ingen big deal, egentligen. Det är väl det positiva.

Det negativa med ivf-karusellen är att de förhoppningar och förväntningar jag hade vid försök ett och två inte riktigt finns kvar nu. Jag förstår inte riktigt varför vi gör det här. Adoptionen är greppbar, det kan leda till ett barn. Men det här? Är det något som kan fungera? Mitt sinne vill inte riktigt tro det. Det är väl så att man tror det när man ser det. Snart vet vi mer.