Vad tänker då jag kring surrogatmödraskap? Jag och Tobias har inte ens snuddat vid tanken. Precis som vid äggdonation (alltså att vi skulle försöka bli gravida med en annan kvinnas ägg) har det inte känts som något för oss. Vår starka längtan har inte funnits i en graviditet eller föra vår hårfärg eller ögonfärg vidare utan i att bli föräldrar. Kanske har det också att göra med att man känner människor som är adopterade och har adopterat, fått en inblick i deras känslor, men inte pratat med någon som gått igenom ett surrogatmödraskap eller blivit till genom surrogatmödraskap. Främmande landskap.
Ena biten av mig pustar ut och tycker det är bra att surrogatmödraskap inte tillåts i Sverige. Det finns många sätt att bilda familj på, behöver detta vara ett av sätten? I vilket syfte? Ja, jag och Tobias adopterar för vår egen skull, vårt barn gör inte valet, men samtidigt finns barnrättigheterna med. Innan vi får adoptera vårt barn, har möjligheterna till nationell adoption utretts. Vårt barn har kommit till världen när vi utreds för att bli föräldrar till henne eller honom eftersöks en familj. Så fungerar ju inte riktigt ett surrogatmödraskap. Men visst, långsiktigt när det kommer till adoption går förstås att ifrågasätta att så länge länder i väst adopterar - kommer internationell adoption att existera och andra länder behöver inte bry sig om abortlagstiftning och inte heller möjliggöra för kvinnor att vara ensamstående.
Samtidigt är det en annan bit av mig som undrar om jag inte borde ta och dra något gammalt över mig gällande mina tankar kring surrogatmödraskap. Vem är jag att ifrågasätta, knorra över, detta sätt att bilda familj?
Ibland fungerar ju inte ivf, äggdonation, spermiedonation eller adoption. Reglerna kanske sätter stopp. Då landar vi i frågan "Är det en rättighet att bli förälder?". Lätt för en som aldrig behövt gå igenom ofrivillig barnlöshet att utan att blinka säga att det inte är en rättighet. Jag vet hur fruktansvärt dåligt man kan må av barnlängtan. Men nej, ur mitt perspektiv är det absolut inte en rättighet att bli förälder.
Så lätt för mig att säga, ändå, som (än så länge, förutsatt att jag har hälsa och inkomst för det) har privilegiet att kunna adoptera. Det är väl det som är problemet, att det inte finns några svartvita svar i sådana här moraliska dilemman.
Ett svårt ämne med många sidospår som jag inte riktigt lyckas reda ut. Vilken tur då att det finns andra som är bättre på att uttrycka sig kring detta:
Här är en ganska personlig text av en blivande pappa på nyhetssajten KIT.
Här är en annan personlig text i ämnet, skriven av en kvinna som är adopterad.
Den andra texten är riktigt tänkvärd. "Är längtan efter barn viktigare än barnen?" frågar sig debattören Lisa Wool-Rim Sjöblom som är adopterad från Korea. Hon saknar barnperspektivet i debatten, både när det gäller adoption och surrogatmödraskap.
Jag och Tobias har vänt ut och in på oss själva i denna barnlängtan och adoptionsprocess. Vi landar i att vi aldrig kommer kunna veta om vårt barn hade fått ett bättre liv i sitt ursprungsland, med sina biologiska föräldrar om det hade varit möjligt eller på barnhem. Men vi vet att vi kommer vara föräldrar till vårt barn. Vi vet att vi kommer göra vårt yttersta för att vara de absolut bästa föräldrarna för just vårt barn och vi vet att vi kommer finnas där vad som än händer. Det är vår allra största vilja (och förbannade skyldighet).
