När ett husdjur dör

Jag började skriva värsta långa inlägget men vill egentligen bara berätta att vi är ledsna just nu eftersom vår ena katt varit tvungen att avlivas. Det var i fredags som veterinären tog emot henne och konstaterade att det nog var problem med njurarna. Att det var därför hon magrat så snabbt och i slutet gett upp att äta.

Vi saknar henne, så klart. Jag trodde nog inte att det skulle drabba mig särskilt hårt, även om sådant inte går att veta innan, men både jag och Tobias har burit på en nedstämdhet. Vi tror att när vi sätter oss på övervåningen ska hon komma fram, när lugnet lagt sig, börja trampa på Tobias mage eller lägga sig tillrätta på soffans armstöd. Eller att hon ska komma springandes ned för trappen för att be om vatten från kranen.

Vår älskade Seven som vi fick ha i drygt fem år. Vi vet inte hur gammal Seven var, eftersom hon var en hittekatt som skulle avlivas om hon inte fick en ny ägare. Men vi tror att hon var runt sju år. Tobias var den som träffade henne först, hos veterinären i Falun. Nu var han också den som fick vara med henne i slutet. 

Vilken stöttepelare hon varit att få gosa med, när längtan efter Hanna känts tung. Det slår mig nu, att vi ju faktiskt fick ha henne ungefär från det att vår barnlängtan satte in till att vi till slut blev föräldrar.

Seven visade sig inte särskilt ofta för Hanna, men visst hann de fastna på någon bild tillsammans.

Den första återrapporten

Snart är det dags för vår första återrapport till Taiwan. Den ska vara barnhemmet tillhanda inom sju månader efter hemkomst och vi har nu varit hemma i drygt fem månader. I dag var socialen, som gör de två första rapporterna, hem till oss. Hanna var nog på de flesta av sina humör, så som tvååringar kan upplevas. Hon var extremt trött, inte så sugen på att hänga med två främlingar och som grädde på moset fick hon inte en andra kaka, vilket blev droppen i den berömda bägaren. Men de fick se hennes glada sidor också, för är det något som tvååringar kan är det väl att (så småningom) sudda bort sin sura min?

Det var väldigt roligt att få skryta om allt som Hanna kan men också att få reflektera över framtiden. De stora frågorna är ju inte där ännu, men det är klart att de kommer så småningom. Jag hoppas så att Hanna vill låta Taiwan vara en del av hennes liv, men det måste förstås hon själv få avgöra.

Angående skrytet så känns det som att Hanna har extremt stor ordförståelse. Hon suger åt sig ord och betydelser som en svamp. Det dröjde inte länge innan hon hajade prepositioner som "bakom" eller "under". Samma sak är det i böckernas värld. Det går inte bara att fråga om hon kan se den röda strumpan på bilden utan hon kan ofta säga vilken fisk som är störst eller minst, till exempel.

Hon pratar inte ännu, det mesta och de flesta heter allt som oftast "mamma", men hon har börjat göra lite andra ljud vilket förstås känns mycket spännande. Vi kör ju dessutom en del med tecken och det förstår hon tjusningen med. Ibland blir det verkligen rätt och andra gånger får man tänka till lite. Jag smälter varje gång jag ser hennes glädje över att lyckas göra sig förstådd. I slutet av november ska vi få träffa en logoped för att få lite tips och tricks.

Det är nog ofta så med barn, att de blir varma i kläderna med en stor utmaning innan de tar tag i nästa stora grej i samma skrå tror jag.   

Nu har vi ett ganska angenämt bekymmer framför oss, att välja ut vilka av alla hundratals bilder vi ska skicka till barnhemmet och förstås framkalla dessa. Jag är väldigt glad att vi hunnit träffa Hannas bästis från barnhemmet, så att vi kan skicka med en bild på de två tillsammans. Den som adopterar genom St Lucy får också möjligheten att skicka med kopior på bilderna så att biofamilj som vill och kan ta emot får dessa. Återrapporten finns också att läsa för biofamiljen. Denna öppenhet är en av de saker jag tycker så bra om med Taiwan och St Lucy. Jag har nämnt tidigare att vi återrapporterar fram till dess att Hanna är 18 år, en gång om året. 

Igår anmälde jag förresten föräldrapenningsdagar hos försäkringskassan för näst intill första gången utöver två veckor i augusti. Jag anmälde för varje vardag i november och tyckte att jag hade såååå få kvar sedan, haha. Man blir verkligen snål! Men vi kan ju inte leva på luft varje månad, så det var väl lika bra att få gjort. 

Hon är två nu

Ja, nu är vår stora lilla tjej två år. I dag har vi fikat, socialiserat och öppnat paket tills vi storknat. Hanna valde ut klänning till både sig själv och mamman. Hon ratade den riktigt smaskiga, egendekorerade, tårtan (inte ens en tugga blev det!). Men de små chokladbollarna fick vi till slut gömma för att de visst var så försvinnande goda. Älskade barn. I stort och i smått, jag hoppas du alltid ska tordas gå din egen väg.

