Vabruari-väggen

Dra mig baklänges vilken vabruari-vägg vi gick in i. Eller ja, när Hanna äntligen piggnade till var det jag som kroknade. Jag var sjuk och hemma med halvpiggt/sjukt barn och ångade ändå på det jag orkade med adoptionsansökan så fort Tobias kom hem från jobbet på kvällen. Gick tillbaka på jobbet för tidigt och ångade fortfarande på med adoptionsansökan, som jag ju egentligen inte mäktade med. I helgen fick jag därför kasta in handduken helt och bara sova och vila på grund av feber. Samma sak måndag och tisdag orkade jag så smått börja titta på ansökan igen och så var jag tillbaka på jobbet i dag. 

Nu har vi i sakta mak gjort detta:

* Kompletterat utredningen med information som saknades. På engelska har vi fått skriva till:

1. En plan för vem som tar hand om våra barn ifall vi förolyckas.

2. Vilka aktivitetsområden som finns i närheten.

3. Om barnet har eget rum och sover i egen säng.

4. Hur säkerheten i och runt vårt hem ser ut.

*Anlitat auktoriserad översättare som översätter 17 sidor till engelska innan dokumenten översätts till kinesiska. Kostnad och tid: Vi får pappren om sex arbetsdagar, översättningen kommer kosta 8700 kronor.

* Signerat avtal med BV och betalat in halva administrationsavgiften till Barnens Vänner. 49 000 kronor. Här började jag känna "Men HERREGUD, har vi kommit så här långt?! Är vi så här säkra på syskon?! Ja, men gud så fantastiskt!". Det är också världens väckarklocka för oss att vi måste se över våra utgifter vilket jag är vansinnigt peppad på. Jag skriver inlägg om det sen!

* Påtat klart med fotoalbumet som nu ska scannas in och skickas till Barnens Vänner. Albumet visas i digital form för mamman när hon får familjer presenterade för sig. Sedan skickas originalet ner vid barnbeskedet.

Diskret framsida, hehe ...

Ett okej från nämnden (Puh!)

I måndags beslutade socialnämndens arbetsutskott att vi får en ok-stämpel! Hurra! Det visade sig alltså här att socialnämnden beslutade att delegera godkännandet till arbetsutskottet då nämndens erfarenhet av adoptioner är så låg. Jag har sett att fler kommuner gör likadant, vilket verkar vettigt om nu adoptionsmedgivande ska vara på kommunal nivå.

Redan dagen därpå fick vi pappren att skicka till vår organisation. Det visade sig, precis som när vi bodde i Avesta, att tryckfelsnisse varit i farten på ett ställe. Det är ett datum som behöver korrigeras där beslutet står. Så jag hoppas det är gjort till i morgon. Det är först när det är gjort som vår ansökan är komplett och vi kan få ett förmedlingsbeslut från organisationen och då få börja skicka in alla papper vi har på vänt.

Mitt polispapper har kommit på posten, vilket innebär att vi bara inväntar Tobias polispapper innan vårt insamlande är klart för denna gång.

Jag blev väldigt rörd i tisdags när jag förstod att allt från kommunens sida är klart nu. Wow. Den viktiga milstolpen. Nu känner jag verkligen att vi är på väg till Pytte. Men nu är vi ju en barnfamilj och det innebär att vi liksom många andra kastats in i vabruaridimman och jag har inte hunnit njuta så mycket och smälta milstolpen ännu. Vi tänkte fira lite med hämtmat på onsdag kväll men den yngsta familjemedlemmen ville prompt inte sitta vid köksbordet och vi två satt i soffan medan jag ropade "Ja, vad roligt och grattis till oss då!" till Tobias inne i köket. En kollega frågade om vi gjort om firandet i helgen och jag kunde meddela att "Nja. Men i och för sig ... När Tobias kom hem från jobbet och Hanna hade däckat efter sin Alvedon (hon hade 40,5 grader i feber) värmde vi i och för sig varsin panpizza från frysen?". Hanna har verkligen varit på benen i dag och tagit igen allt rollekande som hon missat när hon varit sjuk och legat i soffan.  

