Gissningsleken är i gång!

Det börjar snart vara dags för en gissningslek. Jag har inte landat i något datum att gissa på ännu. Den här gången tror jag att barnbeskedet kommer snabbare än förra gången eftersom vi är öppna för ett äldre barn i vår ansökan. Sen ser jag framför mig att när vi väl blir presenterade och det finns ett barn i familjen, talar det för oss att hon också är adopterad från Taiwan och dessutom St Lucy. Men det är ingen organisation eller någon annan som sagt det, utan bara en känsla jag går på. Jag tror också att det är en treåring vi väntar på och att det är en lillasyster. Där tror jag och Tobias ganska lika.

Nu har jag sagt så mycket, så nu måste jag ju nästan bestämma ett datum. Nej, jag ser inte framför mig att något barnbesked kommer redan under våren eller sommaren. Däremot är jag inne på hösten och nosar. Det låter så optimistiskt och nästan "kaxigt" att säga september, egentligen ens i år, så jag hade tänkt dra till med november eller rent av nästa år. Men jag väljer att gissa på september ändå eftersom jag dras till den månaden. Är det fel så är det så och jag får nya chanser att gissa.

Leken lyder alltså:

• När får vi barnbesked?
• Är det en flicka eller en pojke?
• Hur gammalt är barnet?

Här kommer min gissning:

• 16 september 2020
• En flicka
• Hon är tre år

Vad tror du?

Min lilla katt och jag. Från början när vi väntade trodde jag att hon skulle vara en 17 månader gammal pojke och att beskedet skulle komma 26 september 2016. Inte långt innan beskedet kom 21 oktober, kände jag starkt att det nog var en tjej trots allt. Och det var det ju! En Wei-Ching som skulle fylla ett dagen därpå.

Första prylen till Pytte

I dag ringde jag Barnens Vänner för att kolla att allt kommit fram och var i sin ordning. Det var det. Hon berättade att akten skulle skickas för översättning till kinesiska i eftermiddag. När den är översatt är vi aktivt köande. Men så la hon till, att även om det är väldigt ovanligt så kan vi redan i detta skede bli föreslagna som familj. Det är ingenting vi ska förvänta oss, men ändå vara beredda på. Min första inre reaktion var faktiskt stress, haha. Hur galet är inte det? Sedan blev jag i stället pirrig av att veta att även om det kan vara ett helt år kvar, så kan det vara i morgon eller nästa vecka som samtalet kommer ...

Kanske var stress min första reaktion för att jag vill göra i ordning så mycket för Pytte, så som vi gjorde för Hanna. Det är inte samma sak att adoptera när man redan har ett barn, det behöver jag förstå. Men jag kan känna skuldkänslor även fast jag förstår att det är logiskt att jag fokuserar på det barn som finns i familjen nu, i stället för att lägga allt för mycket kraft och fokus på det barn vi inte vet vem det är ännu, om hen ens är född. Det blir ju en annan sak när samtalet väl kommer. Det minsta jag kan göra är i alla fall att ha hunnit ändra ringsignal så som förra gången, då hade jag "Hejsan morsan, hejsan stabben ..." men har inte riktigt bestämt mig för vad det blir nu. Dessutom vill vi så klart spela in samtalet också denna gång! Men det verkar vara krångligare än förra gången att ha en inspelningsapp, så det behöver vi kika på.

Jag tänker lite på en kollega som fick sitt andra barn nu i januari. Sista gången vi pratade hade hon inte ens börjat packa BB-väskan, knappt två veckor innan barnet beräknades komma (med första barnet var det förstås klart flera, flera veckor innan) och om jag inte missminner mig gick hon hem från jobbet på onsdagen och barnet föddes på lördagen, när de dessutom var på annan plats i landet för ett firande. Det är ju ofta så, att tvåan liksom får hänga med i farten utan att vara mindre älskad för det.

I kväll när jag handlade nere på Ica snubblade jag i alla fall äntligen över det som fick bli första prylen till Pytte. "Första ordboken om mig". Jag tror den kommer passa perfekt, oavsett hur stor eller liten Pytte är, och jag kan verkligen se barnen bläddra i den tillsammans när Hanna berättar vad alla saker heter och "förhör" Pytte som den pedagog hon är. Då kommer pirret igen. Det där med att de sliter boken ur händerna på varandra i kombination med skrik, gråt och bråk medan två svettiga föräldrar försöker medla föreställer jag mig förresten också, fast det är lite mer nervryckningar än pirr då.

Samlandet klart! För denna gång ...

Japp. Då har vi skickat utredningen på engelska till Barnens Vänner, så att de kan skicka den för översättning till kinesiska. Nothing left for us to do, denna vända i alla fall. Sedan brukar ju något papper kunna behöva kompletteras eller förnyas i väntan, för att inte tala om när barnbeskedet väl kommer och det blir ännu mer papperssamlande.

