Pusskalas och bye, bye

Denna tjej, alltså. Hon förstår så mycket mer än ögat ser. Det kommer så plötsligt!

Vi har senaste dagarna kopplat att hon säger "bye, bye" när hon vinkar och går iväg från någon av oss, gärna medan hon håller den andra i handen. Nu när vi fattar, får hon förstås respons och då blir det "bye, bye" ännu oftare. Gärna till huset om vi går ut, eller till bilar som åker förbi.

Hon förstår många instruktioner och i dag när vi satt med Babblarna gav hon Bobbo-gosedjuret en puss. Så jag frågade "Ska Doddo få en puss?" och hon gav det gosedjuret en puss. Bäst av allt var ändå när jag frågade "Ska mamma få en puss?" och så fick jag en! Mammahjärtat svämmar över av kärlek.

Igår började pappan att jobba och det är en slitsam separation som bäddat för både ilska och sorg. Men han är hemma på lunchen och vi har varit in till honom tre gånger. Skönt att det är promenadavstånd. Såhär i efterhand känner vi båda, ja egentligen alla tre, att det var för tidigt att gå tillbaka till jobbet. Men det går an.

Att bara vara hemma och inomhus har inte varit någon jättehit för vår tjej, så vi har varit ute några timmar om dagen. Strosat med vagnen, tittat på "Bibbi" i skyltfönstret till lelsaksaffären, plockat maskrosor och uträttat lite ärenden. Det har gått bra och på det sättet är det skönt att vi knappt känner någon här. Vi är inte hem till folk och hon utsätts inte för en massa nya ansikten hela dagen. Har hon fått vara ute en stund, har hon lättare att finna ro inne.

I dag köpte vi playdoh, som var trevligt att pyssla med även om jag fick  att googla risken med att äta degen (det är lugnt i små mängder, hehe, men man bör ge vatten).

En sovande dotter i min famn

Här sover hon i min famn, vår älskade Hanna Wei-Ching, på självaste mors dag. Ni som hängt med ett tag känner kanske igen allén, som jag fotade när jag berättade om vårt barnbesked. Då var det färgsprakande höst, nu är det skönt sommargrönt (edit: det var visst ett stenkast därifrån med andra träd, samma gata).

I morgon är pappa Tobias tillbaka på jobbet. Det blir fasligt tomt här hemma. Men vi promenerar förbi redaktionen på morgonen och sedan kommer han hem på lunchen. Om ett par veckor har vi åtta veckor ledigt ihop.

Hej från familjen!

En vecka tillsammans på hemmaplan! Nu börjar största "ettbarnschocken" ha lagt sig tror jag och vardagen flyter verkligen på. 

Någon längre uppdatering hinner jag inte ge. Men jag vill berätta att jag känner en enorm tacksamhet, inte minst så här på ofrivilligt barnlösas dag och en dag före mors dag. 

Så tänker jag att det är dags att bjussa på en familjebild. En som kanske skvallrar lite om att vi kliver upp 05 allt som oftast, inte riktigt hinner duscha eller dricka kaffe men njuter i fulla drag ändå. 

Några tankar från en nykläckt mamma

Tiden rusar iväg men vi börjar så smått hitta vår plats i allt det nya. Igår var vi till Falun för och barn- och ungdomskliniken för hemkomstundersökningen.

De var riktiga proffs att ha att göra med. Så skönt! Men allra duktigast var förstås Hanna. Hon charmade både besökare och personal de två timmar vi var där. Tills det var dags för de läskiga blodproven då, men när det var över och hon fick tröst i pappas knä var hon snart sitt glada jag igen. Jag trodde att jag skulle få panik och börja gråta när jag behövde hålla fast mitt storgråtande barn. Men mentalt var jag så inställd på att det gjordes för hennes skull, så jag lyckades hålla mig lugn. Efteråt fick hon en leksak. Då trodde jag att jag skulle börja störtböla. Vilket föräldraögonblick!!

Det här gjordes: vägning, mätning, huvudmått. Emblasalva inför blodprov, samtal med läkare (han frågade om biobakgrunden, men respekterade när vi var restriktiva med uppgifter som inte kändes relevanta att lämna), koll på viktkurva vilka vacciner hon har, hörsel- och synkoll, lyssna på hjärtat, blodprover samt MRSA-prov. Tack Sverige för att besöket var helt kostnadsfritt för oss!

I morgon behöver vi ta oss till Skatteverket för folkbokföring och ett personnummer. Jag har försökt ringa socialtjänsten flera gånger sedan i måndags, bett via växeln om att bli uppringd och även pratat in mobilsvar om vad det handlar om. Men responsen har varit noll. Riktigt dåligt eftersom hembesök ska göras inom två veckor efter hemkomst. Jaja, känns som att bollen ligger hos dem men jag får väl fortsätta jaga nästa vecka.

Annars rullar dagarna på. Vi leker mycket. Utomhus är grus och gräs roligast. Det har varit mysigt att få till lekparken på morgonen. Man tror man är tokig när man är där klockan åtta en helgdag, men så märker man att man inte är enda familjen där, haha. Inne är kattspaning oc trappträning roligast. Men att laga mat och säga "namnam" eller "mamma" som det oftast uttalas är också väldigt kul. Mindre succé är det att bli påklädd, det sker sällan utan raseriutbrott. Men det börjar gå an det också.

