Ny bok i hyllan

En rar vän har lånat ut en bok till mig. Den heter Jag önskar dig ett vackert liv och innehåller brev från sydkoreanska biologiska mödrar till deras barn. Den ska jag ta tag i ikväll. Det ser jag fram emot! Men först något Vänneravsnitt och ett glas rött med maken.

Tandis skippar kallpratet

Jag var hos tandläkaren igår och noterade att det är skönt att där inte blir samma kallprat som hos frissan eller gynekologen.

Hos frissan blir det ju lätt: "Jaha, har du barn då?", "Åh, inte? Barn som är så underbara!". Ridå. Hos gynekologen blir det ju naturligt att prata om på ett annat sätt, att berätta att man genomgår ivf etc när hon ändå kikar i muffen. Hos tandläkaren är munnen bara full med mojänger och man får inte fram ett ord ens om man skulle vilja. Skönt!

Fast barnlösheten kom på tal ändå hos tandis eftersom jag var tvungen att uppge om jag äter någon medicin just nu. Och så snart jag nämnt progesteronet och ivf:en märkte jag att tandläkaren (eller okej, tandhygienisten) hade en fråga hon inte riktigt ville ställa. "Ähum, ja inför röntgen måste jag ju då fråga om du är gravid. Fast det gissar jag att du ... inte … är då?"

Hm, hamnar män i dessa situationer jämt och ständigt? Måste komma ihåg att fråga maken.

Imorrn ska jag laga ett pyttelitet hål. Trist, men väntat då jag inte besökt tandläkaren på över tre … okej fem … okej, okej ... sex år. Det kom lite lathet emellan. Mitt första hål någonsin.

I kvinnokroppen

I bokhyllan hemma hos min farmor fann jag Se människan med bilder av Lennart Nilsson, som ju också gjort den helt otroliga Ett barn blir till. Se människan har gjorts i samarbete med Jan Lindberg.
Här syns kvinnokroppens progesteron i kristalliserad form. "Progesteronet gör allt för att skydda det eventuellt befruktade ägget. Det ökar livmoderslemhinnans äggvänlighet genom att förtjocka den och stegra dess blodförsörjning", står det i boken.

Bilden av det rosa fluffet visar äggledartrattens mynning. Man kan knappt begripa hur vacker det kan vara i människokroppen! Visst, det finns lite nasty grejer däri också. Men detta. Det ser ju ut som en skir blomma.

"När follikeln mognar och ägglossningen närmar sig sveper äggledartratten fram över follikeln. Den täcker området och fångar upp äget, när det kommer ut", berättar boken.

Det kom ett brev ...

Jag och min man diskuterade januari och februari häromdagen och kom fram till att det till stora delar är två månader man inte skulle ha något emot att sova sig igenom.

Men i dag kom ett brev som kändes kul att öppna. Det innehåller information om föräldrautbildningen! I dag är det tre veckor kvar tills den börjar. Det ser vi förstås fram emot. Det enda kruxet är att det är skid-VM i Falun samtidigt och tågen går inte särskilt kul tider så vi måste nog ta bil. Och det blir några Falunvändor i och med att vi kör i gång med ivf:en i mitten/slutet av februari. Hej och hå. Men det där löser sig! Trist att de inte anpassar VM efter vårt privatliv bara, hehe.

En öppnad dörr

Om jag inte missminner mig finns fem auktoriserade adoptionsorganisationer i Sverige varav en, Ffia, håller på att avvecklas. Av de fyra som kvarstår är det en som inte varit aktuell för oss, La Casa, än så länge. Då kvarstår tre och de står vi i kö hos. För mig är det helt otroligt att en av dessa tre, nämligen Barnens vänner, råkar ha sitt huvudkontor utanför Piteå i Öjebyn, med sina 4000 invånare. Varför då?

Jo, för det är där som min pappa bor. Det var inte därför som vi åkte uppåt, det har varit planerat sedan länge. Men nu när vi ändå var där så kände jag att vi var tvungna att spana in organisationen. Det skulle visa sig att den ligger fem minuters promenad från området där jag lärde mig cykla och där jag vistats stora delar av barndomens ferier (hos farmor och farfar).

