fredag 4 mars 2016

"Facebook or it didn't happen?"

Sent igår kväll gjorde jag något som jag väntat länge på att tordas göra. Jag "kom ut" som ofrivilligt barnlös på Facebook, självklart med stöd från Tobias. Jag frågade honom, precis som förr, om det skulle kännas okej och han peppade och sa "Klart du ska. Kör på bara". Denna underbara man.

Mest var det väl för min egen skull. Men också för andra i samma sits, så som när jag började blogga. Sedan vill jag självklart sprida kunskap om ofrivillig barnlöshet, om ivf och om adoption. Vi ofrivilligt barnlösa är givetvis inte en homogen grupp, men jag tänkte att det här gör jag för fler än mig själv. För att jag önskar att jag hade sett ett sådant inlägg poppa upp i mitt Facebookflöde när den ofrivilliga barnlöshetens svarta hål var som störst.

Inlägget har fått så otroligt bra respons, nästan så jag blir lite generad. Folk jag känner och många som jag inte ens känner har läst, kommenterat, diskuterat och tryckt på gilla-knappen. Kul! Och BRA. Då vet jag att jag nått ut med ett ämne som mitt hjärta klappar för. Så här skrev jag:

"Brukar du ställa frågan "När ska ni skaffa barn?". Snälla, sluta. I dag skulle du antagligen inte kunna få stopp på mig att prata om adoptionsprocessen och det tämligen tabubelagda ämnet ofrivillig barnlöshet om du hade fräckheten att fråga. Men för några år sedan, innan jag lärde mig att bli förbannad, var det den mest ångestfyllda fråga jag kunde tänka mig att få. Inte minst om man hade en misslyckad ivf färskt i minnet. Till dig som är ofrivilligt barnlös vill jag bara säga: Det är en klen tröst, men du är inte ensam."

Sedan skrev jag att den som är ofrivilligt barnlös och vill känna sig mindre ensam, eller den som bara vill veta mer om ämnet, är välkommen till min blogg. Jag länkade till ett inlägg som blivit väldigt läst nu, Den ofrivilliga barnlösheten och jag.

Även om jag bitvis känner mig oerhört sorgsen i adoptionsprocessen, i princip enbart på grund av frågan "när?", så är det inget emot hur jag kände för ungefär ett år sedan. Jag valde att fokusera på hur det kunnat kännas när jag delade med mig av min historia på Facebook, för jag tänker att det kanske är en del som läser och är där nu.

Folk brukar ju säga "Facebook or it didn't happen". Så jag tänkte att det väl var lika bra att skrika ut känslorna på riktigt. Förhoppningsvis hjälper det någon och allmänbildar en annan. Och så tänker jag självklart på er som är i samma sits som jag varit men inte vill eller vågar berätta. Kanske någon av era ytligt bekanta eller nära och kära nåtts av min status och fått sig en tankeställare. Något annat än barn-, bebis- och ultraljudsbilder ska väl finnas i våra Facebookflöden? ;)

Och ni nya bloggläsare: Varmt, varmt välkomna. Ni fick ett relativt deppigt inlägg. Jag vill uppdatera ytterst kort och berätta att de blivande föräldrarna allt som oftast mår alldeles ypperligt i väntan på det efterlängtade barnet. Bildbevis på det från när vi besökte adoptionsorganisationen i Öjebyn för drygt ett år sedan:




10 kommentarer:

  1. Jag har under lång tid följt bloggen och den är intressant att följa. Mycket välskriven men så du ju också journalist. Jag tycker att det är modigt att gå ut och berätta men helt rätt.
    Nu önskar jag er all lycka med adoptionen och hoppas att du fortsätter att skriva när ni fått ert efterlängtade barn. /Berith

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de fina orden!

      Radera
  2. Superbra gjort!!! ����

    SvaraRadera
  3. Din Facebookstatus kom faktiskt upp i min feed eftersom min kompis hade gillat den. Det tog ett tag innan jag kopplade att det var du och att jag följer er resa här.

    Jag läste det här och tänkte på er. "En del kanske undrar varför man ska bära så stora barn som 3-4 år. Då handlar det ju oftast inte om att bära hela tiden, utan någon liten sträcka ibland, precis som de kan åka vagn ibland. Vid adoption är det inte ovanligt att barnet hunnit bli lite större och då rekommenderas ofta en bra ergonomisk bärsele för att främja anknytningen." Från Knyt An (http://knyt-an.se/barselar-0/val-av-barsele/).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt! :)
      Jättetack för tipset om bärsele. Det ska jag kika närmare på vid tillfälle!

      Radera
  4. Hur har du "kommit ut" med att ni väntar barn via adoption? En graviditet märks ju förr eller senare för omgivningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, det har nog skett rätt successivt i och med att vi varit så öppna med ivf:en. Då har det blivit att vi berättat för omgivningen "nu går vi en föräldrautbildning … nu utreds vi … nu står vi i kö" etc. Sen har jag berättat om bloggen för en del. På Facebook har jag inte skrivit nåt förrän det lilla jag skrev nu (och så kanske en del sett att jag gillar och följer adoptionsorganisationer etc). Men så fort jag pratar med nån jag inte träffat på ett tag har jag ganska lätt kommit in på adoptionsspåret, jag har ofta känt att jag VILL berätta att vi är i en adoptionsprocess. Andra gånger har jag inte velat berätta, då har jag avstått.

      Radera
  5. Heja, heja! Jag har många gånger under våra år om ofrivilligt barnlösa fått uppleva att vår öppenhet har hjälpt dem :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, toppen! Det är ju lite det man hoppas på. Med bloggen har jag definitivt upplevt det så.

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina