Livet före mamma och pappa

När vi besökte St Lucy fick vi med oss några skivor med bilder och filmer. Häromkvällen hade vi ro att ta oss igenom dem och vilken skatt! Det var flera hundra bilder från Hanna Wei-Chings första år. Fantastiskt. När vi tittade på bilderna tillsammans påminde det om när vi fick bilder under väntan men skillnaden är ju att hon faktiskt är här nu! Och det var så overkligt att veta att jag nästan fick lov att nypa mig i armen. Tänk att jag kan trösta henne när som helst, får se henne le varje dag. Att jag får vara hennes mamma. Jag ser fram emot att visa bilderna för Hanna, det får nog bli någon dag här snart.

Ofta när vi gör något nytt med vår lilla Hanna-panna, vår lilla Hannananas, funderar vi om det är första gången. Men nu vet vi att rutschkana har hon åkt förut. Hon har lekt med play-doh. Hon har suttit och rivit bort gräs vid stenar - det är inget nytt "projekt". Hon har åkt i bilbarnstol.

Inte första gången själv i en rutschkana. Men oj, vilket sug i magen ändå!

Något annat värdefullt med bilderna är att vi ser henne leka med flera olika barn. Bland annat pojken som ju kommit till en familj här i Sverige som vi lärt känna. De är på många bilder tillsammans. Småhjärtana, alltså!

Men också andra barn förstås. Jag tror inte att något annat av barnen som syns på bild med Hanna adopterats till Sverige som det ser ut just nu. Men jag tänker att några av dem kanske adopterats till USA. Jag är med i en amerikansk Taiwangrupp, så jag ska nog göra en liten efterlysning där så småningom. Det är ju underbart om det går att hålla kontakten om än sporadiskt till att börja med. Det beror ju på hur intresserade barnen är av det i ett senare skede.

Apropå det här med "första gången" så var det lite speciellt att se Hannas liv innan oss. Det är ovant att det inte är vi som hållit henne i handen första gången hon åkte rutschkana eller var på picknick. Att det inte är hennes mamma eller pappa som först knäppt fast spännet i bilbarnstolen.

Men samtidigt är det framför allt väldigt mysigt att veta, att inte sväva i ovisshet även kring dessa till synes små saker. Jag tänker att det kan vara betydelsefulla bitar i hennes livspussel. Det är ju helt fantastiskt att dessa människor som funnits i hennes liv innan vi kom in i bilden värdesätter inte bara att fylla hennes vardag med roliga aktiviteter och minnen, utan även att dokumentera hennes vardag så pass noggrant. Jag är så otroligt tacksam och rörd över det.