Aldrig varit närmare än nu

Barnens Vänner tyckte att fotoalbumet blev jättefint. Det de rådde oss, i och med att tiden finns, var något som vi själva tänkt på. Nämligen att få till en bättre avrundning i form av en familjebild på sista sidan. Vi bestämde oss för att ta en polaroidbild. Den blev förstås inte perfekt. Hanna, fyra år, gick med på två bilder och sen fick det f*n vara nog tyckte hon. I slutändan blev det ändå ett charmigt, varmt, albumavslut.

Så nu ska vi scanna sista albumsidan till Barnens Vänner, tillsammans med den kompletterande informationen vi skrivit ihop och skrivit under. Jag la vårt signerade BV-kontrakt på lådan i dag. Vi är verkligen i den stora väntansbubblan snart, den när vi bara kan sitta stilla i båten. När den väntan kommer hoppas jag ni är med på en gissningslek igen. Det är så mycket svårare att gissa denna gång! Vi är öppna för ett äldre barn nu, men i övrigt ... Det går inte att säga om vi blir valda snabbare för att vi har ett barn sedan tidigare, eller om det går långsammare för att vi har ett barn sedan tidigare. I dagsläget är inte tiden och den väntan något som bekymrar oss. Men det är svårt att veta hur jag känner om ett halvår. Det är en tuff period, när telefonen kan ringa antingen i morgon eller om 1,5 år. Jag undrar om det kommer vara lika tufft eller till och med svårare nu. En bit av mig ser den risken. Samtidigt är jag något av en person som när jag upplevt en sak en gång, känner jag mig lugnare nästa gång när jag går igenom något liknande.

Att vi ska bli fyra börjar vara så pass verkligt nu att jag googlar mycket på Taiwan för att dels friska upp minnet, dels se lite vad vi inte vill missa denna gång. Olika boenden, utflyktsmål, tunnelbanesystemet ... När jag ser barn med asiatiskt utseende fånler jag och drömmer mig till framtiden, precis som förra gången.

Vägen till att bli fyra må fortfarande vara lång. Men vi har aldrig varit närmare.