Vad blev det då för stort paket från mamman och pappan till deras lilla Hanna Wei-Ching på första födelsedagen tillsammans? En alldeles egen gunghäst, så klart!

 

Hon är här nu

I dag för två år sedan var vår ansökan till St Lucy i Taiwan äntligen komplett och godkänd. Vår väntan kunde börja. Vilken berg- och dalbana det var. Vissa dagar, veckor, månader gick man med ett stort svart hål inom sig. Andra var lättare, lugnare, men aldrig gick tiden fort. Varje månad av väntan, den nittonde, såg vi till att göra något roligt tillsammans eller köpa något till vårt blivande barn. Jag har samlat alla 19:e-aktiviteter i Hannas "Fantastiska jag"-bok. 

För ett år sedan väntade vi fortfarande. Men inte länge till! För redan två dagar därpå kom ju samtalet till Tobias, att det fanns en liten flicka. En liten Wei-Ching. 

Jag minns exakt var jag satt, vid mitt skrivbord, hur jag reste mig och fumlade med mitt headset, med hög puls gick in i lunchrummet när jag såg Tobias namn på skärmen. Barnens Vänner hade försökt ringa mig minuterna innan och när jag försökt ringa upp var det upptaget ... Så minns jag förstås Tobias första sprickfärdiga ord till mig: "Vi ska få en dotter". Allt detta som vi väntat på att få svar om i över ett år. Nu kom det. "Hon fyller ett år i morgon", stammade han sedan fram. Det telefonsamtalet kommer jag att bära med mig så länge jag lever. Jag är så glad att vi spelade in både det och samtalet som Tobias fick (Tobias hade ACR i sin telefon, en app som automatiskt börjar spela in och sedan går det att spara). Jag har skrivit lite mer om mina känslor och barnbeskedet i inlägget Där var hon. 

Det är verkligen en evighet sedan, den ofrivilliga barnlösheten. Nästan ett annat liv. För Hanna är ju en så självklar del i vår familj. Jag är så tacksam att få vara hennes mamma. 

Tänk att i morgon är hennes grattisannons i tidningen och på söndag ska vi få fira vårt barns tvåårsdag tillsammans. Hon är här nu. 

Livet, alltså. Jag är så obeskrivligt lycklig över att det lett mig till min dotter, till min familj. 

Att hjälpa till eller hjälpas åt

Jag tror ju verkligen på ett nära föräldraskap, som jag nämnt tidigare vad det innebär. En bit i det är att undvika att använda sig av belöningar och bestraffningar och i stället försöka att kommunicera med sitt barn och framför allt lyssna. Har vi bestämt att barnet har veckopeng, då får barnet den oavsett om rummet är städat eller inte. Viljan och motivationen att alla "drar sitt strå till stacken" ska komma inifrån, inte från belöning eller bestraffning. Poängen är att belöning och bestraffning ger lydiga barn, men hur självständiga blir de i livet? Jag har aldrig haft utegångsförbud och tror inte på det maktmedlet, med det inte sagt att barn och föräldrar inte ska komma överens om hur sent det är lämpligt att vara ute till exempel.

I Barn som bråkar ges flera exempel ur vardagen på sådant som fungerar bra respektive dåligt. Ett jag fastnade för är en tonårspojke som försover sig varje dag när han ska till skolan. Föräldrarna kommer fram till ett belöningssystem. När pojken under en vecka tar sig i tid till skolan, betalar de så att han får gå på bio när helgen kommer. Första veckan gick jättebra, andra likaså. Men tredje veckan försov sig pojken varje dag. Varför? Det gick inget bra på bio den helgen, så han kunde lika gärna strunta i att kliva upp i tid.

Hanna väntar på att lasagnen som vi lagat tillsammans ska bli färdig. 

Jag brukar ha för vana att säga "Vi hjälps åt!" i stället för att säga "Mamma hjälper Hanna" eller "Hanna hjälper mamma". Vi hjälps åt med att starta diskmaskinen, plocka ur diskmaskinen, starta tvättmaskinen, tvätta, hänga tvätt, sätta in tvätt i garderoben, handla, laga mat, baka, kratta i trädgården ... Det tar längre tid än att göra det själv och hon får förstås mest trycka på knappar, ta fram en skärbräda och några grönsaker att plocka med när vi lagar mat, hålla i vispen tillsammans om vi bakar eller plocka några löv från marken ned i komposten. Men hon tycker det är väldigt roligt och jag tror att vi har igen det senare. Visst, det kommer hon antagligen inte alltid tycka. Jag ser det ändå som en del i hennes utveckling att bli självständig.

Just nu är det extremt ojämställt i hushållssysslorna mellan mig och Tobias. Men där tänker jag att det också är en viktig del att vi är föräldralediga ungefär lika länge. Hanna får se att när mamma jobbar och pappa är hemma är det de två som tillsammans sköter tvätten och matlagningen i stället för som nu.