När utredningen som vi skickat i kväll väl är översatt till kinesiska skickas den till St Lucy och vi är aktivt köande. Jag detektivade bakåt i mejlen och kan se att förra gången tog det sex dagar från det att vi skickade utredningen till Barnens Vänner till dess att vi stod i kön. Vi får se hur det blir denna gång. Men nu är man bra nöjd att ha roddat klart med detta. Iiiih ... En titt i arkivet visar att vi, trots att vabruari sinkade oss något, var några veckor snabbare denna gången jämfört med förra. Det är väl rätt logiskt när vi gjort det en gång tidigare och visste vilka förberedelser som behövdes, samtidigt har vi förstås har ett helt annat tempo och fokus i livet denna gång med ett yrväder till fyraåring hemma.


via GIPHY

Ett stycke översättning på väg

Jippi! Äntligen är den engelska översättningen av utredningen på väg hem till oss. Tyvärr via snigelpost, så vi får ha lite tålamod. Men förhoppningsvis är den väl hos oss på onsdag så att vi kan scanna in och mejla vidare den antingen onsdag eftermiddag eller torsdag morgon om vi har tur.

Heja, heja! 

Samarin? Mazarin?

Så här roliga är jag och min svärmor i bland.

Vi pratar om hur långt vi kommit i utredningen.
Svärmor: Så sen ska det översättas till samarin. 
Jag hör att ordet är fel, men famlar efter rätt ord, hinner tänka: Samarin? Nää, men ... Mazarin? 

Vi skulle vara en oslagbar duo i På spåret, hehe.

Aldrig varit närmare än nu

Barnens Vänner tyckte att fotoalbumet blev jättefint. Det de rådde oss, i och med att tiden finns, var något som vi själva tänkt på. Nämligen att få till en bättre avrundning i form av en familjebild på sista sidan. Vi bestämde oss för att ta en polaroidbild. Den blev förstås inte perfekt. Hanna, fyra år, gick med på två bilder och sen fick det f*n vara nog tyckte hon. I slutändan blev det ändå ett charmigt, varmt, albumavslut.

Så nu ska vi scanna sista albumsidan till Barnens Vänner, tillsammans med den kompletterande informationen vi skrivit ihop och skrivit under. Jag la vårt signerade BV-kontrakt på lådan i dag. Vi är verkligen i den stora väntansbubblan snart, den när vi bara kan sitta stilla i båten. När den väntan kommer hoppas jag ni är med på en gissningslek igen. Det är så mycket svårare att gissa denna gång! Vi är öppna för ett äldre barn nu, men i övrigt ... Det går inte att säga om vi blir valda snabbare för att vi har ett barn sedan tidigare, eller om det går långsammare för att vi har ett barn sedan tidigare. I dagsläget är inte tiden och den väntan något som bekymrar oss. Men det är svårt att veta hur jag känner om ett halvår. Det är en tuff period, när telefonen kan ringa antingen i morgon eller om 1,5 år. Jag undrar om det kommer vara lika tufft eller till och med svårare nu. En bit av mig ser den risken. Samtidigt är jag något av en person som när jag upplevt en sak en gång, känner jag mig lugnare nästa gång när jag går igenom något liknande.

Att vi ska bli fyra börjar vara så pass verkligt nu att jag googlar mycket på Taiwan för att dels friska upp minnet, dels se lite vad vi inte vill missa denna gång. Olika boenden, utflyktsmål, tunnelbanesystemet ... När jag ser barn med asiatiskt utseende fånler jag och drömmer mig till framtiden, precis som förra gången.

Vägen till att bli fyra må fortfarande vara lång. Men vi har aldrig varit närmare.

Vabruari-väggen

Dra mig baklänges vilken vabruari-vägg vi gick in i. Eller ja, när Hanna äntligen piggnade till var det jag som kroknade. Jag var sjuk och hemma med halvpiggt/sjukt barn och ångade ändå på det jag orkade med adoptionsansökan så fort Tobias kom hem från jobbet på kvällen. Gick tillbaka på jobbet för tidigt och ångade fortfarande på med adoptionsansökan, som jag ju egentligen inte mäktade med. I helgen fick jag därför kasta in handduken helt och bara sova och vila på grund av feber. Samma sak måndag och tisdag orkade jag så smått börja titta på ansökan igen och så var jag tillbaka på jobbet i dag. 

