Den outhärdliga väntan part 193527

Väntan är jobbig nu men jag ser ju att vi lägger tid bakom oss och förstår att det är bra. Vi roar oss med att försöka bryta vardagsmönster. I dag var jag, Hanna och farmor till Pinchos lite "bara för att" medan Tobias och hans pappa var på bio.

Det är ganska mycket på jobbet, så arbetsdagarna formligen rusar iväg på gott och ont. Min chef förtränger nog hur nära Taiwan och nästan ett års föräldraledigt faktiskt kan vara. Det hinns liksom inte med att tänka på och råkar man göra så drabbas man av ett mindre behagligt stresspåslag. Ingen "fasa ut sig i lugnt tempo" här inte.

Jag vet en familj som får åka snart och en strimma hopp tänds att tänk om vi faktiskt får lyfta före årsskiftet. Åh, det är ett så starkt hopp fast chansen är så extremt minimal. Det skulle vara väldigt skönt att få ett datum nu, det är väl främst det som börjar bli outhärdligt. Men det är ju troligtvis ett par veckor bort innan vi får ett datum. Vad sägs om 27 december? Kanske skulle fråga domstolen och St Lucy om det, eller så bara bestämmer jag att vi kör på det!

Att brodera bort sorgen

Ja, vi hade Skype som var fantastiskt i fredags och nya bilder kom i dag. Men jag tänkte egentligen börja i en annan ände.

För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att pausa Matematik 2a, ett klokt beslut. Matte är svårt och jag hade svårt att mäkta med tempot. Sätta mig in i något totalt nytt ett par dagar, in i nästa nya mattetermer innan andrum och så fortsatte det. Nu har jag boken, har nosat vid ämnet och är bättre förberedd någon gång under nästa år.

Så nu broderar jag. Det började med att jag beställde ett broderimönster till en julkalender, som nu så här i efterhand visar sig inte hinna fram i tid, men i väntan på julkalendern tog jag upp ett gammalt broderi. Så har jag suttit och har jag inte broderat har jag jobbat, ungefär. Nu har jag jobbat undan det mesta. I gästrummet har jag kommit så långt jag kunnat med packningen som är ganska pausad i och med att jag nu förstått att när resebeskedet kommer är framförhållningen så pass god att vi redan nu kan förstå att vi inte åker nånstans i december. Domstol i torsdags, Skype med livlig, social och glad kille i fredags. Han känner igen oss, han skrattar med oss, han vill visa saker för Hanna. Vi fick fler bilder i dag, så där att det högg till. Man tror inte man kan längta mer än vi gjort och så sköljer en sådan stor våg av längtan över en. 

Nu står tiden stilla och i detta har jag tappat bort min broderinål! Letat som en tok med ficklampa, i gömmorna efter annan men det är värre än en höstack. Så blir jag nu lite ledsen och tänkte först "Vad fånigt. Jag kan åka till Ica men orkar inte och köper ju en ny i morgon". Men jag förstår ju vad de blanka ögonen bottnar i. Den där broderinålen är ju min flykt från väntan, tomheten, tystheten. 

Lesson learned, ha minst fem nålar och helst i samma låda så de går att hitta. Men kanske också bra att jag tvingas stanna upp och känna en stund, tillåta saknaden.

Hanna ville inte heller denna gång ta en "Nu är det Skype"-bild som minne till lillebror.

Nu hoppas vi att det pratats om oss

I dag vid frukosten slogs jag av att ja, nu har nog vårt ärende varit upp i domstolen. Så jag förklarade för Hanna så verkligt det går, att "Nu är klockan tre på eftermiddagen i Taiwan och det betyder nog att domstolen i Taiwan har pratat om oss, att du vill bli Alfreds storasyster och vi hans föräldrar". Det är mäktigt och så är det konstigt, att vi inte är där och talar för vår sak utan det sker utom vår kontroll. 

Hoppas att allt rullade på fint i dag och fortsätter så. I morgon har vi skype, men jag skulle inte tro att de har något att säga om domstolen då, utom att möjligen bekräfta att ärendet inte försenats på grund av sjukdom eller så. Vi får njuta av sällskapet, helt enkelt.

Andas, leva, tänka packning

Ni känner väl mig? Förberedelsernas moder, på något sätt. Jag tänker, lever, drömmer, andas packning just nu. I helgen har jag påbörjat packlista samt också börjat att samla det som ska packas och börjat provpacka så smått. Tvättat i princip alla Alfreds kläder nu också, det gäller att passa på när energin finns.

Ja, det har liksom eskalerat från att jag började samla lite i en hög (bilden innan eskalering).

Vi tror att vi får resa I samband med karantänen, vi grundar det fullständigt på magkänslan. Vi utgår från att vi inte får bo i samma rum, återigen fullständigt på magkänslan. Men vi tänker att det bästa är att dela upp packningen, som om vi har varsitt rum. Jag vet ett par som åkte tidigare i år och skulle bo i samma rum, men fick veta samma morgon de skulle med tåget till Arlanda att de skulle behöva bo i varsitt rum. Puh! Snacka om svettigt att packa om inför karantänen. Vi lägger mitt och Hannas i en väska, Alfreds och Tobias i en annan. 