Inte så bara att vara hemma

De senaste två dagarna har varit väldigt härliga. Jag och Hanna har bara hållit oss inomhus och på tomten, förutom under eftermiddagsvilan. Även om jag vet att hon trivs väldigt bra att vara hemma inbillar jag mig ibland att vi varje dag måste iväg ner på stan, till öppna förskolan eller någon (ibland några!) av lekparkerna.

Roligt, roligt att kratta löv och åka skottkärra. 

I stället ägnade vi gårdagseftermiddagen åt att kratta undan löv och äpplen i trädgården. Superkul för Hanna! Som för övrigt äntligen, äntligen, äntligen hade på sig mössa. Jag har grämt mig lite över att hon vägrat mössa men ändå litat på magkänslan att hon kommer ta på sig den så småningom när hon förstår att det är skönt för de små öronen att slippa bli kalla och nu hände det alltså.

Dagens roliga aktivitet blev att baka tårtbottnar till den stundande födelsedagen och när Hanna slickade sleven och den första tårtbotten stod i ugnen var jag nästan tvungen att nypa mig i armen. Jag blev så tagen. Att botten till vår dotters födelsedagstårta står i ugnen. Hon kom till oss, till slut. Älskade barn. I dag är det dessutom fem månader sedan vi fick varandra där i rummet med den gröna skinnsoffan i Tainan.

Jag hade för övrigt först tänkt spara att göra tårtbottnarna till samma helg som hon fyller år. Men så hade jag förstås ten ten-day i närminnet och tänkte att det är ju det dummaste jag kan göra. Vi fryser in dem, så klart. Då är det något sånär förberett för henne att dekorera kvällen innan sin födelsedag. Chokladbollar tänkte jag också att hon ska få göra snart - och frysa in. Dekorationer har hon, typ, fått välja i leksaksaffären häromdagen.

Vi har inte tänkt ge så många presenter, det har ju liksom kommit naturligt de senaste månaderna. Något vill vi förstås ge. Men vad? Vi grubblade och jag kom fram till att jag vill att vi ger ett stoooort paket men som inte är för dyrt och inte tar för stor plats hemma och så får det ju inte bara vara för sakens skull ... Så kom jag på det! Sedan klickade jag hem två mindre paket från Jollyroom också. Så hon får fyra presenter av oss eftersom jag hittade Kina/Taiwankläder till hennes docka också när jag beställde hennes klänning. Jag hoppas så att vi prickat rätt. Jag tror faktiskt det! Vad det blev ... får ni se efter Hannas födelsedag! Om inte leveransen blir försenad. Då har hon tre julklappar kirrade i stället och så får vi svettas ihop något annat stort paket. En hundvalp kanske? Hehe.

Vår första ten ten tillsammans i Sverige

Happy ten ten! I dag, den tionde i tionde, är det Taiwans nationaldag och det har jag sett fram emot att fira. Planen var dumplings med tillbehör och så en smarrig och snygg efterrätt. Taiwanflaggan på bordet och stilig dukning, givetvis. Sedan tänkte jag mig uppklädd familj, Hanna i den fina Kina/Taiwanklänningen som jag beställde för några veckor sedan. Ett mysigt firande och en fin bild att få skicka till Taiwan i samband med första återrapporteringen!

Jodå, några dumplings blev det ... 

Men jag glömde visst bort att jag är mamma till en tvååring. Ja, alltså min fantastiska och vansinnigt envisa tvååring. Som jag lirkade och lirkade för att hon skulle vilja ha på sig klänningen. Näpp. Dukningen var ju bara att glömma, jag fick välja mellan glöggmuggar och tacoskålar till sojan. För dumplings blev det åtminstone, från Icas frys, och efterrätt blev det men inte var det vackert. Jag hade tänkt mig Taiwans snygga flagga gjord på hallon, blåbär och så en klick grädde till solen. Svårt, för att inte använda ordet kaos, när man behöver underhålla och hålla det trötta, arga och hungriga barnet och hallonen mest tinat till ett mos. Dessutom bestod en del av underhållningen i att barnet fick äta yoghurt med en del av bären till sent mellis, så flaggan blev ju liksom inte så bred.

Så här såg efterrätten inte ut i mitt huvud.

Det var inte riktigt vår eftermiddag i dag och inte blev det tal om någon bild till Taiwan eftersom barnet bara satt i blöja och käkade. Men vad gäller smakerna fick både maten och efterrätten fem av fem solar av en mycket belåten Hanna och det är ju ändå huvudsaken.

Jag ser förresten att jag skrev så här i bloggen förra året på ten ten-day: "Double ten day är en dag vi kommer ha som tradition att fira. Antagligen lite större från nästa år ... och mysigare när vi är tre, förstås!".

Vi gör ett nytt försök med att slå på stort nästa år!