Nalleapan har anlänt

I torsdags kom så gosedjuret vi köpte för att uppmärksamma åtta månaders väntan i Taiwankön. Det är en urgullig apa från Yawama of Sweden. Den är handstickad i ekologiskt bomullsgarn.

Så här står det på Yawama of Swedens hemsida:
"Bakom produktionen finns kvinnor i Zambia, som genom att sticka gosedjuren får sig en välbehövlig inkomst. Varje vecka samlas kvinnorna hos Little Ndaba, för att hämta nytt garn och kvalitetskontrollera sina produkter. Träffarna är en viktig mötesplats och många djur stickas också där - på en filt i skuggan av hyddan". Läs mer här.

Hur söt?

Både jag och Tobias fastnade för just denna apa och när jag kikar på barnrumstapeten så noterar jag att vi valt ett gosedjur som matchar med färgen och mönstret på väggarna. Kanske har mer färgkänsla än vi tror?

Åh, den här "nalleapan" åker nog med oss till Taiwan.

Om vi ska ta jättehoppet till midsommar så blev det en midsommar i Gimo detta år. Vi var nere vid firandet vid "Idrottsgården", där vi gifte oss för fyra år sedan, och när vi såg barnfamiljerna anlända kände jag att det brände till under ögonlocken av alla intryck och den längtan som ständigt finns där. Jag var lite orolig att jag skulle panika men jag behärskade mig och sedan var det faktiskt riktigt trevligt. Vi träffade en fin (adoptiv)familj som jag fått kontakt med via Tobias mamma. Mamman är så himla härlig och hon vet ju precis hur jag mår just nu, skulle man kunna säga även fast vi inte vet särskilt mycket om varandra så vet vi mer än någon utomstående kanske kan föreställa sig. Det är häftigt.

När jag lade huvudet på kvällskudden kände jag ungefär att "Jaja, vi behövde inte lägga oss under någon sten. Vi tog oss ju i genom denna midsommar också, egentligen en dag som alla andra, utan att fullständigt bryta ihop" och det är ju en bedrift i sig.

Nu gruvar vi oss en del över att vi med stor sannolikhet kommer uppleva ytterligare en barnlös jul eftersom när vi än får barnbesked, så är väntan tills vi håller vårt barn drygt sex månader. Det är ganska ångestladdat. Förhoppningen är att vi är alldeles adrenalinstinna av att ha fått barnbesked eller rentav resebesked så tar vi oss igenom julen utan problem ändå. Men det vet vi ju inte riktigt förrän julen står för dörren.

Är du närmare oss nästa midsommar?

Glad midsommar, raringar! För tredje gången på fyra år firar vi högtiden tillsammans med våra Örebrovänner. Men den här gången är det vi som besöker dem. De har en helt bedårande son och vi brukar träffas några gånger per år.

Vår första midsommar ihop låg pojken i sin mammas mage och vi berättade för dem att vi försökte bli med barn (sedan ett halvår), vår andra midsommar ihop var han en busig 1,5-åring (som vägrade ha på sig en midsommarkrans som omsorgsfullt knåpats ihop, haha) och vi väntade otåligt på att få inleda vår första ivf. Nu är han 2,5 år och vi väntar på att medgivandeutredningen ska bli klar.

Nä, jag törs faktiskt knappt tänka på nästa midsommar. Men ni vet väl hur det fungerar? Man kan inte låta bli … Har vi vår egen vilding då? Eller har vi i alla fall fått ett efterlängtat barnbesked? Vågar man börja traska på den stigen igen? Hoppas att det är sista midsommar utan barn i morgon? Nä, det känns riskfyllt. Men det är ju nåt slags målsnöre man nosar på där! Närmsta jul och nyår vet vi i alla fall att vi inte är föräldrar. Skönt ändå att slippa grubbla. Men jag tänker inte på det ett lager till, på hur oskönt det egentligen är att veta om det. Och så undrar jag försiktigt: Hur nära oss är du nästa midsommar?