Humöret hos oss alla tre är ganska pendlande. Visst är jag och Tobias överlyckliga. Men vi skrattar åt den där frasen "Ååh, nu bara njuter ni hela tiden va?". Vi är nästan konstant skittrötta småbarnsföräldrar som ofta gör allt för att försöka förstå vad vårt barn behöver, vilket är en gåta vissa gånger och så finns det de gånger vi förstår mycket väl vad hon behöver men hon vägrar sova/äta/byta blöja/sitta kvar i bilbarnstolen. Så jo, större delen av dagen är vi euforiska, särskilt när vi får höra det där ljuva skrattet eller se den där koncentrerade minen när något nytt undersöks. Men det finns stunder där vi också gärna skulle lägga oss  ned på golvet och bara gallskrika eller åtminstone bara få hinna borsta tänderna eöler dricka upp den där kaffekoppen. Allt är så nytt. Två veckor tillsammans! Men visst lär vi känna varandra i en rasande fart.

Jag tänker på den där "Visst är allt superbra för er nu!"-bilden som är så lätt att säga till föräldrar, hur barnen än kommit till familjen, att den lätt kan sätta press på en stressad förälder. Vi har pratat om det med varandra, att vi har flera känslor med oss och att det känns naturligt. Men jag har i alla fall fått mig den tankeställaren, att det som ny förälder är roligare och skönare att få höra "hur mår ni?" istället för "nu njuter ni väl hela tiden!".

Nu ska jag stryka mitt middagsvilande barn över kinden - och njuta av hennes lugna andetag en stund.

En liten hälsning

Vi är hemma! Ja, sedan i lördags morse då. Fantastisk känsla att kliva in genom dörren. Nu försöker vi verkligen ge Hanna Wei-Ching de hundra procent hon kräver, och har rätt till, från oss. Därav lågprioriterad blogg. 

Igår lyckades vi till slut tvätta en laddning och diska. Men annars är det nästan konstant lek, bus - och tröst. Inte lätt med en ny miljö en gång till, för vår modiga lilla fundersamma tjej. Vi har hållit oss inne hela tiden men går förhoppningsvis ut något i dag.

Vi får se när jag hinner berätta om hemresan!

Vår envisa lilla diplomat

När barnet sover passar mamman på att blogga några rader och äta en snickers och några chips.

Helt otroligt att det gått en vecka i morgon. Vi har lärt oss så mycket om varandra, samtidigt som vi har en lång bit kvar.

Hanna Wei-Ching skrattar och ler med hela ansiktet allt som oftast, förutsatt att hon är nöjd med tillvaron. Hon är också den envisaste jag känner i flera situationer, men även diplomatisk. Så jag kallar henne vår envisa diplomat.

Sömnen har varit klockren ungefär varannan natt. Vi har låtit henne busa av sig i sängen ungefär en timme och sen har hon blivit trött och slocknat. På lite roliga ställen ibland, haha.

Maten har vi inte stridit så mycket om här i Taiwan, utan försökt att till stor del låta henne bestämma. Vilket inneburit en hel del plock som hon kan smaska i sig själv och ja - både russin och barnkex. Ibland har gröt dugit, andra gånger inte. Ena gången har snabbnudlar  (ett av de bästa köpe för mamma  pappa) gjort succé, andra gången inte. Banan i bitar gick inte för sig, men att äta den själv var supergott.

Vi har i stället försökt  vänja henne med bärselen, vilket varit en kamp. Men i dag gick det och så mysigt det var! Hon blundade i den fem minuter innan nytt storgråt. Alltid nåt, lilla envisa diplomaten, så vi känner lite att vi mötts halvvägs där.

Vagnen har gått ganska okej, så pass att vi kunnat gå i gallerian som sitter ihop med hotellet och mamman kunnat köpa  rena trosor efter visst återanvändande (Hur kunde vi tro att vi skulle hinna och orka tvätta i handfatet/lämna in tvätt? Tokmamman och tokpappan). Vi roffade också åt oss en klänning, euforiska för att barnet var tillfreds och att vi åtminstone köpte med oss nåt plagg från Taiwan till Hanna Wei-Ching missade vi prislappen som var några hundra men vi har ju inte lagt pengar på annat ändå.

Orkar hon med bärsele och lite strosande i eftermiddag så ger vi oss nog på det. Jag vill ju så gärna köpa lite souvenirer och helst en traditionell taiwanesisk dräkt, men det har varit lågprioriterat. Vi har fokuserat på att bara vara och det känns inte alls fel i efterhand. Vi har mycket från barnhemmet som känns värdefullt och jag hoppas kunna beställa dräkt från nätet även om det nog blir en rätt saftig fraktkostnad.

De senaste två nätterna har jag känt så starkt i bröstet att jag saknat henne, fast hon sussat bredvid mig. Det är som att min kropp skriker efter hennes närhet. Älskade lilla vän, vilken tur vi har som får vara din familj.

Letar pappas hand

Hurra! Vi hade en rolig dag tre, med mycket lek och stim. Men det var jättejobbigt när mamma och pappa inte förstod vad jag ville. Ville inte äta frukost, ville inte vila middag, ville inte äta mat, ville inte sova. Så dagen kändes lång. Men i dag har mamma och pappa vässat sina föräldraskills lite, så vi är alla tre lite gladare.

Igår började jag leta pappas hand lite oftare och nu får han flera gånger hålla mig kortare stunder. Mammas famn är fortfarande svårslagen, men på natten väljer jag faktiskt pappas sida av sängen.