Men ett sådant humör hon har, vissa dagar eller timmar oftare än andra. Det är tufft för oss alla tre när hon exploderar från noll till hundra och sedan har svårt att lugna ned sig och först inte vill ta emot tröst. Svårt att veta om det är adoptionsrelaterat eller åldersrelaterat, kanske både och. Det lilla barnet med den stora viljan, kan ana att fler föräldrar till 1,5-2-åringar känner igen sig i en sådan beskrivning?
BVC-sköterskan uttryckte det ju så bra tidigare, att det är natrligt att det känns väldigt ovant att som två vuxna gå från en konfliktfri vardag till att plötsligt behöva ta flera konflikter varje dag. Framför allt med barnet, även om man försöker förhindra det några steg i förväg, men ju faktiskt också lite med varandra. Det gäller givetvis vare sig en är bioförälder eller adoptivförälder men en viss skillnad är det förstås att vi är mycket färskare som familj.
Men vi bråkar inte bara, så klart! Här är några saker jag älskar med att vara mamma till Hanna:
- Hon lär mig att koppla av. Relationen till henne kommer alltid först. Resten kan alltid vänta.
- Hon skänker sin pappa ett leende, ett alldeles särskilt leende som är helt nytt hos honom.
- Hon får mig att skratta. Flera, flera gånger om dagen.
- För var dag som går, blir jag än mer förälskad i henne.
- Hon utmanar mig, mitt sätt att tänka.
- Hon gör mig till en bättre människa bara genom att vara den hon är.
Känner igen mig så väl i vår 2-åring så jag röstar på åldersrelaterat!
SvaraRaderaKänner också igen mig i hur de var i den åldern. Kan tyvärr inte säga att det är bättre nu när äldsta snart är 3, snarare tvärtom. Men man klarar av det med på något sätt även om det är tufft :) sedan är nog omställningen kanske större för er. Har man haft dem sen födseln sker ju förändringen gradvis på något sätt, medan ni får gå från noll till hundra på ett annat sätt skulle jag tro :) Karin
SvaraRaderaJa, oj vad vi har (haft) arga utbrott här med. En del hör åldern till men i vårt fall var mkt också anknytning och adoption. Men trösten mitt i det när hon skrek högt och försökte riva mig var att det var ett tydligt tecken på att hon känner sig trygg.
SvaraRadera