Ett överraskande resebesked!

via GIPHY

via GIPHY


via GIPHY
Jag har verkligen, verkligen inte hunnit smälta detta (gör man någonsin det?) men jag och Tobias har fått vårt RESEBESKEEEED i dag!

25 maj, klockan tio, är vi varmt välkomna till St Lucy i Taiwan för att träffa vår Hanna för första gången.

Denna gång ringde Barnens Vänner faktiskt mig först! 09.29 var klockan. Jag satt i en förhandling (är facklig) via telefon och när jag hörde "Hejsan morsan, hejsan stabben ..." och kopplade att det var Barnens Vänner, så mejlade jag Tobias för att fråga om han kunde ringa upp dem. Vi tog båda två för givet att det handlade om något annat. Så visst var det nästan så vi trillade av stolen när vi förstod att det fanns ett datum och en exakt tid! Ett resebesked! Jag var nog som en skrattande fågelholk när Tobias ringde. Vi trodde vi skulle få vänta flera dagar, två veckor eller så, på resebeskedet. Så det var en riktigt fin överraskning.

Jag ringde upp Barnens Vänner efter att ha pratat med Tobias och jag skrattade nog mest då också. Det var ju så svårt att greppa! Och nej, inga glädjetårar ännu över detta. Men alltså ... Den här veckan har ju varit magisk. 

En rolig detalj är att det efter lunch kom in ett nyhetstips på jobbet, inte på min telefon men jag svarade och presenterade mig. Innan vi lagt på frågade kvinnan i luren "Visst bor du i Avesta?" och jag sade förstås ja. "Jag har hittat din blogg tidigare, jag är också mamma genom adoption". Det var så fantastiskt att få säga "Då ska jag berätta något roligt för dig. I dag fick vi resebesked!". Oerhört att få dela med sig av den glädjen till en annan kvinna som blivit mamma genom adoption. 

Det som skett är att Barnens Vänner har bekräftat för St Lucy att vi kan komma 25 maj och det som händer närmast är att när St Lucy sagt "Ok" till Barnens Vänner så bokar vi biljetter. Det sker på måndag eller tisdag. Vi ska kolla av flyg och hotell redan nu i helgen tänkte vi, så att det bara är att trycka på "boka"-knappen sedan.

Funderar ni något kring om jag tycker det är jobbigt att det blir 25 maj och inte tidigare? Jag tycker inte det känns jobbigt. Det hade jag kanske trott innan. Men det är väldigt skönt att ha ett datum. En fördel med att det är relativt långt fram (nästan åtta veckor) är ju att det finns en chans att kostnaderna för våra flygbiljetter och vår hotellvistelse blir mycket lägre än beräknat.  

En överlycklig liten pöl av kärlek

Den här veckan blir vi riktigt ompysslade och bortskämda, må ni tro. Det fortsatte nämligen i dag med att vi fick flera bilder från barnhemmet tillsammans med två Hanna-rapporter (för januari och februari).

Så i dag blev det att sitta och sluka bilder om och om igen och landa i det i stället för att gå på det där inbokade gympasset. Man måste ju prioritera. Rapporterna berättar inte så mycket, det mesta ser och hör vi ju på skype. Men en mening denna gång fick mitt hjärta att svämma över just lite:

"Ibland vill hon härma och säga ord, man hör henne härma 'A-Ching' och 'mamma' men inte ofta."

Ordet mamma, alltså. Jag smälter till en överlycklig liten pöl av kärlek. A-Ching är hennes smeknamn, som nannysarna gett henne.

Vid senaste skypeträffen studerade hon oss noga vid flera tillfällen och en gång när hon satt nära skärmen och Tobias vinkade, lade hon sin lilla hand i hans stora. Så där jättemålmedvetet. Ytterligare ett sånt där tillfälle när man blir uppöver öronen förälskad i henne.

Jag hoppas vi får skypeträffas något mer innan vi åker ner. Absolut för vår skull, men främst för att hon kanske känner igen oss ännu bättre om hon sett oss på skype just innan.

Glädjetårarna och tacksamheten

I dag kom glädjetårarna. Jag grät ingenting igår, det var jag nog för chockad för. I dag hade jag hunnit smälta intrycken från gårdagen lite mer, så mitt under arbetspasset började kroppen göra sig redo för att gråta en skvätt.

Ja, det är champagne på tisdag och glädjetårar på onsdag. Men inombords finns också en sorg. Att adoptionen nu tillkännagivits bär ett vemod. I mina ögon kommer Hanna alltid ha två mammor. Den kvinna som gav henne livet, men inte kommer att se henne växa upp, och sedan jag. Jag som får uppleva allt detta ... Det är en enorm tacksamhet och respekt som sköljer över mig. Hon är redan en självklarhet i vårt liv, Hanna. Men kommer jag någonsin ta detta för givet, att just jag får vara Hannas mamma? Det är svårt att tänka sig. Jag känner en så otroligt stark ödmjukhet inför det stora som väntar och det är där mina tankar är i dag.

Vattnet har (typ) gått!

Ni vet när man väntar på ett mejl och uppdaterar inkorgen heeela tiden, men det kommer ju aldrig!? Så tänkte jag i dag när jag satt i möte på jobbet i morse och varannan minut uppdaterade inkorgen. Vi hoppades ju på att få ny skypetid eller bilder i veckan.