Jag och mannen knatade helt sonika mot Barnens vänners kontor. Utan föranmälan eller koll på öppettider. Vi stod utanför en liten stund och undrade om vi skulle tordas gå in, det såg lite ensligt ut. Men så gick vi in i trappuppgången och öppnade kontorsdörren. En vänlig kvinna lyfte blicken från datorn och lyste upp när vi berättade varför vi kommit dit. Ytterligare två kvinnor kom fram och presenterade sig och var jätteglada att se oss. "Vi är mest vana med att det är brevbäraren som kommer hit". Haha. Lika glada var vi och kaffe bjöds det på, dessutom.

Det var så himla varmhjärtade personer där som berättade om hur de jobbar, pratade om de olika länderna och svarade på alla frågor som vi hade. Wow, alltså! Jag gick som på moln därifrån. Min man var givetvis också glad, men han har en lite mer laid back profil.

Efter besöket kändes det som att det här med adoption inte behöver vara så himla svårt, när det finns proffs som hjälper en. Att vi kommer att hitta svar på vägen och att även om det är en bit kvar så finns där ett spirande hopp. Jag är så glad att vi öppnade den där dörren!

Tips på adoptionsbloggar

Jag har ombetts att tipsa om några bloggar som handlar om adoption och även om jag är sämst på att lägga grejer på minnet så gör jag det gör jag förstås gärna. Många adoptionsbloggar slutar ju tvärt, oftast lyckligt. Men jag är så där att jag läser från första inlägget och scannar mig fram till sista inlägget. Det innebär att jag ibland är sämst på att lägga bloggar på minnet, men jag samlar i alla fall fyra länkar här så får jag försöka återkomma i ämnet så småningom. Sedan kanske någon i kommentarsfältet har bra exempel på aktiva eller (numera) inaktiva bloggar?

En given blogg för mig att plöja igenom är minlängtanefterdig. Anna och hennes man Anders var med i TV3:s dokumentärserie Drömmen om ett barn. Efter många ivf-försök gick de vidare till adoption och det är så spännande att följa deras resa som nu slutat lyckligt.

I En klassisk svenska 2.0  berättar Monica om sina tankar kring att vara adopterad.  Det är spännande att hon i början av bloggen, som startades i oktober, inte har tänkt särskilt mycket på det här med att hon är adopterad från ett annat land till Sverige. Medan hon senare i bloggen kommer på sig själv med att reflektera över det. Kloka tankar i en trevlig och rolig blogg!

En gullig grej som Misshultgren, som är mitt i adoptionsprocessen tillsammans med sin man, gör är att de inhandlar "månadens sak" till sitt blivande barn.

På en blogg som heter Adoptionsbloggar finns en hel del bloggar i ämnet.

Det här inlägget är förresten tidsinställt i och med att jag och maken just nu befinner oss norröver för att hälsa på min pappa och min farmor!

Sidospår är viktiga spår

Två nära vänner till oss gifter sig i sommar. Jag blev helt till mig när jag fick veta att han hade friat till henne! Självklart hade min man "glömt" att fråga om viktiga detaljer, så som "gick du ner på knä?", "vart var ni?", "kom några tårar?" etc. Så jag fick ta tillfället i akt nästa gång han pratade med barndomsvännen och intervjua dem via högtalartelefonen.

För några vecka sedan tillfrågades min man att vara bestman på deras bröllop och jag blev alldeles rörd. Inte för att det kändes helt oväntat, kompisen var bestman på vårt bröllop, men för att den vänskap min man och hans vän har är något så sällsynt. De har varit bästa vänner sedan vaggan, genom grundskolan, fotbollen, gymnasiet fram till i dag. Det är något stort och vacker i det. Sedan är jag så glad att få en inblick i deras vänskap och att jag vunnit två nya vänner.

Det blev lite sliskigt här, så jag tänkte komma till poängen innan det blir värre: Jag ska vara toastmaster på bröllopet! Egentligen blev både jag och maken tillfrågade. Men medan jag kände direkt JA … så kände han direkt NEJ. Nervositet och att inte kunna slappna av hela kvällen gjorde att han inte vill vara det. Jag sa att jag vill vara det ändå, antingen själv eller tillsammans med någon annan. Så nåt av det blir det!

Vad har detta med barnlöshet att göra? Inte särskilt mycket, skulle jag säga. Men: Det känns så himla kul att ha något annat än adoption/ivf/barnlöshet att lägga tid och planering på. Så nu består mina googlesökningar till (nästan) lika stor del av toastmastertips som adoptionsinfo/erfarenhet av tredje ivf-behandling.