Nu har vi i sakta mak gjort detta:

* Kompletterat utredningen med information som saknades. På engelska har vi fått skriva till:

1. En plan för vem som tar hand om våra barn ifall vi förolyckas.

2. Vilka aktivitetsområden som finns i närheten.

3. Om barnet har eget rum och sover i egen säng.

4. Hur säkerheten i och runt vårt hem ser ut.

*Anlitat auktoriserad översättare som översätter 17 sidor till engelska innan dokumenten översätts till kinesiska. Kostnad och tid: Vi får pappren om sex arbetsdagar, översättningen kommer kosta 8700 kronor.

* Signerat avtal med BV och betalat in halva administrationsavgiften till Barnens Vänner. 49 000 kronor. Här började jag känna "Men HERREGUD, har vi kommit så här långt?! Är vi så här säkra på syskon?! Ja, men gud så fantastiskt!". Det är också världens väckarklocka för oss att vi måste se över våra utgifter vilket jag är vansinnigt peppad på. Jag skriver inlägg om det sen!

* Påtat klart med fotoalbumet som nu ska scannas in och skickas till Barnens Vänner. Albumet visas i digital form för mamman när hon får familjer presenterade för sig. Sedan skickas originalet ner vid barnbeskedet.

Diskret framsida, hehe ...

Ett okej från nämnden (Puh!)

I måndags beslutade socialnämndens arbetsutskott att vi får en ok-stämpel! Hurra! Det visade sig alltså här att socialnämnden beslutade att delegera godkännandet till arbetsutskottet då nämndens erfarenhet av adoptioner är så låg. Jag har sett att fler kommuner gör likadant, vilket verkar vettigt om nu adoptionsmedgivande ska vara på kommunal nivå.

Redan dagen därpå fick vi pappren att skicka till vår organisation. Det visade sig, precis som när vi bodde i Avesta, att tryckfelsnisse varit i farten på ett ställe. Det är ett datum som behöver korrigeras där beslutet står. Så jag hoppas det är gjort till i morgon. Det är först när det är gjort som vår ansökan är komplett och vi kan få ett förmedlingsbeslut från organisationen och då få börja skicka in alla papper vi har på vänt.

Mitt polispapper har kommit på posten, vilket innebär att vi bara inväntar Tobias polispapper innan vårt insamlande är klart för denna gång.

Jag blev väldigt rörd i tisdags när jag förstod att allt från kommunens sida är klart nu. Wow. Den viktiga milstolpen. Nu känner jag verkligen att vi är på väg till Pytte. Men nu är vi ju en barnfamilj och det innebär att vi liksom många andra kastats in i vabruaridimman och jag har inte hunnit njuta så mycket och smälta milstolpen ännu. Vi tänkte fira lite med hämtmat på onsdag kväll men den yngsta familjemedlemmen ville prompt inte sitta vid köksbordet och vi två satt i soffan medan jag ropade "Ja, vad roligt och grattis till oss då!" till Tobias inne i köket. En kollega frågade om vi gjort om firandet i helgen och jag kunde meddela att "Nja. Men i och för sig ... När Tobias kom hem från jobbet och Hanna hade däckat efter sin Alvedon (hon hade 40,5 grader i feber) värmde vi i och för sig varsin panpizza från frysen?". Hanna har verkligen varit på benen i dag och tagit igen allt rollekande som hon missat när hon varit sjuk och legat i soffan.  

Jag är också ganska praktiskt lagd och försöker fokusera på nästa steg, som är fotoalbumet. I helgen har vi fotat det sista och i kväll har vi skickat iväg bilder för framkallning och det ska bli väldigt roligt att scrapbooka på tisdag kväll.

I kväll har vi också suttit med en av tre blanketter som vi vet att St Lucy vill ha. Den handlar om våra ekonomiska tillgångar och utgifter. Vi har fyllt i det mesta, men utgår från den gamla blanketten och vet inte förrän vi har de nya pappren om den ser exakt likadan ut. De andra två blanketterna handlar om vilka särskilda behov vi är öppna för samt själva ansökan om att vi vill adoptera från St Lucy och vilken ålder på barn vi är öppen för.  

Sååå. När vi gjort allt detta har vi en komplett ansökan som vi ska skicka till auktoriserad översättare som kirrar att vi får det på engelska. När det är gjort skickar Barnens Vänner pappren till en som översätter allt till mandarin och sen, mina damer och herrar, susar ansökan äntligen iväg till St Lucy (där älskade lilla Pytte kanske redan finns?!). Vår gamla ansökan kom till St Lucy bara några dagar innan Hanna föddes. Den här gången är vi öppna för att bli föräldrar till ett barn som är äldre än tre år, så länge barnet är ett år yngre än Hanna alltså. Det kan innebära att det går fortare denna gång, men som alltid i adoptionssammanhang så behöver det inte betyda det. Vi har ungefär samma öppenhet inför särskilda behov denna gång som tidigare.