Det fortsatte en bra stund och jag kände igen hennes blick från första dagen vi träffade henne. Jag kastades verkligen tillbaka - och tydligen hon också, lillhjärtat. Det var som att hon riktigt synade honom; "Är du verkligen min pappa?". Men efter en stund, lite åt gången, släppte det och hon busade till slut järnet med sin pappa som också fick lägga henne. Skönt!
Jag har läst i adoptivmamma-gruppen på Facebook om andra barn som reagerat likadant, så jag blev inte särskilt förvånad. Fast då har det nog främst handlat om att byta hårfärg eller gå från lång till väldigt kort frisyr. Förändringen kändes ju inte dramatisk alls för mig eller Tobias, han fick ungefär samma frisyr som någon vecka innan vi åkte till Taiwan. Men det är klart, för Hanna är ju det en evighet sedan.
Tobias kläckte en ganska bra idé, att man kanske borde ha Hanna med sig när man sitter i frisörstolen så blir förändringen inte lika chockartad. Jag har tänkt boka tid hos frissan snart, kanske vi provar göra på det sättet då eller att hon åtminstone "kommer och går" i salongen då och då med den andra föräldern medan man sitter där. Vi klipper oss båda två (snart alla tre, hihi) hos en kompis som har en egen salong, så det är väldigt lugnt och skönt där. Hon är för övrigt adopterad och har följt Hanna med hjärtligt intresse.
Men ja, för att ta det säkra före det osäkra toppar jag nog så liiite som möjligt denna gång och kanske kör på det spåret ända tills Hanna flyttat hemifrån?
❤ ❤ ❤
SvaraRadera