Jag är också ganska praktiskt lagd och försöker fokusera på nästa steg, som är fotoalbumet. I helgen har vi fotat det sista och i kväll har vi skickat iväg bilder för framkallning och det ska bli väldigt roligt att scrapbooka på tisdag kväll.

I kväll har vi också suttit med en av tre blanketter som vi vet att St Lucy vill ha. Den handlar om våra ekonomiska tillgångar och utgifter. Vi har fyllt i det mesta, men utgår från den gamla blanketten och vet inte förrän vi har de nya pappren om den ser exakt likadan ut. De andra två blanketterna handlar om vilka särskilda behov vi är öppna för samt själva ansökan om att vi vill adoptera från St Lucy och vilken ålder på barn vi är öppen för.  

Sååå. När vi gjort allt detta har vi en komplett ansökan som vi ska skicka till auktoriserad översättare som kirrar att vi får det på engelska. När det är gjort skickar Barnens Vänner pappren till en som översätter allt till mandarin och sen, mina damer och herrar, susar ansökan äntligen iväg till St Lucy (där älskade lilla Pytte kanske redan finns?!). Vår gamla ansökan kom till St Lucy bara några dagar innan Hanna föddes. Den här gången är vi öppna för att bli föräldrar till ett barn som är äldre än tre år, så länge barnet är ett år yngre än Hanna alltså. Det kan innebära att det går fortare denna gång, men som alltid i adoptionssammanhang så behöver det inte betyda det. Vi har ungefär samma öppenhet inför särskilda behov denna gång som tidigare.   

Att bromsa och gasa samtidigt

På måndag lämnar vår utredare in utredningen till nämnden och måndagen därpå tas den upp i nämnden och sedan är beslutet helt klart på pappret när protokollet justerats efter högst en vecka tror jag det brukar vara. Vi känner att det är en bra utredning och adoptionsorganisationen tycker också att det är det. Vår utredare har varit lyhörd och tagit till sig korrigeringar som vi föreslagit.

Jag trodde att vi skulle kommit längre med fotoalbumet, men måste säga att det är en bit av mig som inte är där riktigt mentalt. Vi fick dessutom veta av adoptionsorganisationen att de håller på att titta på möjligheten att få skicka en digital fotobok i stället för så som det varit tidigare, klippa och klistra på papper, så det har också gjort att vi avvaktat. Ju närmare vi kommer, desto tydligare finns en bromskloss i mig som inte vill "gå händelserna i förväg" och därför har svårt att kasta in oss i nästa steg redan nu. Men helt sysslolösa har vi inte varit.

Vid förra adoptionen behövdes personbevis. Nu är det ändrat, så man skickar in en kopia på sitt pass i stället. Mitt pass har gått ut, så i veckan var jag till polisstationen för att beställa ett nytt. Tobias har fått sitt arbetsgivarintyg och jag väntar fortfarande på mitt. I veckan ska vi skicka efter de polispapper som vi behöver, så är det förberett men samtidigt så färskt som möjligt. Sedan ska vi fylla i barnhemmets egna blanketter "Finansiella tillgångar" och det papper där vi fyller i vilka särskilda behov vi är öppna för. Utöver det, fotoalbumet och översättning av vår utredning till engelska och sedan kinesiska tror jag inte att vi har så mycket kvar innan ansökan kan skickas till Taiwan och St Lucy. Så får vi se när den riktiga väntan kan börja.

När vi väntade på Hanna firade vi på något sätt de 19:e varje månad, datumet som var Ködag 1 i Taiwan, för att uppmärksamma de små milstolparna. Något sådant skulle jag vilja göra nu också. I Hannas "Fantastiska jag"-bok skrev vi upp den 19:e varje månad på vilket sätt vi firade att en månads väntan var bakom oss.

Är det nu man börjar tro på det? Jodå!