Jag ska se till att dela med mig av packlistorna lite längre fram. Karantän och dessutom eventuellt ensam med en sexåring blir ju väldigt speciellt. Jag har tänkt till en del kring lekar och spel så att man kan spela yatzy med pappa medan han är i sitt rum eller med farmor och farfar för den delen. Ett par spel går ju också att ha med, lägga ur från kartong till fryspåsar till exempel. Så tänker jag "inte allt på en gång" utan någon eller ett par små överraskningar att plocka fram varje karantändag. Inte köpa nytt då, utan sånt vi redan har. Herregud, man är så van att fokusera på flygresa när det kommer till barn men här blir ju den en liten fis (apropå det, en pruttkudde är nedpackad).

Jag och Tobias ska nog ta med frågespelskortlek och ha hälften var av korten. Det blir ju säkert ensamma kvällar om vi är i varsitt rum, inte bara Hanna sover ju då utan också Sverige.

Vad önskar man egentligen?

Igår kväll fick jag tips från en annan väntande förälder om en fantastisk nyhet. Taiwan kommer sannolikt att släppa karantänreglerna för inresande från 6 februari, efter det stora nyårsfirandet. Det bygger då på att man är fullvaccinerad. Så där kommer nästa stora fråga för en annan - barn då? Sexåringar vaccineras ju inte mot Covid-19, varken i Sverige eller Taiwan så jag hoppas de är fråntagna regeln i så fall och att det kanske räcker med negativt Covid-test eller att som i Hannas fall när hon är taiwanesisk medborgare är fråntagen reglerna. 

Det är kluvet, för det vore ju fantastiskt skönt att slippa bo på karantänhotell. Samtidigt finns alltid risken för att Taiwan skulle kunna märka i samband med Lunar New Year att smittspridningen ökar och då väljer att stoppa inresandet helt väldigt abrupt. Då kanske vi skulle stå där med skägget i brevlådan. Så jag vet faktiskt inte om jag önskar att få åka i december/januari när karantänreglerna fortfarande finns och vi riskerar att inte få bo tillsammans hela familjen, eller att få vänta till februari och kunna resa normalt (och betydligt billigare) men med risken att vi plötsligt inte kan åka alls på flera månader. Turligt nog ligger ju inte beslutet i våra händer, så att vi kan välja "fel", utan vi får precis som hela processen bara hänga med i vilka beslut som fattas åt oss.

Jag har loggat in på en av våra gamla datorer i dag och då hittar man ju lite mysiga bilder. På detta kort är Hanna ungefär lika gammal som Alfred är nu, han är ett par månader äldre. 

 

18 av 100

Äntligen händer saker. Här hemma är sjukstuga, med två inställda kalas som fått skjutas fram som följd. Men när tiden står stilla här, rasslar det till i Taiwan, som vi anade att det skulle göra.

Den fjärde november tas vårt ärende äntligen uppe i Taiwans domstol. Vi kan inte veta, men vi kan ana att om allt löper på kan det bli så att vi får Alfred i får vård ungefär tio veckor efter det. I så fall kan man räkna tre veckor bakåt för att tänka när vi kan behöva resa, sett till två veckor i karantänhotell och en vecka självkarantän innan den stora dagen. Då är vi och nosar på mellandagarna eller början av januari. Svindlande!

Det jag gjort i väntan nu är att ladda ner listan med alla karantänhotell och letat upp vilka hotell som har rum för familjer med tre personer. Av de drygt hundra hotellen, är det bara 18 vad jag kunnat utläsa. 

Dessutom ser vi ju ut att kunna få resa strax innan årets största högtid, Lunar New Year, som är 1 februari. Det betyder att vi kommer ha tufft att nära inpå hitta ett hotell som tillåter att vi är tre som bor tillsammans. Högt tryck deluxe. Förhoppningsvis lättar reglerna för hemvändande, så att de inte behöver bo på karantänhotell eller i alla fall kan få bo kortare tid. 

Jag har markerat alla hotell som tillåter två eller tre i samma rum och noterat deras mejladresser så vi kan göra massutskick när vi vet datumen. Det kommer inte finnas en chans att tänka utifrån balkong, badkar eller var de bästa restaurangerna med take away finns, utan i första hand vill vi så klart bo tillsammans. Prisskillnaderna är stora, av det jag kunnat utdöma får vi räkna med allt mellan 20 000 kronor och 60 000 kronor för hotell under karantänen beroende på vad som är ledigt. 

Vi har ändå börjat förbereda Hanna på att vi kanske behöver vara i varsitt rum och att då får jag och hon prata med pappa via surfplattan. Det hade känts ofattbart för några månader sedan. Gränserna flyttas verkligen och man vänjer sig successivt. Men visst betalar vi hellre ett lyxigare hotell än att splittra på oss mellan två rum, om vi får möjligheten att välja.

Ett nervöst pirr sprider sig

Dagarna går i ett rasande tempo, inte minst med kalasfirande i antågande för vår blivande sexåring. Nu börjar det dessutom röra på sig i Taiwan. Inte för oss, men för andra och ett riktigt nervöst pirr infinner sig hos mig. Är vi kanske närmare än vi tror? Hur mycket närmare?

Hanna hjälper mig ofta med mattekursen, som går allt bättre. Kanske på grund av nämnda hjälpreda?