lördag 22 juli 2017

fredag 21 juli 2017

Sömn, mat och lek

Dessa två, alltså ... Kärleken bara växer.
Apropå tidigare nämnda raseriutbrott som Hanna Wei-Ching får titt som tätt. Tack snälla ni som kommenterat, förresten, ibland behöver man få veta att andra känner igen sig. Vi har försökt hitta vägar att stävja utbrotten ibland och har märkt att om vi bara anstränger oss, är det ofta (men absolut inte alla gånger!) löjligt enkelt:

  • Stadigare mellanmål mellan måltiderna! Det har varit för mycket "snacks-aktigt" tidigare. Det behöver vara smörgås, några ostskivor på sidan om och mjölk och utöver det några jordgubbar eller en halv banan, till exempel. Utöver det får hon hel sats välling när hon vilar och så får vi förskjuta lunchen, helt enkelt, så att hon får in en bra "ät-rytm".
  •  En till dagsvila! Hanna sover oftast väldigt bra på natten, ungefär 18.30-06.30. Hon vaknar superglad och vill inte somna om, inte heller ligga kvar i sängen. Men egentligen är hon trött och behöver sova redan inom 2,5-3 timmar. Så det brukar bli att hon leker, äter frukost och leker lite till innan hon sover första dagsvilan när hon också får välling. Nu har vi lagt till en dagsvila när hon lekt av sig efter lunchen, vid andra vilan sover hon lite kortare och ofta i selen i stället för sängen.  Det brukar bli att hon vilar sammanlagt ungefär två timmar per dag.
  • Inte avbryta leken! Så ofta som det går, och det är ju faktiskt i princip nästan jämt, låter vi nu Hanna dona färdigt med det hon gör. Vi avbryter inte för blöjbyte/mat/vila/gå ut med vagnen/fortsätta promenaden. Vi stannar i stället upp och väntar in rätt läge för att göra något annat. Samma tema: låt henne leka med det hon vill - är det för farligt själv (typ trappor, nycklar i lås högt upp, plaska i högt handfat, tömma diskmaskin etc.) hjälper vi till.
Visst blir hon fortfarande arg och näst intill otröstlig ibland, som alla barn ju blir. Men att ha dessa tre grejer i bakhuvudet, utöver att förstås behålla lugnet själv (hehe), har verkligen underlättat för oss alla tre.

Ibland är det så lätt som vuxen att vilja hålla ett visst tempo, göra på ett visst sätt. Men jag har verkligen försökt tänka "Vad kan vi föräldrar göra annorlunda för att Hanna ska slippa bli arg och ledsen så ofta?" i stället för "Hur ska vi få henne att lära sig göra annorlunda?" om ni förstår hur jag tänker.

Det är klart att barn, liksom vuxna, måste få vara arga och ledsna. Men för det är det ju inte dumt att försöka undvika konflikter som vi faktiskt kan vara utan.

torsdag 20 juli 2017

Två månader hemma


Två månader hemma med den här bärälskande gullisen i dag! Det är ju en standardfras, men inte mindre sann för det, att det är som att hon varit här jämt men att tiden ändå rusar i väg. Älskade barn.

När Hanna Wei-Ching blir större och kan uttrycka i ord vad hon vill, tänker vi att hon får bestämma om hon vill att vi firar dagen vi fick varandra på barnhemmet, 12 maj. Det är många som väljer att fira på något sätt den årsdagen, med tårta eller någon särskild aktivitet. Vill hon det så småningom, så gör jag gärna det. Men just nu känner jag att jag inte tycker att vi som föräldrar ska vara de som tar initiativ att fira den dagen. Den innehåller så tvetydiga känslor, stark sorg och stark glädje samtidigt. En trevande start för oss som familj, en väldigt efterlängtad dag för mig och Tobias. Men också en enorm förlust för andra människor i hennes liv och en dag när hon behövde lämna allt hon visste var tryggt. Det är inte en dag att glömma, men inte en dag jag ser mig vilja bestämma att fira.

Då tar jag hellre initiativ att fira just 20 maj, dagen när vi landade i Sverige. Det är ju svårt att veta, kanske blir det en dag hon ser som ett djupt sår och då får vi respektera det och tänka om. Men för mig är det den stora familjedagen värd att fira. Bilturen efter Arlanda, när vi klev genom dörren och sedan satt i sängen och busade. Oj, så extremt trötta och glada vi var alla tre när vi åt hämtmaten vid köksbordet. Allt hade gått bra. Vi var hemma. Vi var äntligen tre.