I dag har vi haft en träff med utredaren. Det kändes väldigt bra och som att han nu nästan är klar med vår utredning! Vi ska träffas i morgon igen, då för att han ska fokusera på vårt samspel med Hanna. Dagens träff kändes väldigt avslappnad och vi fick i lugn och ro berätta om oss själva, det som hänt sedan förra medgivandeutredningen, medan Hanna lekte hos sin farmor och farfar.

Jag börjar äntligen tro på att vår utredning faktiskt kommer att bli klar och att vi kommer få skicka iväg en ansökan.

I söndags var himlen blå, jag checkade in almanackan och insåg smått stressat att enligt varje rimlig beräkning har vi nu väldigt få förmiddagar, ljusa dagar, som vi kan få till bilder till det album vi behöver skicka till Taiwan när vi äntligen får skicka ansökan dit. Det innebar att jag snabbt drog iväg och tvättade bilen, vilket inte gick så snabbt ändå eftersom det var fler som visst behövde tvätta sina bilar, och sen när jag kom hem haffade vi en granne som fick fota oss framför huset och bilen. Sedan tog vi kort på Tobias föräldrar framför deras hus, med vårt hus i bakgrunden, och några miljöbilder som är bra att ha. På vägen in till jobbet igår satt jag och knåpade ihop några av bildtexterna. Så stoffet som behövs till albumet är snart i hamn.  

Friska som nötkärnor

Då har vi båda genomgått hälsoundersökningen och fått konstaterat att det inte är några konstigheter med hälsan varken ur Sveriges eller Taiwans perspektiv, då vi gjorde båda på en gång. Det känns lite som att man får en "Ok"-stämpel, som kreatur som går för slakt eller något. Fast lite trevligare. Skönt!

Inte lika skönt att den gemensamma plånkan blev 5000 kronor tunnare, parallellt med att vi behövde byta lås på dörren i veckan då det slutade att fungera. Den historien gick loss på 3000 kronor (vi provade att ringa på söndag när det hände, tackade nej till att betala potentiella 10 000 kronor och väntade fint tills lokala firman öppnade på måndag i stället). Men det drabbar ingen fattig, så jag tänkte bara använda detta lilla stycke till att klaga innan jag ger mig. Slut på meddelande.

Dessutom har Hannas förskola nu haft kontakt med vår utredare. Det känns väldigt bra att kunna säga "check!" på den innan julledigheter drar igång och januari plötsligt knackar på.

Jag har i vanlig ordning fortsatt projekta med diverse praktiska göromål för att stilla sinnet. I helgen när jag hade tänkt plocka ur vårt skräprum/kontor som är tänkt att bli Pyttes rum framöver, för att kunna lägga in lite barnsaker och fotografera till albumet som ska med i vår ansökan till St Lucy, så såg jag helt plötsligt att det rummet var mycket bättre att inreda som barnrum för Hanna just nu än att ha leksaker utspridda i tre opraktiska rum (utöver obligatoriska vardagsrummet och köket, alltså). Hanna är helnöjd. Jag med, för plötsligt blev rummet praktiskt när det blev ett barnrum. Hon har fortfarande en del leksaker i vårt gästrum på bottenvåningen eftersom det är mest där vi är. Men nu är det "bara" pysselsaker, kafé-/köksgrejer, dockor och utklädningskläder nere. In i lekrummet uppe åkte lego, dockhus, böcker, spel, pussel, vilket är prylar som slukat mycket yta och är smidigt att plocka fram vid behov. Det finns verkligen massvis med leksaker i vårt hus, antagligen alldeles för mycket, men jag brukar tänka att det finns också plats och det bidrar till att hon nio gånger av tio väljer lek framför surfplatta.

