Ibland tvekar jag nästan på att du verkligen finns. Inte för att vi inte längtar, eller för att jag inte vill, utan endast på grund av den ovissa världen utanför som tränger in i längtansbubblan. I en adoptionsprocess är det vid normaltillstånd många faktorer vi inte kan påverka, nu känns det som att det är så många fler. Jag tänker på att coronapandemin i det långa loppet till exempel skulle kunna leda till att någon av oss förlorar jobbet, blir väldigt sjuk eller att vår adoptionsorganisation faller och vi inte orkar börja om hos någon ny organisation.
Tankarna är ändå ganska lätta att slå bort eftersom att det inte är något som tyder på det just nu. Barn behöver familjer och barnbeskeden och domstolsprocesser rullar på även om resebesked av förklarliga skäl står stilla. Det är bara försöka tänka att vi får leva i nuet och utgå från att du faktiskt finns för oss och vi för dig och vi kommer bli en familj och resten vet vi inget om.
I dag var en speciell dag i vår familj. Framför allt för att det är tre år sedan vi fick din storasyster på ert barnhem i Taiwan men också för att det i dag är två månader som vi stått i adoptionskön i Taiwan i väntan på dig. Vi överraskade din syster med ett tokigt spel som hon önskat sig efter att ha sett på Youtube, ett där man sätter en snurrande hatt med godis och grönsaker på huvudet och ska försöka äta dessa utan att använda händerna, och berättade att det spelet är hennes och ditt tillsammans. Det gjorde henne väldigt glad och hon är så peppad på att lära dig att spela, så snart hon fått in snitsen. Jag vill varna dig för att det fuskas hejvilt, men jag har en känsla av att du kommer använda ungefär samma metoder.
Wow, Pytte, två månader alltså. I dag (ja, jag vet, det här skulle vi gjort för länge sen men du kommer lära dig att vi ibland är lite "skulle varit gjort igår"-människor ... ) har förresten din pappa hittat sin diktafon och jag beställt min, så snart kan samtalet veeeeerkligen få komma.
❤️
SvaraRadera