Berättelsen om att komma hem

Inte riktigt två månader har gått. Ofta får jag påminna mig om att det inte är länge sedan vi satt på flyget hem och hur mycket som hänt sedan dess.

Jag inser att rubriken kanske låter lite djup, men inlägget blir rätt praktiskt. Nu vet du det.

Vi bestämde oss som sagt för att boka om hemresan. Vi kände ganska snabbt att det var skönt att göra så. Pandemitid är som den är och även om man har mycket att smälta och ska lära känna varandra är den biten lättare med barn två än barn ett, kände vi. 

Hemresan i sig gick väldigt bra, men tog många timmar. Vi checkade ut redan vid halv tolv, barnen slumrade i hotellobbyn och klockan 13 hämtades vi av vår kontakt. Bilfärden var lång, men väldigt skönt att åka bil "dörr till dörr". Det var en del trafikstockning på sina håll men vi kom ändå fram i väldigt god tid. Vi såg på trafiken att det var rätt att åka så tidigt trots allt, för man kan inte riktigt veta. 

Det fanns inga restauranger före incheckningen. Vi var tvungna att ha munskydd hela tiden, ja, det hade vi ända från hotellobbyn. Barnen vågade vi ta av munskydden på korta stunder och vi  fick i dem lite banan och muffins så de var nöjda. När vi äntligen var incheckade vid 19-tiden om jag minns rätt, det tog sin lilla tid med dokumenten men bra att de är noga, så hade alla restauranger stängt. Barnen var så tålmodiga ändå, lite vilda som sig bör, men tålmodiga. Det var ju då extra frustrerande att resebyrån hade missat att göra så vår specialkost hängde med,  vilket skapade problem på flyget men de hjälpte oss hungriga passagerare efter bästa förmåga. Utöver matstrulet gick hemresan väldigt bra. Istanbuls flygplats var toppen. Av någon outgrundlig anledning hade vi glömt extrakläder till barnen i det knökfulla handbagaget, vilket behövdes, och det gick smidigt att köpa där trots sen kväll. En väldigt levande flygplats.

Jag sov inte mycket under flygningarna, varmt och mycket folk på andra flighten, men barnen sov en del och det var ju viktigast. 

På Arlanda fick vi ett varmt välkomnande av nära och kära. Hanna blev starkt berörd av att komma hem efter så lång tid borta och särskilt när hon såg farmor. Alfred var som man kanske kan tänka sig, blyg och osäker. Han höll sig mest i vår famn.

Bilresan hem var det en konfunderad lillebror men snart kände han att han kunde slappna av och skratta. Väl hemma var det väldigt fint att se så fint våra föräldrar dekorerat, städat och fixat. Det var väldigt roligt att se Alfred upptäcka sitt nya hem och sitt nya rum. Många "Woooow" och "Ååååh". Huset såg sedan förjävligt ut inom ett par timmar och vi har ännu inte riktigt kommit ikapp, haha.

Ett barn på varje höft

Jag kastar mig in här en sväng, efter långt uppehåll. Det är ungefär så mycket i vardagen som man kan tänka sig med en nyfådd treåring plus sexåringen. 

Dagarna är rätt intensiva och går fort. Första dagen själva hemma kändes ovan och långsam, en liten "Vad i herrans namn hittar man på med en treåring hela dagarna?"-kris, men sen kommer man verkligen in i det. Man måste verkligen vara med konstant. Oftast när jag lagar lunch har jag en treåring på höften och är det helg har jag en sexåring som helst vill sitta på samma höft men i andra hand den andra höften. Då får man släppa allt, när det går, sätta sig med ett barn på vardera ben, och bara vara tillsammans här och nu.

Barnen bråkar. Oj, så de bråkat redan efter en vecka hemma. Man tänker ju så innan, men det har faktiskt varit helt sanslöst och från båda håll. Tack och lov är de också sams, givetvis, och de stunderna är ju "det som räknas". 

Det är svårt för båda barn att anpassa sig till allt det nya. Fortfarande kan bråken vara ganska hårda, inga gentlemanna-fighter utan snarare boxningsring utan regler, men de börjar verkligen bli färre i takt med att vi känner varandra och lär oss att vara i denna nya familjekonstellation. Vi vuxna stressar inte upp lika lätt, vilket gör att bråken ebbar ut fortare. Vi lär oss också att försöka pyttsa ut mat och lugna aktiviteter rätt tider. Det är en konst i sig!

Vi har helt fantastiska barn och det är så häftigt att få uppleva detta liv, att det nu äntligen är vi fyra tillsammans. Vilken oerhörd lycka att det kunde bli just vi. 

Jag får berätta mer om så väl hemresa som vardag i sinom tid. Vi hörs!

Början på fortsättningen

Wow. Var fortsätter jag egentligen? 