Det där att äntligen vara tre, ser jag som glädjefyllt för Hanna också. Även om internationella adoptioner aldrig ska vara förstahandsscenariot så kommer jag aldrig förespråka att det är bättre för barn att växa upp på barnhem än hos en eller två kärleksfulla föräldrar, att få vara en del i en familj.

Hanna Wei-Chings resa till oss, eller vår resa till Hanna Wei-Ching. Jag är vilket som fantastiskt lycklig över dessa två omtumlande månader hemma.

Hannas vaggvisa

Apropå barnramsor så gillar jag som sagt att sjunga för Hanna. Hon lyssnar utan protester, så jag tror att hon tycker om det också. Till och med Tobias sjunger en del! Men det brukar mest bli Babblarna för hans del, ibland någon Astrid Lindgren-låt.

Hanna har några favoritsånger, däribland Första låten (av nämnda Babblarna)Heja Bamse, Här kommer Pippi Långstrump, Imse vimse spindel, Små grodorna och Hej sa Petronella. Den sistnämnda är jag väldigt glad över att hon tycker om så mycket eftersom den är av barnboksförfattaren Lennart Hellsing som ju är från trakten, närmare bestämt Västanfors som ligger i Fagersta. Vi har den som bilderbok och den vill Hanna ofta "läsa".

En Hanna Wei-Ching som somnat till vaggvisa i bärselen,
en kväll i Gimo.
Så finns det en visa som jag är ännu mer glad över att hon gillar! Det är Du lilla solsken, som min farmor sjöng för mig när jag var liten. Som barn var jag mycket hemma hos farmor och farfar på loven och minns så väl när farmor lade sig bredvid mig i deras dubbelsäng, i de vita lakanen med det virkade orangefärgade överkastet undanvikt, och sjöng denna behagliga visa. Texten är väl något förlegad, men melodin är oerhört vacker. Den är inte lika känd som de andra låtarna, men den är skriven av Alice Tegnér och texten är så här (fast jag sjunger "vårt" i stället för "guds"):

Du lilla solsken som tittar in.
Igenom fönstret i stugan min.
Jag ville vara en stråle klar.
Ett litet solsken för mor och far.

Jag ville också en gång bli stor.
Och så förståndig som far och mor.
Men barn i hjärtat jag vara vill.
Ty barnen höra guds rike till.  


Hanna blir så otroligt lugn och harmonisk av denna visa! Så den sjunger jag i princip alltid när hon blir sövd i bärselen, vagnen, bilen eller när vi sovit borta. Antingen om jag är själv med henne eller om hon är i Tobias famn. Att det är sällsyntare att jag sjunger den vid sövning i sängen hemma beror på att vi då nästan uteslutande lyssnar på en skiva med vaggvisor som hon fick med sig från barnhemmet, som barnen fått lyssna på vid läggning där.

Våra första dagar i Taiwan, innan Hanna Wei-Ching kom till oss, reflekterade jag över att jag undrade över vilken som skulle bli min eller vår vaggvisa för Hanna. Då trodde jag att det kanske skulle bli Trollmors visa, som jag minns att pappa ofta sjöng för mig, eller Sov du lilla videung, som min morfar sjöng. Men så kom Du lilla solsken till mig när jag höll Hanna och jag märkte direkt att det var hennes vaggvisa.

"Snyggt", brukar Tobias viska när hon stilla slumrat in efter att jag sjungit den om och om igen.

onsdag 19 juli 2017

När pappan fick en nygammal frisyr

Pappa Tobias var och klippte sig tidigare i dag och Hanna visade tydligt att hon inte gillade den förändringen! När han kom gående på långt håll var hon sitt glada jag. Men när han sedan kom nära reagerade hon med stor skepsis och osäkerhet direkt! Hon drog sig närmare mig i famnen och hur pappa än använde sin lenaste röst och spexade ville hon inte kommunicera med honom. Hon sträckte sig försiktigt efter en jordgubbe, som hon ju är så toookig i, när han gav en till henne. 

Det fortsatte en bra stund och jag kände igen hennes blick från första dagen vi träffade henne. Jag kastades verkligen tillbaka - och tydligen hon också, lillhjärtat. Det var som att hon riktigt synade honom; "Är du verkligen min pappa?". Men efter en stund, lite åt gången, släppte det och hon busade till slut järnet med sin pappa som också fick lägga henne. Skönt! 


Jag har läst i adoptivmamma-gruppen på Facebook om andra barn som reagerat likadant, så jag blev inte särskilt förvånad. Fast då har det nog främst handlat om att byta hårfärg eller gå från lång till väldigt kort frisyr. Förändringen kändes ju inte dramatisk alls för mig eller Tobias, han fick ungefär samma frisyr som någon vecka innan vi åkte till Taiwan. Men det är klart, för Hanna är ju det en evighet sedan. 
 