Men så under det där mötet, när en minut eller så hade gått sedan senaste uppdateringen - poppar ett mejl från Barnens Vänner upp. Ämnesraden är "Goda nyheter!". Mitt hjärta rusar av hopp. Mejlet innehåller precis det jag hoppas på! Vi har ju så sent som igår varit inställda på att First Court Decree kan dröja flera, flera veckor. Men vi har fått det i dag! Det finns alltså en god chans att vi får åka till Hanna i Taiwan i början eller mitten av maj månad.

Jag rusade givetvis ut från mötet. Skakade gjorde jag. Jag ringde Tobias två gånger. Inget svar. Så jag sms:ade och fick snällt gå tillbaka in till mötet igen. När vi äntligen fick tag i varandra hade båda läst mejlet. Vart var hjärta och hjärna resten av dagen tror ni?

Vi är förstås överlyckliga och har skålat i champagne här hemma.

Vad är det som händer nu?
Ja, här hemma är ju det som händer nu att vi går på moln, börjar packa så smått och scanna nätet efter flygbiljetter. Eventuellt bunkra upp med blöjor. De där matlådorna jag hade tänkt förbereda inför vår hemkomst från Taiwan har inte blivit av. Kanske är det något jag tar tag i, eller så låter vi det vara.

I övrigt i processen kommer nu barnhemmet att höra av sig till domstolen då och då för att höra om domen vunnit laga kraft. Det brukar ske inom ungefär en månad. Inom några veckor kommer förhoppningsvis barnhemmet höra av sig till vår adoptionsorganisation för att säga "Det här datumet passar det om Lina och Tobias kommer". Det formella resebeskedet, alltså.

Jag var verkligen inte beredd på att detta besked skulle nå oss i dag. Jag är fortfarande i chock, väldigt överväldigad. Men framför allt är jag givetvis oerhört glad. Älskade Hanna, snart är vi hos dig.

Framåt, framåt

I dag har tystnaden känts lite lättare att bära. Det beror nog på att vi båda är väldigt inställda på att det kommer uppdateringar, antingen bilder eller ny skypetid, senare i veckan. Vi hoppas i alla fall väldigt mycket på det och är det inte så, då är det så.

Eftersom vi inte fått någon First Court Decree ännu börjar jag allt mer ställa in mig på, smälta, att vi antagligen får resa först i juni och acceptera det. När väl First Court Decree kommer, får vi ju först räkna med en månad innan domen vinner laga kraft och ytterligare ett par veckor innan vi får åka.

Det är klart att jag inget annat önskar än att vi fick åka nu, helst för länge sedan. Men det är fascinerande hur sinnet fungerar, att man klarar av att ställa om sig till att skjuta fram sitt livs resa bit för bit. Men det måste man ju, annars skulle åtminstone jag gå under. Det är inte lönt för oss att älta "Vi hade kunnat vara hemma nu" ... Jag fyller år 4 juni, så det är ju inte omöjligt att 31-årsdagen firas i Taiwan. Minnesrikt så det förslår.

Annars rullar vardagen på. Räkningar betalas, gymmandet håller vi imponerande nog fast vid (börjar nästan gilla och det är väl så dags nu när vi snart inte kommer kunna häcka där ... ) och igår köpte jag en ny telefon. Det är något jag tänkt göra superlänge. Jag har en Iphone4 och varit sjukt missnöjd. Ljudet är så dåligt, man måste använda hörlurar eller högtalare varje gång man vill prata i telefonen. Det är ju smått ironiskt, en telefon vars största problem är att ingen hör vad man säger. Så snart jag kommit mig för att beställa sim-kortet så har jag en telefon med lite bättre kamera och förhoppningsvis sjukt mycket bättre ljud. Det är en android. Ingen värstinglur, men det behöver jag inte heller.

Sådan mamma sådan dotter

Jag tycker inte riktigt att detta är en vuxentröja, men kunde bara inte låta bli att köpa den. Jag tar en för laget. Klart att jag och Hanna ska matcha varandra! Igår hade jag på mig denna när vi hälsade på hos Hannas niomånadersbästis och hennes föräldrar och tröjan fick helt klart godkänt av barnet. Starka färger och guld som lockar. Vi har tyvärr inte hittat en likadan till pappa ännu.

Det kom ett brev

Den här gulliga, blå mössan låg i ett paket i brevlådan i fredags tillsammans med ett jättefint brev som fick mig att börja glädjeböla.

Brevet och den lilla mössan till Hanna kommer från en mamma och hennes son, som blev till genom ivf. Jag och mamman har aldrig träffats, även om det känns så. Vi fick kontakt genom min blogg, blev Facebookvänner och var sedan faktiskt inne på ivf-kliniken i Falun samtidigt! Vi låg i varsitt rum nära varandra, ganska häftigt.

Vi bor relativt nära varandra, har lika gamla barn, håller kontakten och siktar in oss på lekdejt när Hanna fått landa här hemma.

I dag bestämde jag mig för att ringa till Barnens Vänner och det var väldigt skönt att få prata några minuter, få ur sig tankarna och frågorna även om inga svar finns ännu. Men nedstämdheten ligger tyvärr kvar som en slöja över mig. Min förhoppning är att det ger med sig så snart vi får en Hanna-uppdatering av något slag.