Nu har snart en vecka gått. Vi känner knappt varandra, men det är som att du alltid varit en del av vår familj, Jian-An. Du är verkligen den där pusselbiten man hört talas om, som gör vår familj komplett och jag hoppas att du kommer att känna lika. Min älskade son.

Jag har plötsligt mycket färre timmar på dygnet, ingen surprise där, men tänker att jag kopierar från den sammanfattning jag skrev i en adoptionsgrupp innan vår hemresa (Ja! Vi är redan hemma och resan har gått bra!) och lägger till en del rader som poppat upp i efterhand så kan vi börja fortsättningen där.

Nu stundar sista natten i Taiwan för den här gången och jag känner mig verkligen som världens rikaste, med våra sussande barn på varsin sida om mig.

Vi fick vår snart treårige son i måndags och det har varit en stor omställning främst för honom, men också för sexåringen som blivit storasyster och dessutom nu hälsat på barnhemmet där även hon bott i starten av sitt liv. Vi har sett till att dela upp oss något under dagen, så att båda kunnat få kort egentid med varsin förälder. Det har varit väldigt mysigt. Jag tänker att storasyster fått mycket "Nej", "Sluta" och "Du måste dela med dig" till sig de här första dagarna, varvat med kärlek och uppmuntran givetvis, men att hon också vuxit och klarar att stå tillbaka när hon sett att lillebrors behov varit annorlunda än hennes. Det är fint att se. Ännu finare är att få se dem skratta och busa tillsammans.

När fosterfamiljen sagt hejdå på barnhemmet var det riktigt tufft för vår son, men vi kände oss beredda på det. Med sig fick han en stor resväska och en mindre kabinväska proppade med gamla och nya kläder, favoritsnacks, gosedjur, leksaker, fotoalbum, några tuber med favorittandkrämen, tandborstar, en del minnen och foton från tiden på barnhemmet osv. Så omtänksamt och så älskad han är. När Hanna kom till oss hade hon I princip med sig kläderna hon bar, snutten, några nappflaskor och tandborste, foton, hälsningar och pyssel. Fotoalbumet med familjebilder har varit väldigt viktigt för Jian-An att kunna plocka fram och bläddra i.

Hanna tydde sig ju tydligt till mig i början medan lillebror tydligt valde pappa första dygnet åtminstone vilket varit så fint att se. I andra hand storasyster och i tredje hand mamma. Det gjorde att jag kunde fokusera mycket på Hanna förs dagarna. Det har varit så roligt att lyssna på hennes tankar och idéer. Hon har verkligen utvecklats på denna korta tid, inte bara av storasysterskapet utan även av tiden i Taiwan. Hon har vuxit, givetvis, men också behövt så mycket mer närhet och bekräftelse än vardagligdags till följd av just ovannämnda nyheter i livet.

Att resa i pandemin har ju varit minst sagt speciellt. Först nerverna inför, där så mycket stulit fokus från adoptionen i sig, sedan karantänhotell, för att övergå i självkarantänen med de pekpinnarna och så pang på få sitt efterlängtade barn. Vi har gjort någon utflykt men ganska fullt utgått från barnens behov och redan börjat längta efter att resa tillbaka när de är lite större och ingen pandemi finns i sikte. Vi har bokat om våra hemresa, så att vi flyger hem fredag kväll i stället för söndag kväll. Några tusenlappar, men riktigt värdefullt att få komma hem till rutinerna lite tidigare.

I Tainan har vi bott på Fushin Hotel, som vi rekommenderar! Det är fint, men inte "flådigt" som till exempel Shangri-La. God frukostbuffé och smidigt med gratis tvättstuga i källaren. Trevlig personal, inte alltid jättebra på engelska men har funkat bra med Google translate och bilder när det behövts. 

Det känns som vi bott mitt i smeten, vilket varit skönt när vi velat kunna promenera till så mycket som möjligt. Bara att komma utanför hotellet blir ett miniäventyr. Vi har verkligen njutit av att strosa och ta in den lätt kaotiska omgivningen. Främst fönstershopping, slår det mig, men några souvenirer och leksaker som låter har det blivit. Varken Tainan eller Taipei är ju direkta turistställen, framför allt inte för västerlänningar så det är ju inte riktigt "Kom och köp! Kom och köp"-stuket och det har verkligen sin charm tycker jag, men det är nästan ett helt separat inlägg. 

Fushin Hotel ligger också relativt nära St Lucy (10 minuter med bil) och promenadavstånd till Tainan Park. Nackdelen är att vi saknat ett bord annat än skrivbord och nattduksbord att äta vid på rummet, vi har främst ätit just på rummet. Under självkarantänveckan, när förutsättningarna hade varit lite bättre för det, fick vi varken äta utomhus över huvudtaget eller på restaurang.

