En förkärlek för motorer

Igår kom vi hem från några jättemysiga dagar i Gimo. Denna gång, precis som senast, kunde vi inte låta bli att stanna kvar en natt extra. Jag har alltid trivts med mina svärföräldrar (Obs! Inte fjäsk, helt sant) men det är något speciellt nu när vi har Hanna Wei-Ching hos oss. Hon blir verkligen det där klistret och vilket fantastiskt sådant. Hon har tidigt tytt sig till farmor (och mormor för den delen). Denna gång släppte hon verkligen in farfar! Nyckeln till hennes hjärta var just en nyckel, den som automatiskt öppnar och stänger garaget.

Vad gör grannen nu? undrar Hanna Wei-Ching.

Man får ju som tona ned förväntningarna på aktiviteter litegrann när man får barn, har jag noterat. Det är ju liksom inte läge för Astrid Lindgrens värld eller Liseberg ännu. Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig men klart är att jag inte hade förväntat mig att jag skulle stå med mitt barn i famnen i flera minuter för att blåstirra, peka och gå så nära som möjligt för att se på när farmors och farfars granne backar in på gården med husvagnen. Eller samma procedur dagen därpå, när nästa granne backar med släpet in på sin gård. Till skillnad från sina föräldrar har hon en omättlig aptit för motorer, vår festliga lilla tjej. Jag har väl berättat om hur hon ivrigt pekar på alla lastbilar och gärna också andra bilar när vi är ute och går?  

Även om "borta" kan vara väldigt bra, särskilt hos Hannas farmor och farfar, så märks det verkligen att hemma är bäst när vi kommer innanför dörren. Här har Hanna sin allra största trygghet, som det ska vara. Direkt börjar hon att plocka med sina leksaker och tjuta av skratt. Efter några nätter halvhaltande sömn sov hon hela natten och vaknade överraskande human tid i morse, det vill säga 06.45. De senaste dagarna har hon vaknat vid 06-tiden och tidigare än så.

Vi hörs.