Tobias kläckte en ganska bra idé, att man kanske borde ha Hanna med sig när man sitter i frisörstolen så blir förändringen inte lika chockartad. Jag har tänkt boka tid hos frissan snart, kanske vi provar göra på det sättet då eller att hon åtminstone "kommer och går" i salongen då och då med den andra föräldern medan man sitter där. Vi klipper oss båda två (snart alla tre, hihi) hos en kompis som har en egen salong, så det är väldigt lugnt och skönt där. Hon är för övrigt adopterad och har följt Hanna med hjärtligt intresse.  

Men ja, för att ta det säkra före det osäkra toppar jag nog så liiite som möjligt denna gång och kanske kör på det spåret ända tills Hanna flyttat hemifrån?

Pip i lilla vällingsäcken!

Ett inlägg av det lättsammare slaget. Här är några barnramsor som Hanna Wei-Ching gillar! Jag är medveten om att ramsorna är annorlunda i vissa fall, i Den vita barnkammarboken står det till exempel "En liten ärta"... i stället. Men för att hålla det enkelt (för mig, hehe), skriver jag dem som vi gör dem.

Jag sjunger ganska mycket för Hanna. Men ramsor känns som ett så fantastiskt bra sätt att träna språk och kroppsuppfattning på.

Nåja, här är ramsorna!


---

Lilla ärtan.
Lilla ärtan.
Lilla ärtan.

Lilla ärtan.
Och stora bönan!


(Känn på tårna från lilltån till stortån)

---

Runt och runt jag åker. (Gör cirklar med ditt pekfinger i barnets hand)
Genom vattnet plaskar. (Klappa barnets hand)
Ett steg. Två steg. ("Kryp" med pekfingret och långfingret uppför barnets arm)
Och djuren överraskar! (Kittla barnet!)

---

Det var en liten mus.
Som letade ett hus.
Inte där.
Inte där.
Men där!


(Kryp med pekfingret och långfingret på barnet. Stanna till varje gång du säger "där", till exempel under armen eller i naveln)

---

Sko, sko hästen. 
I morgon kommer prästen!

(Slå med handen på barnets fot medan du tar på hen skorna. Tack farmor, som kom ihåg den från gammelmormor!)

---

Tå-tilla. (Ta tag i barnets stortå)
Fot-billa. (Ta tag i barnets fot)
Ben-borra. (Ta tag i barnets ben)
Knä-knorra. (Ta tag i barnets knä)
Och pip i lilla vällingsäcken! (Killa barnet med pekfingret i magen)

---

söndag 16 juli 2017

Hon gör mig till en bättre människa

Hon är så fantastiskt rolig, vår lilla tjej. Alla dessa projekt hon har för sig. Hon går liksom in i en bubbla då hon plockar med kastrullerna/stenarna/skafferimaten/pennorna på ett organiserat sätt som bara hon förstår. Plockar, plockar. Fram och tillbaka och fram igen.


Men ett sådant humör hon har, vissa dagar eller timmar oftare än andra. Det är tufft för oss alla tre när hon exploderar från noll till hundra och sedan har svårt att lugna ned sig och först inte vill ta emot tröst. Svårt att veta om det är adoptionsrelaterat eller åldersrelaterat, kanske både och. Det lilla barnet med den stora viljan, kan ana att fler föräldrar till 1,5-2-åringar känner igen sig i en sådan beskrivning?

BVC-sköterskan uttryckte det ju så bra tidigare, att det är natrligt att det känns väldigt ovant att som två vuxna gå från en konfliktfri vardag till att plötsligt behöva ta flera konflikter varje dag. Framför allt med barnet, även om man försöker förhindra det några steg i förväg, men ju faktiskt också lite med varandra. Det gäller givetvis vare sig en är bioförälder eller adoptivförälder men en viss skillnad är det förstås att vi är mycket färskare som familj.

Men vi bråkar inte bara, så klart! Här är några saker jag älskar med att vara mamma till Hanna:

  • Hon lär mig att koppla av. Relationen till henne kommer alltid först. Resten kan alltid vänta. 
  • Hon skänker sin pappa ett leende, ett alldeles särskilt leende som är helt nytt hos honom.


    • Hon får mig att skratta. Flera, flera gånger om dagen.
    • För var dag som går, blir jag än mer förälskad i henne. 
    • Hon utmanar mig, mitt sätt att tänka.
    • Hon gör mig till en bättre människa bara genom att vara den hon är.