Första doppet för Hannas tår

I dag var vi ganska spontana. Ja, det blev ingen sista minuten eller så, men så spontan man nu kan känna sig som nybliven och svettig småbarnsförälder utan att det blir för mycket. Vi åkte till min mamma som just kommit hem efter att ha semestrat nedåt landet! 

Hanna var först blyg inför mormor, de har ju inte setts på ett par veckor och då bara några timmar. Men ganska fort släppte hon loss. Vi hade tänkt gå till stadsparken. För er som inte har Salakoll men har vägarna förbi där någon gång så är den lekparken verkligen att rekommendera! Lekparken är verkligen stor för att ligga i ett så pass litet samhälle. Många roliga grejer där och så blir jag lätt nostalgisk eftersom de sparat en del grejer från ens egen barndom. Nu finns dessutom ett trevligt fik där men matsäck funkar ju annars då det är en stor park. Så mysigt!

Måns Ols i Sala fick den äran när det var dags för Hanna att doppa tårna
hemma i Sverige,utanför badkar och baljor, för första gången!

Nåja. Nu tog vi oss ju inte till stadsparken just denna dag, haha. Hanna tycker ofta det är roligt och spännande på vägen till saker, men föga intressant på vägen hem om det tar för lång tid. Är hon trött utan att hon märker det själv, finns risk för att sele och vagn och även vi ratas, att vi hamnar i ett läge där hon blir riktigt "tröttarg". En situation att undvika när chansen finns. Hon skulle dessutom inte kunna gå eller springa dit eller därifrån själv heller på grund av trafiken. Jisses, så vi lärt oss tänka flera steg framåt! För att öka chanserna att få fortsätta dagen som en mysande och skrattande familj gick vi till en badplats som ligger lite närmare mamma, varifrån Hanna dessutom hade chansen att promenera. Också mysigt! 

Vi hade inga badkläder med oss, för badväder var det ju egentligen inte. Fy, vilken sommar? Den bästa, givetvis(!), men vädermässigt alltså ... Väl vid Månsan kunde vi förstås inte låta bli att Hanna skulle få doppa fötterna. Första doppet i svenskt vatten! Hurra! Hon älskade det, vilket var en lågoddsare med tanke på vilket vattendjur hon är i badkaret och hur hon älskar att stå vid tvättstället och plaska. Det blev varsin glass från kiosken också. Det var andra gången som Hanna fick smaka glass av oss och låt oss säga att det snarare är vi som, på nåder, får smaka från henne.

Älskade busunge

Jag har lärt mig att släppa vissa saker. Som det här med fötterna på matbordet. Jamen om det får dig att faktiskt äta frukosten i stället för att du och mamma blir irriterade på varandra och du förblir hungrig fram till lunch, så ha dem där. Något ska man väl få bestämma över när man är ett och ett halvt.

Förhoppningsvis och högst troligt avvecklar du väl denna vana när du noterar att det inte hör till vanligheterna och faktiskt är rätt opraktiskt. Kanske och förhoppningsvis sker väl detta innan tonåren eller åtminstone innan pensionen. 

Älskade busunge.

Livet före mamma och pappa

När vi besökte St Lucy fick vi med oss några skivor med bilder och filmer. Häromkvällen hade vi ro att ta oss igenom dem och vilken skatt! Det var flera hundra bilder från Hanna Wei-Chings första år. Fantastiskt. När vi tittade på bilderna tillsammans påminde det om när vi fick bilder under väntan men skillnaden är ju att hon faktiskt är här nu! Och det var så overkligt att veta att jag nästan fick lov att nypa mig i armen. Tänk att jag kan trösta henne när som helst, får se henne le varje dag. Att jag får vara hennes mamma. Jag ser fram emot att visa bilderna för Hanna, det får nog bli någon dag här snart.

Ofta när vi gör något nytt med vår lilla Hanna-panna, vår lilla Hannananas, funderar vi om det är första gången. Men nu vet vi att rutschkana har hon åkt förut. Hon har lekt med play-doh. Hon har suttit och rivit bort gräs vid stenar - det är inget nytt "projekt". Hon har åkt i bilbarnstol.

Inte första gången själv i en rutschkana. Men oj, vilket sug i magen ändå!