Vi vet inte om Hanna och Pytte kommer att ha samma eller olika rum. Jag tänker att det kan vara mysigt och kännas tryggt att dela, så kan ett rum vara sovrum och det andra lekrum. Men det beror förstås helt på deras personligheter som syskon, åldersskillnad och om gemensamma intressen finns. Det blir spännande att se. När vi vet vem vi väntar på blir det nog projekt tapetsering. Självklart är i alla fall att hela familjen har sovrummen på övervåningen. I dag har Hanna sin säng i vårt sovrum. Den står tämligen orörd. Eventuellt får vi kasta ut den och bygga ut dubbelsängen något utifall att Pytte har samma vänsterkrok, kick-vana och gosbehov på natten som sin storasyster. Hm, anar jag ytterligare ett projekt?

Utredaren, bärgningsbilen och berömda bollar

Mötet i onsdags inleddes minst sagt dramatiskt. Vi skulle träffa utredaren klockan 14. Klockan 13.50 ringer han. Bilen hade lagt av knappt en mil hemifrån oss och han trodde att han skulle behöva boka om. Jag höll mig någorlunda, med betoning på någorlunda, lugn under samtalet. Men bröt egentligen ihop totalt. De här besvikelserna vi gått igenom hittills i Pyret-processen påminner mig för mycket om de misslyckade ivf:erna och "Det blev inget ägg till frysen"-stunderna. MEN. utredaren hörde av sig efter en kvart och tackade ja till erbjudandet som kommit tidigare, att bli upplockad och komma hem till oss i väntan på bärgarens samtal. 

Den här starten präglade en del mötet. Utredaren var inte riktigt "där" märkte nog både vi och han. Vi hade förväntat oss mer pang på-frågor, en rivstart i den bemärkelsen. Det blev ett ganska praktiskt och famlande möte och vi kände lite efteråt "Var det bara det här?". Men vi pratade med utredaren i efterhand och har fått en lite klarare bild av hur han tänker, vilket känns väldigt skönt. Vår gemensamma förhoppning är att utredningen går upp i nämnden i början av februari. Vi har blivit ombedda att korrigera och uppdatera gamla uppgifter som går att använda ur den gamla rapporten samt uppdatera våra livsberättelser som vi skrev i somras och när detta är gjort kommer vi vara en bra bit på väg och han kommer ha en bra grund att stå på inför nästa gång vi ses. Då har vi en chans att fokusera på bitarna gällande vårt nuvarande föräldraskap och våra erfarenheter och kunskap om adoption. Det ser jag fram emot. 

Igår var Tobias ledig och jag kompade ut tidigare så att vi kunde lämna blodprov och urinprov på Drop in i Uppsala. Det slumpade sig så att Hanna hade fått lämna blodprov i annat ärende på förmiddagen i vår hemkommun. Hon satt i min famn medan jag lämnade tre rör blod (Tobias visste inte om han skulle svimma och ville inte ha Hanna hos sig). Hon visade en sådan nyfikenhet och min spruträdsla stillades definitivt av att få fokusera på henne och prata om sprutan, blodet och armen medan hon lutade sig så nära sprutan hon kunde, även om jag hade lite gelé i benen och dröjde mig kvar en stund innan jag reste mig upp. Pappan svimmade inte han heller. När jag sedan lämnade urinprovet ryckte Hanna i dörren som givetvis var låst och sa högt och tydligt (på grund av när har jag stängd och dessutom låst dörr?) "MAMMA BAAAAJJJSAR". Jo, men vi är jätteglada att vårt barn börjat prata så mycket nu. Jätteglada .... Hehe.

För att knyta ihop säcken lite: Om knappt två veckor genomför vi hälsoundersökningen som socialnämnden vill ha och chansar tidsmässigt på att i samma veva göra den som sedan barnhemmet vill ha. Den berömda bollen är så att säga definitivt i rullning. 

Kvällen före vs kvällen före

Kvällen före utredarens besök i väntan på barn ett, 2015:

Kvällen före utredarens besök i väntan på barn två, 2019:

Hahaha. Det ÄR ett helt liv sedan och jag är så lyckligt lottad att få leva i bild nummer två. Nu ska jag städa så gott jag orkar innan orkanen yr fram i morgon igen. Barnet just nattat, mannen jobbar sent. Fika finns i frysen.