I Taipei har vi först bott två veckor på karantänhotellet Hotel Riverview och sedan några nätter på Corner House. Det första hotellet var knappast fyrstjärnigt eller så, men fungerade bra för oss. Att komma till nästa hotell efter det kändes urlyxigt. Corner House ligger väldigt nära Daan Park och var riktigt fint och bekvämt, men också dyrast per natt. Vi har bokat via Henry, som brukar anlitas av adoptivfamiljer, denna gång och har verkligen uppskattat att ha honom. Han tog ju även med oss på en riktigt fin utflykt till Shifen waterfall. 

Gällande nybörjarkursen i kinesiska jag läste innan. Även om jag har glädje av det i kommuninationen önskar jag att jag hade nött färger, kroppsdelar, ord och fraser som barn gillar (polisbil, brandbil, olika djur, docka osv.) och sluppit slå upp så mycket i Google translate flera gånger om dagen. Vår pojke är otroligt verbal och det känns lite sorgligt att inte förstå så mycket av det han säger. Samtidigt tänker jag att egentligen var det lika för storasyster som adopterades som 1,5-åring, bara det att hon inte kunde sätta ord på de tankar hon hade inombords.

Nu ska vi se om jag lyckas somna om en liten stund här innan virvelvinden här bredvid mig vaknar efter första natten hemma i Sverige.

Vi mår bra

Stor, stor omställning för vår lille kille att komma till oss. Men nu har båda barnen somnat efter mycket lek, stoj och Greta Gris på plattan.

Sista natten som tre i familjen

I natt lägger jag mig sista kvällen som ettbarnsmor. I morgon blir vi fyra i familjen. 

Det är något tyglade känslor jag bär på som kanske inte ens får se dagsljus förrän om några månader. Visst finns eufori och ändlös glädje där. Men jag har inte fokus på mina känslor, utan på Alfred och hur han kommer att må i morgon och närmsta dagarna.  Sedan också Hanna, förstås. 

Så det är mycket mer praktiska grejer som upptar mitt fokus. Att vara lugn och avslappnad vid överlämningen. Vem tyr han sig till? Kommer vi kunna vara utomhus något? Kommer barnen ha känsloutbrott eller kommer det hemma i Sverige? Och så vidare.

Nu håller jag på att somna och ska nog lyssna på kroppen. Så får vi se hur många gånger jag vaknar i natt.

Maskne och katter

Munskydd. När jag lägger mig tror mitt ansikte att skyddet fortfarande sitter där, för vi har ju verkligen på oss det så fort vi lämnar hotellrummet eller som i dag när städpersonal kom in i rummet. På förra hotellet råkade jag gå ner till lobbyn utan en gång och undrade varför det kändes som att folk kollade på mig som att jag glömt byxorna på rummet. Ojdå! Det var ungefär lika pinsamt som att jag hade glömt byxorna. 

Jag har märkt att jag får finnar runt munnen och så snubblade jag över ett av förra årets nyord - maskne! Klockrent ord. Munskydd i denna miljö gör ju att huden runt munnen blir så vansinnigt fuktig och varm.

Det blir så himla konstigt att vi ska ha på oss det första gången vi träffar vår lille kille. Men så är ju reglerna och jag har i alla fall införskaffat lite roligare än de klassiska blå, munskydd med katter på. Jag har också köpt munskydd med Greta Gris, en favorit både för Hanna och Alfred, men Hanna känner sig inte van med de skydden ännu så får se vad hon väljer. På måndag! Wow, snart är vi där. För vi tog ju vårt sista självtest nu och det var förstås negativt! Så nu är det meddelat både till myndigheter och barnhem.

Konstgjort men vackert

I dag trodde vi nog knappt att vi skulle komma någon vart. Hanna var inte beredd på hur varmt 28 grader och tickande uppåt faktiskt skulle kännas och ville därför direkt upp på pappas axlar. Vilket frustrerade pappan eftersom det var exakt detta han trodde de var överens om inte skulle hända i dag (igen). Nå, i stället för att vända på klacken landade vi i att skutta vidare mot Tainan Park där lekparken var dragplåstret för sexåringen. Så klart var den stängd för ombyggnation men vi njöt av resten av parken.

Det är roligt att se både här och i Taipei att parkerna verkligen används. I dag spelade ett gäng pensionärer, möjligen, dubbelbadminton och det är utegym lite här och var. Barnfaniljer, ensamma vuxna, qi gong, människor som tränar att röra på sig och så vidare. Höga träd, lugnande vatten och blommor. Och fräscha toaletter. 

Däremot märker man ju att mycket blir "konstgjort". Parkerna ser så planerade ut, jag reflekterar över att det finaste som finns egentligen är orörd skog så att säga. Lite vildare stuk. Men i en stad i denna storlek får man förstås glädjas åt den planerade grönska man får och den är inte fy skam trots allt.

I morgon tar vi varsitt självtest. Det ska vi sedan redovisa för myndigheterna och även barnhemmet, testen måste så klart visa negativt.