 |
| En inköpt ettårspresent. |
Nu ska vi på ettårskalas hos en liten knodd. Jag minns när han låg i en mage. Då hade vi försökt i ett halvår. Då tänkte vi inte att det skulle ta så här länge, då var det pirrigt. Då hette det "vi försöker". Nu säger jag aldrig så, nu heter det "vi har försökt men inte lyckats". Då var det som att varje försök, var ett steg närmare en bebis. Jag minns att jag tänkte att "Ja, men ett år är ju normal tid. Så inom några månader borde det hända nåt". Nu känns varje försök, som ett steg längre bort.
Jag är inte negativ av naturen, jag är verkligen inte det. Men ja, ni vet vad det här gör med en. Åh, vad de här känslorna kan göra med en. De förstör någonting inom mig, så att jag inte alltid känner igen mig själv. Jag känner mig lurad när jag tänker positivt och det ändå inte går vägen. Det går emot allt jag lärt mig. Jag har försökt tänka på det, försökt att inte tänka på det. Men det är som sin egen värld. Opåverkbart av vad jag vill, tycker eller känner.
Känner igen mej i det där... Jag är också positivt lagd mest för jämnan men det blir allt svårare o "hålla fasaden" uppe. Har nästan vänt helt o blir bara arg när jag tänker på hur svårt det har varit och hur besviken man blir varje månad. Det värsta är att vi glider allt längre ifrån varandra... Vet faktiskt inte vart det kommer sluta. Borde man fundera på parterapi eller nåt...? Hur lyckas ni hålla ihop? Pratar ni mkt? Förlåt för mina rättframma frågor... // Therese
SvaraRaderaIngen fara med frågor! :) När vi försökt i ett år fick vi besöka en parterapeut (tror jag att det var) innan vi undersökte oss. Det kändes jättebra! Men vi pratar mycket om detta hemma, i perioder. Vi har märkt att det funkar bäst för oss att inte låtsas som att det regnar. Framför allt tillåter vi oss att skoja om det jobbiga, när vi orkar.
RaderaBörjade nästan gråta när jag läste det här. Vi har "bara" försökt i ett år men ensamheten i det, besvikelsen, allt liksom.... Jag o min sambo pratar ytligt om det men jag har svårt att nå fram på djupet. O jag vet inte ens om jag vill det, men jag är i alla fall glad att jag hittade din blogg idag. Snälla sluta inte skriva! Stor fet kram/ Lisa
SvaraRaderaHej Lisa!
RaderaEtt år känns som en evighet när man går igenom detta.
Jag och min make har fått lättare att prata om det med tiden. För oss blev det nog lite djupare först när vi besökte en familjeterapeut (osäker på titeln) när vi hade försökt drygt ett år och inte lyckats. Hos oss har landstinget det besöket som första steget, innan man får påbörja utredning och lämna prover. Men det ser förstås olika ut. Och som du är inne på. Djupet kan vara sjukt jobbigt att ge sig in i. Man behöver ju inte kasta sig in i det.
En stor fet kram tillbaka!
Tack för ditt svar. Jag skulle nog gärna gå till en terapeut, sambon däremot... Hoppas att landstinget propsar för vår del med. Han är helt relaxed o tycker att det kommer när det kommer. Själv grinar jag o hatar alla på fb som får barn. Stabil jag låter nu då. Hahaha! /Lisa
SvaraRadera