Ja, i torsdags, klockan 13.24, kom äntligen det stora samtalet. Vi ska få bli föräldrar till en liten kille, som fyller två i april. Omtumlande, fantastiskt och alldeles underbart. Men vi kanske ska ta det något sånär från början?
Redan fredag 13 november ringde faktiskt min telefon. Det var Barnens Vänner som hade fått en förfrågan från St Lucy och ville föreslå oss som familj. Vi fick läsa fyra översatta sidor, inga bilder fanns att se och hans namn var överstruket, där vi kunde se hans medicinska historia och kort bakgrund till adoption. Man kan väl säga att det var ganska omfattande läsning, men att han var en pojke som fått en tuff start i livet men verkade må bra. Vi fick fundera på det över helgen, men det var egentligen inte mycket för oss att fundera på. Vi visste att vi ville bli föreslagna som familj för den här lilla killen. Sen började en ny väntan. Vi berättade inte för så många om att det nu fanns ett barn som vi förhoppningsvis skulle få adoptera. Men vi berättade för Tobias föräldrar och min mamma, några enstaka andra och framför allt personer vi visste inte träffar Hanna och kan råka försäga sig inför henne.
Så var det bara att vänta ... Och vänta. Oj, så annorlunda från när vi fick beskedet om Hanna, där ju allt kom på en och samma gång. Här visste vi inte riktigt om vi skulle vara glada eller om det var att hoppas för mycket. Vi vet att frågan ibland kommer på detta sätt och sen blir det av olika anledningar inte aktuellt.
Vi hoppades att få höra något inom två veckor, man vet ju aldrig. Men det var tyst. Så närmade sig julen och vi funderade om vi alls fortfarande var aktuella för det här barnet och det var tyst. Vi skrev och frågade Barnens Vänner, som skrev till St Lucy och det var tyst. Så kom äntligen en dag i januari, när vi fick veta att St Lucy godkände att vi skulle få adoptera pojken men så är det ju i Taiwan att också de biologiska föräldrarna, eller den biologiska mamman, eller annan representant för barnet ska godkänna adoptanterna innan de går vidare. Vi blev också ombedda att beskriva hur vi förberedde Hanna på att eventuellt bli storasyster. Så det blev en ny väntan.
För ungefär en vecka sedan, på fredagseftermiddagen, funderade vi om det kanske gick att få någon slags tidsram eller så att förhålla sig till och mejlade Barnens Vänner igen, som också hade planer på att kontakta St Lucy och gjorde så på måndagen. Ganska snart fick vi veta att jo, ett möte för att presentera vår akt var planerad innan 12 februari! "Puh!", kände vi lättat. 12 februari infaller det kinesiska nyåret och samhället står i princip stilla i två veckor, jämför med vårt julfirande. Det var skönt att veta att det åtminstone var planerat så, men vi ställde in oss på att det skulle kunna bli uppskjutet och då fick vi leva med det.
Men så redan dagen därpå, i torsdags alltså, såsade lediga Tobias och Hanna i soffan medan jag satt i digitalt möte med kollegor när ringsignalen jag ställt in för just Barnens Vänner hördes (I've got a feeling - Black Eyed Peas). Jag tänkte faktiskt inte att det var det samtalet, men var ivrig eftersom det kanske var något annan uppdatering. Så säger hon "Nu har jag glada nyheter" och jag förstår att det äntligen händer. Jag har precis innan det slagit på min jobbtelefon för att fånga upp ljudet och säger att jag måste nästan gå ut till Tobias och Hanna. Högtalaren är på och jag berättar vem som ringer. Hanna blir så taggad och så får hon höra från andra sidan luren "Jag ringer för att berätta att du ska få en lillebror!". Oj, vilka lyckotjut och hoppande upp och ner i soffan. Så skickades bilder, filmer och dokument. När vi såg honom kändes det bara "Wow! Självklart hör vi ihop". Han är en sån solstråle.
Den första vi berättade för var min mamma, som Hanna fick videoringa till. Då hade Hanna på sig sin nya tröja som hon fått för detta tillfälle och min mamma bara "Jahaaa, Big sister, det är ju jag också" och jag fick lov att avbryta henne och säga "Nu får du lyssna på vad Hanna har att berätta", så då kom glädjetårarna hos mormor som fick se bilderna genom skakig mobil. Sen var vi mitt uppe i att skriva ut en bild på lillebror för att gå över till farmor och farfar, när farmor gick förbi med hundarna och kom in för att säga hej. Så då fick Hanna hålla upp bilden för farmor och visa. Tobias åkte och köpte frukt så att vi kunde göra en fruktsallad och så fick farfar hjälp att upptäcka bilden på lillebror på kylskåpet. Sen vår det förstås en stolt tjej på förskolan dagen därpå. Videomötet flexade jag ju ut från, förresten, och sa bara ungefär "Nu har adoptionsorganisationen äntligen ringt och jag ska få se mitt blivande barn. Lägg på mig vilka arbetsuppgifter ni vill, för nu checkar jag ut!"
Så nu är vi här. Väldigt oklart ännu vad lillebror heter, ja förutom att han liksom Hanna behåller hela sitt taiwanesiska namn som mellannamn. Jag hade antecknat säkert tio namn sen november, ganska starka överlevarnamn och flera med betydelsen krig eller strid. Det var Edgar, Dante, Vidar, Viggo, Vilhelm, Sixten och några till. Så ser vi denna glada lilla mjukis och nu är det i stället Alfred som det lutar mest åt (för övrigt ett att de vanligaste födesenamnen i vår kommun förra året(!). Fast är ju inte så många nyfödda, tre fick hela Alfred. Annars är Erik efter min bror eller Sune efter Tobias farfar två bubblare. Gillis har jag också fastnat för.
Jag återkommer.