Något annat värdefullt med bilderna är att vi ser henne leka med flera olika barn. Bland annat pojken som ju kommit till en familj här i Sverige som vi lärt känna. De är på många bilder tillsammans. Småhjärtana, alltså!

Men också andra barn förstås. Jag tror inte att något annat av barnen som syns på bild med Hanna adopterats till Sverige som det ser ut just nu. Men jag tänker att några av dem kanske adopterats till USA. Jag är med i en amerikansk Taiwangrupp, så jag ska nog göra en liten efterlysning där så småningom. Det är ju underbart om det går att hålla kontakten om än sporadiskt till att börja med. Det beror ju på hur intresserade barnen är av det i ett senare skede.

Apropå det här med "första gången" så var det lite speciellt att se Hannas liv innan oss. Det är ovant att det inte är vi som hållit henne i handen första gången hon åkte rutschkana eller var på picknick. Att det inte är hennes mamma eller pappa som först knäppt fast spännet i bilbarnstolen.

Men samtidigt är det framför allt väldigt mysigt att veta, att inte sväva i ovisshet även kring dessa till synes små saker. Jag tänker att det kan vara betydelsefulla bitar i hennes livspussel. Det är ju helt fantastiskt att dessa människor som funnits i hennes liv innan vi kom in i bilden värdesätter inte bara att fylla hennes vardag med roliga aktiviteter och minnen, utan även att dokumentera hennes vardag så pass noggrant. Jag är så otroligt tacksam och rörd över det.

Radiotips

Jag har en stund över nu på kvällskvisten och blev tipsad om att lyssna på avsnittet "Adoption och släktband" i radioprogrammet Känsligt läge, så det ger jag mig på nu.


 

Genikampen nästa

Vi köpte ett byggset "plus plus". Det är ett slags legotetris skulle jag kalla det, med färgglada bitar som man hakar i varandra.

Jag och Tobias satt och lekte med Hannas nya leksak. Hon verkade ganska obrydd och var nog det till viss del. Så gick hon iväg men kom tillbaka och lade en av sina klänningar vid oss. Vad hon ville visa? Kolla möstret och jämför med bitarna! Jag höll på att smälla av. Så imponerad! Vårt lilla geni.

En förkärlek för motorer

Igår kom vi hem från några jättemysiga dagar i Gimo. Denna gång, precis som senast, kunde vi inte låta bli att stanna kvar en natt extra. Jag har alltid trivts med mina svärföräldrar (Obs! Inte fjäsk, helt sant) men det är något speciellt nu när vi har Hanna Wei-Ching hos oss. Hon blir verkligen det där klistret och vilket fantastiskt sådant. Hon har tidigt tytt sig till farmor (och mormor för den delen). Denna gång släppte hon verkligen in farfar! Nyckeln till hennes hjärta var just en nyckel, den som automatiskt öppnar och stänger garaget.

Vad gör grannen nu? undrar Hanna Wei-Ching.

Man får ju som tona ned förväntningarna på aktiviteter litegrann när man får barn, har jag noterat. Det är ju liksom inte läge för Astrid Lindgrens värld eller Liseberg ännu. Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig men klart är att jag inte hade förväntat mig att jag skulle stå med mitt barn i famnen i flera minuter för att blåstirra, peka och gå så nära som möjligt för att se på när farmors och farfars granne backar in på gården med husvagnen. Eller samma procedur dagen därpå, när nästa granne backar med släpet in på sin gård. Till skillnad från sina föräldrar har hon en omättlig aptit för motorer, vår festliga lilla tjej. Jag har väl berättat om hur hon ivrigt pekar på alla lastbilar och gärna också andra bilar när vi är ute och går?  

Även om "borta" kan vara väldigt bra, särskilt hos Hannas farmor och farfar, så märks det verkligen att hemma är bäst när vi kommer innanför dörren. Här har Hanna sin allra största trygghet, som det ska vara. Direkt börjar hon att plocka med sina leksaker och tjuta av skratt. Efter några nätter halvhaltande sömn sov hon hela natten och vaknade överraskande human tid i morse, det vill säga 06.45. De senaste dagarna har hon vaknat vid 06-tiden och tidigare än så.

Vi hörs.

Lycka är ...

... att få se sin dotter ha det mysigt med ens bästa vän.